längderna, ha vi funnit, att längderna äro författade av en lagkunnig lekman, icke av någon klerk; snarast skulle man vilja gissa på lagman Folke eller hans efterträdare Peter Näf. En del omständigheter tyda på att dessa längder just i vårt exemplar kort efter sin nedskrivning blivit bekanta för andra kyrkliga myndigheter, vilket ökar sannolikheten, att de verkligen från början varit i en offentlig samling.

Rörande språket i västgötaurkunderna ha vi visat, att en av egenheterna i detsamma, ansatsen till ett följdriktigt bruk av typen ð, har sin fasta rotpunkt just i biskop Brynolfs kansli. Med några sparsamma underrättelser i diplomen ha vi kunnat i ett par detaljer supplera kännedomen om västgötskt rättsspråk och rättsskick under och nära efter lagman Eskils tid.

Slutligen ha vi ur historiska källor och ur lagtextens egen beskaffenhet trott oss kunna visa, att Västgötalagens yngre kyrkobalk är huvudsakligen ett verk av biskop Brynolf, som lyckats genomföra reformen steg för steg under sin långa ämbetstid.

Allra sist skola vi i närmaste anslutning till Schlyter ge en översikt av lagens handskrifter och redaktioner, sådana dessa efter det föregående te sig.

De ännu föreliggande handskrifterna beteckna vi med de av Schlyter använda stora bokstäverna. Förlorade handskrifter och handskriftsklasser beteckna vi med små bokstäver, genom sin ordningsföljd ungefärligen angivande relativ ålder och för säkerhets skull försedda med asterisk tecken på deras hypotetiska karaktär.

som

Med a* beteckna vi Eskils eget original och övriga exemplar, som utgått från hans kansli. Fragm. betecknar den handskriftsgrupp, vartill fragmentet (och hednalagen) hört. Det kan anmärkas, att vi sakna bevis för att Fragm. är en annan redaktion än a*.

Med b* beteckna vi den redaktion, vari ändringarna

från 1200-talets mitt införts. Redan här hade de oriktiga läsarterna ætleder man (I ÄB 23) för ætleddær man samt fæ ællær kostær för fæ rättat till kostær (I, RB 13) insmugit sig (de finnas i alla yngre handskrifter, som ha i fråga varande ställen). Även lakunen i I, JB 19 går tillbaka till denna redaktion. Den finnes i A, B och K, de enda handskrifter, som upptaga detta ställe. A är äldre västgötalagens huvudkodex, B 59 äldsta handen; c* och d* äro förmodade parallelhandskrifter till denna. Om d* kan antagas, att den i viktiga avseenden varit bättre än A. Med e* beteckna vi en handskrift, som troligen för Skara domkapitel excerperats av (kaniken?) Laurentius, vars excerptsamling (f*) renskrivits av Lydekinus (C). Samma (?) handskrift har i andra delar excerperats av Vidhemsprästen (D), och har ännu säkrare långt senare, i vad angår kyrkobalken, avskrivits i Cod. L. Man kan se, att e* stått på ett något ålderdomligare stadium än B och G, som för oss huvudsakligen representera "Yngre västgötalagen". Den är dock avgjort att hänföra till lagens yngre redaktion. Bland dess avvikelser från nämnda huvudhandskrifter anteckna vi, att den haft den med östgötalagen överensstämmande rubriken Kristnubolkær samt rubriken retløsu bolkær, att den i de till tjuvabalken fogade tilläggen saknat alla stadganden om "miste hud och öron", att den saknat Kyrkobalkens två yngsta flockar, samt att den från arvsrätt undantagit barn, vars nöddop var allt för svagt bestyrkt. Rätt märkligt är, att redan e* har tillägg utanför balkarna av det slag, som Schlyter kallar additamenta. Med g* beteckna vi en förmodad parallelhandskrift till e*, förlägg till B, den yngre lagens huvudhandskrift (Cod. Holm. B 58).

