man i almindelig kristelig kultur at være naaet saa langt i 9de aarh., at det övrige Sviarike först henved 200 aar senere kom paa höide dermed. Hvad om nu forholdet har været ganske det samme paa norsk omraade, saaledes at egnen omkring Skiringssal (Vestfold) allerede omkring 850 har begyndt at tilhöre den almindelige europæiske kultur? Det forekommer mig, at N. i sine undersögelser angaaende Ynglingatal burde have været opmerksom paa dette spörgsmaal, hvordan han nu end ud fra sine almindelige betragtninger (og ud fra andet specielt materiale, som vil kunne inddrages i undersögelsen) vilde have kommet til at besvare det. Og et sideblik paa den materielle kultur i Vestfold i 9de aarb. kunde vistnok have været oplysende. Gokstad-fundet var bl. a. tilgjængeligt, da N.'s "Beiträge" blev til. Dertil er nu kommet det righoldige skibsfund fra Oseberg, over hvis herlige udskjæringer og pragtfulde metalbeslag arkæologerne er "stormförtjust" (Montelius). Jeg ved nok, at kunsthaandverk og digtning fremfor alt "lærd" digtning ikke behöver at fölges ad. Men jeg skulde dog have lyst til engang at kunne stille det spörgsmaal til N. under Osebergskibets rigt smykkede stavn eller i salen, hvor dette skibsfund nu er udstillet, om han endnu kunde fastholde, hvad han i 1908 skrev om forholdene i Vestfold paa Harald haarfagres tid (en menneskealder senere end Oseberg-fundet): "Wenn dieser rauhe kriegsmann [kong Harald] überhaupt sinn für die dichtung hatte, so liess er sich das lied von der Hunnenschlacht oder vielleicht das Haraldskvædi vortragen, jedenfalls wollte er dann von dem hören, was seit menschengedenken seine vorfahren begeistert hatte und wovon noch jetzt in der halle der bauern gesungen wurde. Dass der könig oder sein vetter Rognvaldr an einem so unheroischen, trockenen, reflektirten werke wie der 'aufzählung der Ynglinge' sollte gefallen gefunden haben, dass es überhaupt damals im gebiete des Kristianiafjords einen menschen gegeben haben sollte, der derartiges herstellen konnte und wollte, dies dürfen wir als von vornherein unwahrscheinlich bezeichnen" (s. 390 f.). Jeg vil slet ikke gjöre indsigelse mod Neckels (og Heuslers) grundbetragtning, idet jeg fuldt ud deler hans frygt for den "isolirende betrachtungsweise", som "die augen schliesst vor der breiten gemein germanischen schicht, auf der sich die christliche kulturentwicklung in Deutschland und Skandinavien aufbaut, und überall das trennende sieht". Jeg vil bare tillade mig at bede forf. om ved fremtidige undersögelser 1) at tage mere hensyn til det hele milieu for den norröne litteratur, ligesom han ved behandlingen af den fællesgermanske digtning lader denne fremtræde paa en fyldig baggrund. Det skulde ikke undre mig, om han da blev nödt til at ændre adskilligt i sin litteraturhistoriske kronologi.

1) Blandt disse imödeser jeg med spænding hans begrundelse af den opfatning, at Haraldskvæđi's "echtheit nur schwach verbürgt ist" (s. 443 anm.).

Med disse bemerkninger maa jeg for denne gang afbryde min beskjæftigelse med de indholdsrige "Beiträge". Det er en bog, som man ikke saa hurtig bliver færdig med. Enten man sysler med "höiere" tekstkritik eller med fortolkningen af enkeltsteder i den ældre Edda, vil man gjöre klogt i at vende tilbage til denne paa idéer rige bog. Ikke for at sværge til forf.'s resultater angaaende fortolkning og kronologi og digtenes indbyrdes afhængighedsforhold her er overmaade meget usikkert og subjektivt, ofte baaret af löse indfald, ikke heller for at föle sig ledet af en sikker haand frem til udsyn, hvor landskabets linjer tegner sig klart og skarpt lige ud i den fjerne horisont, men for at kunne glæde sig over at fölges ad med en urolig fremadhigende forsker, som vistnok ofte synes at lade én i stikken, saa man selv maa speide efter udveie, men som man dog ikke vil tabe helt af syne, da han kan overraske én ved at finde vei, hvor man ikke venter det. Ogsaa den, som i en bog först spörger efter sikre resultater, vil finde sit arbeide lönnet, om han gjennemplöier N.'s "Beiträge". Der möder han allerede i indledningskapitlet den smukke paavisning af strofisk gammelgermansk digtning udenfor Norden, og under den videre læsning vil han hilse med tilfredshed en række træffende bemerkninger om lagfölge ogsaa i andre digte end Atlakviđa (f. eks. i Volundarkviđa); undertiden kan Neckel og Berliner-skolens modstander Boer ad forskjellige veie komme til de samme resultater. Og maa man end som nærværende anmelder bebreide forf., at han ikke har fordybet sig tilstrækkelig i den norröne digtnings ydre kaar baade paa Island og i moderlandet, vil man paa den anden side være forf. taknemmelig for hans ærlige forsög paa at naa til en intim forstaaelse af den gamle poesi, navnlig i forholdet mellem indhold og de ydre virkemidler (fordeling paa strofer og verslinjer, det enkelte digts individuelle rytme og melodi). Her viser han, at han ikke er fremmed for den nyeste retning inden metriken, som med den endnu ungdomsfriske Sievers i spidsen med styrke hævder eksperimentets, den ligeoverfor rytme og musik reagerende, mere umiddelbare kunstsans's betydning i filologien. Hvor han bevæger sig paa dette omraade, kan han gjöre mangen en slaaende iagttagelse, som, om den end ikke tör lægges til vor sikre erkjendelsesskat, dog kan bidrage til en intensere forstaaelse af den gamle digtning og skjænke os rigere skjönhedsindtryk fra denne kunstverden. Kristiania i juni og september 1911.

