kenskap, blir sist nämndt. Detta är tydligen riktigare än motsatsen, som enligt nuvarande läsart eger rum.

Till motivering af det senast sagda må följande anföras. Jag uppfattar orden lýða lemill så, att lemill här får betydelsen "förlamare". Fritzner öfversätter det: "Svækker, Læmmer", Heusler och Ranisch: "Werkzeug zum Lamschlagen, Lähmer", Finnur Jónsson (Lit. Hist. 2: 161): "folks udmatter", Hægstad och Torp: "lemjar, magstelar" 1). Bugge i sin utgåfva, s. 356, säger: "lemill af lemja i Betydning "Svække". Men "männens försvagare" synes här vara ett alltför matt uttryck. Hur långt kraftigare heter det icke i Hávamál om den óminnis hegri, sá es yfir glorom prumir: hann stelr gedi guma. Jfr ock Sigrdrm. 29: 6.

Den betydelse af lemja, som här ligger närmast, är icke den af "försvaga" utan jämförlig med den, som Fritzner inlägger vid förklaringen af substantivet lamning: "Mørbankning, hvorved man slaaer en saaledes, at han ikke er i stand til at røre sig". I fhty. betyder också lemen förlama. Det är det tillstånd, som uppstår vid högre grad af dryckenskap: -"dödfyllan", såväl kropps- som själsförmögenheternas bedöfning, som här torde afses. Då uttrycket i den prosaiska utläggningen af gåtorna förklaras med: pat (mungát) lemr margra (manna) vit, så är denna begränsning till förståndets bedöfning godtycklig och säkerligen icke ursprunglig; i lýða lemill finns intet, som berättigar en sådan begränsning. Då vidare i utläggningen af gåtan det sedan heter i H: svmir verða margmælltir par af, en svmvm vefz tungvbragð och i R: ok margir eru pa margmalgari, er mungat ferr aa en svmum uefzt tungan, suo at ecki uerdr at ordi, och detta synes afsedt att vara en närmare förklaring af hvad som

1) Till öfversättningarna hominum collector, folks forliger m. m. i Stephan Björnsons, N. M. Petersens (och G. Thorarensens) m. fi:s utgåfvor kan hänsyn ej tagas, då de grunda sig på en felaktig läsning: (líđa) lýđa semill, som finnes i dessa äldre utgåfvor (hos P. i den isländska texten dock blott som variant i en not).

:

ligger i det nyss sagda: lemr vit (Bugge sätter ock efter ... mannavit i H) hvarvid då gåtans orða tefill och orða upphefill uppfattas som just det som ligger i lýða lemill —, så må härtill anmärkas, att med denna uppfattning måste i orden orða upphefill inläggas betydelsen af en pratsamhet, som öfvergår till meningslöst snack. Men detta är tydligen att inlägga i orden orða upphefill mer än därmed varit afsedt. Jag tror, att med orden orða tefill och orða upphefill ursprungligen afsetts de första lindrigare verkningarna af öldrickandet, som allt efter de drickandes ölsinne visa sig antingen i en sådan svårighet att tala, att den öfvergår i ren tystnad orda tefill betyder ju: ordens häftare ock i en stor pratsamhet (talets) befrämjare, upplifvare.

eller

orða upphefill är ju: ordens

Fastän nu i båda sagoredaktionerna öfverensstämmelse råder i fråga om den nu tadlade uppfattningen af orden lýða lemill (och orða upphefill), så kan det väl antagas, att den icke tillhör den ursprungliga sagan, utan blott yngre bearbetningar däraf. Det synes troligt, att svaren ursprungligen i de fall, där sådant kunnat ske och där ej någon utförligare förklaring behöfts, utgjorts af endast ett substantiv, utmärkande det i gåtan afsedda begreppet. (Heinzels förmodan, Sitz. ber. d. phil.-hist. Cl. d. Kais. Ak. d. Wissensch. b. 114, s. 443, att poetisk form bör ha varit den ursprungliga för svaren, kan jag ej dela 1)). Så är också i flera fall ännu förhållandet i handskrifterna, antingen i båda, eller i endera. Så i R gåtan 6: kaungurouur, i afskr. af H g. 14: köngurváfa (visserligen här med en inledande fras, som dock ej förklarar gåtan); i R g. 20: bylgjor, i afskr. af H g. 22: bárur, i afskr. af H g. 13: or (fins ej i R); i R g. 27: kýr, medan afskr. af H g. 13 har en utläggning efter ordet kýr; i afskr. af H g. 20: rjúpur, medan R g. 18

1) De i äldre upplagor förekommande versifierade svaren på gåtorna

i "Getspeki" härröra, som bekant, från nyare tid.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

9

här har en utläggning efter ordet. Jag förmodar därför, att svaret här endast ursprungligen varit mungát. Dess verkningar voro allt för välbekanta, för att närmare utläggning här skulle från början ha behöfts. Den har tillkommit först, då sagans bearbetningar erhöllo den ordrikedom, hvaraf ju samtida och likartade litteraturalster utmärkas. Som man ju numera icke antager någon för båda handskrifterna gemensam uppteckning af sagan som närmaste gemensamma källa (se Finnur Jónsson, Litt. Hist. 2: 838-840), så får det väl antagas, att i den yngsta muntliga bearbetning af sagan, som torde ha varit gemensam för både R och H, nu angifna utbroderingar och omtydningar af gåtans svar tillkommit. [Jfr nu Boer i Aarb. 1911, s. 76 f.]