Handskrifterna H, K, M och N beröras icke eller blott föga av vår undersökning, men vi ha trott det vara lämpligt att efter Schlyter placera dem i släkttavlan. Detta har gjort det nödvändigt att postulera mellanlänkarna h*, i* och

k*. Den från h* utgående gruppen karakteriseras av ett antal gemensamma avskrivarfel i Kyrkobalken: fl. 7 (not 73), 15 (not 15, 26), 37 (not 88), 65 (not 8), vilka ställen samtliga kunnat beriktigas efter Cod. L.

Rättelser: s. 58, r. 4 ufr. står III, läs IV; s. 63, r. 7 nfr. står 1277, läs 1177; s. 75 r. 5 nfr. står man, läs han (d. v. s. Eskil); s. 78, r. 13 nfr står 121, läs 1.

Sköfde i mars 1910.

Nat. Beckman.

Etymologisk belysning av några nordiska ord och uttryck.

Nysv. argbigga.

Detta nysvenska ord, hvilket som bekant betyder 'arg kvinna', och som ofta användes såsom okvädins-ord, har man etymologiskt velat förklara på olika sätt.

Redan Rietz uttalar i sin dialekt-ordbok (1862–67) s. 31 med tvekan den meningen, att -bigga måhända är samma ord som bikka, bykka 'hynda', och Rydqvist III (1863) s. 8, 27 sammanställer dessa ord, dock utan att förklara deras olika konsonantism. I Tidskrift f. fil. N. R. IX, 159 identifierade jag orden och sökte visa, att det långa k-ljudet i bikka (fsv. bykkia) 'hynda' övergått till långt g-ljud i argbigga, emedan det i detta senare ord var relativt oakcentuerat: bikk(i)a hade och har fortis på penultima och levis på ultima; (*arghbikkia >) argbigga hade och har blott semifortis på penultima och levissimus (icke levis) på ultima. Utvecklingen kk >gg har alltså varit analog med den, då k blev till (g>) gh i kompositum Swerike> Swerighe (Sverge) med semifortis (eller levis) på penultima och levissimus på ultima, under det att k-ljudet kvarstår i rike etc. med fortis på penultima och levis på ultima.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

Enligt Lidén skulle däremot argbigga alldeles icke höra tillsamman med bikkia 'hynda', utan dess senare kompositionsled skulle vara etymologiskt identisk med ä. nsv. bägga 'tacka, honfår', som avletts av det maskulina bagge; ett icke påvisat *argbæggia skulle hava övergått till argbigga, liksom annatweggia blivit till annat(w)iggia (Svenska landsm. XI nr 3 s. 65 noten). Till denna senare mening har Noreen anslutit sig i Aschw. gramm. § 102, 2.

I Sv. akademiens ordbok art. argbigga refereras båda åsikterna, utan att det avgöres, hvilkendera som har företräde.

Jämte argbigga finnas även de synonyma etterbigga, ondbigga och det även synonyma, i bygdemål använda ilskbigga. Också det i finländska mål brukliga (h)altbigga 'en ofärdig (i synnerhet halt) och argsint kvinnsperson' hör hit. Rietz anmärker utan tvivel riktigt, att simplex bigga 'ond kvinna' sällan brukas, och denna omständighet bekräftar den allmänt antagna meningen, att detta sällsynta bigga lösgjorts från de anförda komposita argbigga, etterbigga etc. och alltså relativt sent kommit i bruk. Emellertid finnes bigga liksom ondbigga påvisat redan omkr. 1630; hos Axehiälm heter det nämligen i Lexicon sueogoth.: "Bigga, ondbigga, säies om onda quinfålk" 1).

Jag tror mig nu kunna meddela ett avgörande intyg om att det i argbigga etc. ingående -bigga är identiskt med nsv. dial. bikk(i)a, fsv. bykkia 'hynda'.

I bornholmskan, hvilket bygdemål som bekant står skånskan mycket nära, användes i betydelsen 'arg kvinna' icke blott arribigga, utan även arribikka. Denna upplysning lämnas i Espersens Bornholmsk ordbog (utgiven 1908) s. 8. Formen arribikka användes i Gudhjem. Naturligtvis betvivlar ingen ett ögonblick, att senare kompositionsleden i

*) Det av honom tillagda etymologiska försöket: "ähr vtaf pigg den såm sticker" torde icke övertyga många nutida språkmän.