Magnus Olsen.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

19

En swensk Orde-skötsel af Samuel Columbus. Med anmärkningar och ordlista utgifven af Bengt Hesselman. Uppsala A.-B. Akademiska bokförlaget, 1908.

Samuel Columbus' Ordeskötsel utgavs första gången 1881 av Svenska Literatursällskapet, och denna upplaga redigerades av Gustaf Stjernström och Adolf Noreen. Att nu en ny sett dagen, motiveras (Förord s. III f.) av dess utgivare dels därmed, att 'en ny värdefull handskrift blifvit bekant' sedan 1881, dels med den med exempel styrkta - bristfälligheten i den äldre upplagans text (redigerad av Stjernström). Den närmaste anledningen' säges dock (s. V) vara den, att Ordeskötseln upptagits bland fordringarna för den nya filosofiska ämbetsexamen vid Uppsala universitet.

Columbus' Ordeskötsel har ju, alltsedan den blev för forskningen allmännare tillgänglig, varit föremål för ett ganska livligt intresse. Detta dels för de tankar i språkliga frågor som författaren uttalar, dels för textens skull, som man uppfattat som ett fullt medvetet försök att återge talspråk; med full rätt, det visar bl. a. just arten av författarens grammatiska uttalanden. Dessa senares originalitet har nu utan tvivel blivit rätt betydligt överskattad, för såvitt man ser till innehållets kärna. En närmare undersökning, vars resultat anmälaren möjligen framdeles kan bli i tillfälle att mera detaljerat framlägga, visar, att de verkligt självständiga tankarna inte äro särdeles många. Inte blott så, att C. tillfälligtvis råkat uttala samma tankar som andra före honom, utan så, att det mesta verkligen är att tillskriva direkt påverkan från dessa föregångare. Martin Lamm har funnit (se Hesselmans Förord s. VI), att stora stycken i Ordeskötseln hänföra sig till partier i Peder Syv's Nogle Betenkninger om det Cimbriske sprog, Kiöbenh. 1663 (icke, så vitt jag kunnat finna, 1661, som Hesselman uppger s. VI). Utom från denne finna vi naturligt nog också spår av de kontinentala språksträvandena, direkt upptagna, särskilt under den stora utländska resan, eller genom inhemsk förmedling, väsentligen genom vännen, läraren och förmannen Stiernhielm. Dennes åsikter synas, slutligen, också ha satt ett eller annat mera personligt märke i lärjungens. Men ser man på det sätt, varpå Columbus tillgodogjort sig allt detta, så är det tydligt, att han inte blott är ett själlöst språkrör för tidens tankar. Vad han upptagit, har gått honom i blodet, och det framträder nu med en frisk personlighets säregna stämpel. Det kommer direkt ur hjärtat. Såtillvida är det hans egna tankar alltigenom.

En punkt vari Columbus är som allra mest personlig, är nu den, att han teoretiskt yrkar på ett närmande mellan tal och skrift och att han praktiskt i sin Ordeskötsel söker förverkliga detta. Vilket värdefullt dokument han därigenom satt eftervärldens språkforskning i händerna, har visat sig alltmer i samma mån som man genom dialektforskningens resultat fått möjlighet

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

att sätta in detta C:s talspråk på den plats dit det hör. Det har särskilt visat sig i den från Columbus utgående viktiga undersökning över bestämda artikelns historia i svenskan som den nya upplagans besörjare helt nyss lagt fram (Språk och stil XI, 81 —171).