Likaså får det antagas, att i denna muntliga bearbetning redan omställningen af verserna egt rum. Denna måste ju senast sättas till första början af 1300-talet (då Hauksbók anses ha tillkommit 1323-29; se Finnur Jónsson, Inledning, s. CXXXVII, till Hauksbók). Det är anmärkningsvärdt, att så tidigt ett sådant förbiseende af rimmets allitterationens fordringar och ljóðaháttstrofens riktiga byggnad kunnat ega rum.

Heusler och Ranisch påpeka, a. a. s. XCI, åtskilliga fall, då gemensamma fel i strofernas ordalydelse förekomma i båda sagoaffattningarna, hvilka då också kunde förmodas ha funnits redan i den yngsta muntliga traditionen; några af dessa fall äro dock betydelselösa.

Ett fall (afskr. af H g. 6: 4, R g. 23) rör just allitterationens försämring, men är icke fullt säkert — det antages dock äfven af Bugge enär h ju af Bugge och andra anses kunna allitterera med begynnande vokal 1) (och "halfvokal"; jfr Bugges utg. s. 240, n.).

1) Härom råda dock olika meningar bland metrikerna. Gering, Ljóðah. § 23, § 97, a. 4 (båda till Vafþm. 5: 4-5), § 130, a (till Lokas. 14: 3, där dock G:s emendation Hlés holl of kominn synes betänklig, då guden eljest

Då både i R och H orða upphefill förklaras före orða tefill, såsom vi ofvan sett, kunde det ifrågasättas, att hela halfstrofen äldst haft en alldeles omvänd versföljd mot den, som nu föreligger, således:

Jämn versrad kortare
Omflyttningen till

orđa upphefill,
orda tefill,

ok lýða lemill.

än udda ha ock gåt. 18, 19, 33 (H).

orđa tefill,
orđa upphefill

finge då antagas ha försiggått i hvardera skriftliga uppteckningen oberoende af den andra, efter det ett lýða lemill blifvit första versen; behofvet af allitteration i tredje versraden skulle ha framkallat denna omflyttning.

Djursholm.

L. Fr. Läffler.

On the Origin of the Name Kvasir 1).

The similarity between the Norse story of Kvasir and the Classical story of Orion has often been noticed. Many Germanic mythologists, such as Grimm, Simrock, Golther, and others, have called attention to the "parallel". Simrock, in fact, apparently trusting to memory, attributed the spittlefeature also to the Classical story. Kaufmann (Deutsche Mythologie, Samml. Gösch., p. 45) might easily be mis

många gångar i dikten kallas Ægir) förnekar denna allitteration. Sijmons, Die lieder der Edda, s. 56, n., håller den under hänvisning till Bugge, Aarb. IX 69, s. 255 f., för möjlig, men finner dock Vafþm. 5: 4—5 misstänkt. Sievers upptager i Altg. Metrik ej denna form af allitteration och torde ej gilla den. Brate, Fno. Metr.' § 33, a. 6 upptager den efter Bugge.

1) Det må nämnas, att artiklar i Arkivet giva uttryck åt den enskilde författarens (ej red:s) åsikt. A. K.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

understood as having made a similar mistake: "Kvasir, den die Götter aus ihrem Auswurf erschaffen hatten" ("whom the gods had created from their excreta", English translation, Temple ed., p. 36), but he is evidently only permitting himself a convenient euphemism. I had myself noticed the parallel long before I knew that it had been mentioned by others, and I suppose my own experience is only typical.

But it is one thing to notice a similarity between two stories and quite another thing to show that there is connection between them; that one is borrowed from, or in part dependent on, the other. What similarity is there, for instance, between the names Kvasir and Orion? And what has Orion to do with an immortalizing and divine drink? The obvious answers to these questions are so unequivocal that the problem seems hardly worth any investigation at all. But on the other hand it would hardly carry conviction to suggest that both stories are continuations of a common original. "Besteht ein Zusammenhang", says Golther, "so stammt er natürlich nicht aus urverwandter Überlieferung, sondern aus später gelehrter Übertragung" (Germ. Myth., p. 353).

According to Snorris Edda (ed. Jónsson, 1904 p. 71) the story of the origin of Kvasir is as follows:

"Þat váru uphof till þess, at godin hofðu ósætt við þat fólk, er vanir heita, en þeir logđu með sér friðstefnu ok settu grið á þá lund, at þeir gengu hvárirtveggju til eins kers ok spýttu í hráka sínum. En at skilnaði þá tóku gođin ok vildu eigi láta týnask þat gridamark ok skopuđu þar ór mann; sá heitir Kvasir, hann er svá vitr, at engi spyrr hann þeira hluta, er eigi kann hann órlausn. Ok hann fór víða um heim at kenna monnum fræði, ok þá er hann kom at heimbođi til dverga nokkurra, Fjalars ok Galars, þá kolluđu þeir hann með sér á einmæli ok drápu hann, létu renna blód hans i tvau ker ok einn ketil, ok heitr sá Ödrørir, en kerin heita Són ok Bodn; þeir blendu hunangi við blódit, ok vard þar af mjođr sá, er hverr, er af drekkr, verdr skáld eđa fróðamaðr. Dvergarnir sogđu ásum, at Kvasir hefði kafnat í manviti, fyrir því at engi var þar svá fróðr, at spyrja kynni hann fróðleiks".