Intet tvivel således om att det är viktigt att få en pålitlig upplaga av Ordeskötseln. Ett genomgående fel i den första upplagan var den brist på enhetlighet i texten som blev en följd av att dess utgivare inte med konsekvens lagt blott en enda handskrift den som bäst ansedda - till grund (se Hesselmans förord s. IV), utan kompromissat mellan flera. Den nya upplagan vilar på den ovannämnda nyfunna handskriften (K). "[Dess] text [har] jag sökt återge så noggrannt, i fråga om ordformer och stafning, som det varit mig möjligt. Också interpunktionen har jag i regel sökt behålla i öfverensstämmelse med K, endast på några ställen har jag utan anmärkning förändrat den, då i allmänhet till likhet med bruket i A[')]. I regel har jag också sökt följa K i valet af stor eller liten begynnelsebokstaf. I noterna under texten anföras varianter ur A, dock icke fullständigt, utan endast sådana, som synts mig ha någon större betydelse, antingen för texten eller i språkligt afseende. Sådana läsarter i A, som alldeles afgjordt synts mig ha företräde framför K:s, har jag fört in i texten, hvarvid K:s läsarter i stället fått sin plats i noterna". Utgivaren redogör litet närmare för hur han härvid gått tillväga. "Likaså har jag stillatigande efter A rättat några alldeles betydelselösa skriffel (dittografier o. dyl.) i K. Endast på några få ställen har jag i noterna antecknat läsarter också ur handskrifterna B och D”.

Valet av grundläggande handskrift vilar på följande, av Stjernström, Aksel Andersson (i Samlaren 1883) och Hesselman själv fastställda förhållande mellan de 1908 kända och (noggrannt eller flyktigt) undersökta handskrifterna (se Förordet s. III):

Columbus' originalkoncept (från 1678)

Det är tydligt, att K och A äro de enda handskrifter som kunna komma ifråga. De öfriga kunna blott i undantagsfall få något värde. Handskr. C var ännu 1908 för Hesselman känd blott till sin existens, och ehuru det efter Stjernströms uppgifter om

1) Om de olika handskr. jfr nedan.

den inte fanns någon anledning att förmoda något av större värde, har anmälaren dock anställt en del jämförelser mellan den, K och A. För handskriftshistorien kan ju stundom även en i sig själv värdelös handskrift ge upplysningar. Mitt resultat blev, att C uppenbarligen, såsom Stjernström också antog, står i ett mycket nära förhållande till A. Avvikelserna från K äro i regel gemensamma för båda. I regel: det finns verkligen en del fall där C och K överensstämma mot A. Knappast något af dessa synes dock vara av den art att det tvingar till annan förklaring än den, att C:s skrivare funnit sig föranlåten att rätta vad han insett vara oriktigt i A. Andra kunna vara rent tillfälliga. Några prov: C Körckio-, K Körkio-, A Körki- (s. 7), C nickhake, K Nickhake, A Nukhake (s. 89), CK tyckes, A tycks (s. 14,0), CK När som, A Når-som (s. 312), C Pigswän, K pijgswenn, A pijgswinn (s. 38,0), CK Sielfwillige, A Sielfwillje (s. 38,), CK wäder, A wädre (s. 4310). Det förtjänar anmärkas, att ordet Eens s. 22, blott finnes i A, men saknas i KC. Man skulle kunna vilja reflektera på möjligheten, att A i själva verket inte vore direkt avskriven av originalkonceptet, utan att det funnits ett mellanled, till vilket då också C stode i direkt förhållande, och att C därför bevarat ett eller annat som förvanskats i A. Av flera skäl är detta dock icke troligt; A anger sig ju också själv såsom direkt skriven efter originalet. Möjligen skulle en jämförelse också med B och D kunna ge klarare besked om C:s ställning, men den är säkerligen inte värd att offra någon möda på. Att C är synnerligen oviktig för texten, är påtagligt (jfr nu Hesselman i Språk o. stil XI, 85).

8

Valet af K såsom grundläggande synes inte lämna rum för någon anmärkning. Men av utgivarens förord sågo vi, att han påträffat fall, där A dels hade en variant av intresse, dels rent av kunde göra anspråk på bestämt företräde. Av dem har då utg. låtit oss få del. Men vem är det nu som dömer över en variants värde? Uppenbarligen utgivaren själv. Och den rätten kan ingen frånta honom. Frågan är bara, om vi skola överlåta åt hans eget gottfinnande att meddela oss blott en del av varianterna, blott vad han själv finner ha betydelse. Att så göra är alltid för en utgivare en ansvarsfull sak, och såsom allmän princip är det synnerligen farligt. I föreliggande fall är utgivaren verkligen den möjligast kompetente att träffa avgörandet. Därför torde också den princip han följt i själva verket knappast ha medfört någon olägenhet. Detta så mycket mindre, som han ingalunda dragit gränserna för det 'betydelsefulla' för snävt. Då A:s läsart 'alldeles afgjordt' synts äga företräde, har den kommit upp i texten (se ovan). Ett exempel må anföras, som också visar, hur det nyss diskuterade subjektiva momentet vid textredaktionen här letts av personligt förvärvad insikt: Hesselman har funnit — vilket han nu i Språk o. stil nyss cit. avh. i detalj framlagt (se särsk. s. 96) —, att mask. på obetonat -el, -er i Columbus' eget språk, och därför