heten, att a är den ojämförligt oftast uppträdande vokalen även i sådana fall, där man även enligt H. skulle vänta ø, u eller o (å).

Av de former med ljudlagsenligt ø (äldre o), som Kock Fsv. ljudl. 469 ff., Arkiv 5: 95 f., Sv. ljudhist. 1: 410 ff. anför subst. fem. fsv. hørf, quørn, nysv. dial. örk, fda. thorff, ørk; mask. wa-stammen fsv. hør, fda. och nyda. hør; neutr. wa-st. fsv. øl, nysv. öl, fda. och nyda. øl; mask. u-st. fsv. bolker, møl, børker (borker), Spørff (mansnamn), fsv. ørn, nysv. örn, nyda. møl, ørn; neutr. plur. fsv. børn (born), nysv. handsöl, fda. och nyda. børn, ä. d. gørn; ortnamnen fda. Hørgh (nu Hör), Hørghby (nu Hörby), fsv. dat. pl. Horghum 1) äro fsv. hørf, quørn, møl, bolker (som enkelt ord), børker (borker) mycket sällsynta former (se Kock a. st.) och de normala formerna äro redan i fsv. harf, quarn, mal, balker, barker. Det samma gäller om fda. thørf i förhållande till tharf. Fsv. har av detta blott formen parf. Vid sidan av fda. ørk, nysv. dial. örk står fsv. ark, nysv. och nyda. ark, vid sidan av det sällsynta fsv. Spørff (personnamn) nysv. sparv (appellativum), vid sidan av nysv. handsöl fsv. handsal. Redan i fsv. är barn plur. en vida vanligare form än børn (born). Vid sidan av de nämnda fda. Hørgh, Hørghby, fsv. Horghum har fsv. Hargh (Odhins hargh, porshargh etc., se Noreen Altschw. gram. § 68. 3, Kock Sv. ljudhist. I: 423). Och en mängd former äro belagda blott med a: fem. subst. fsv. alf, skal (Söderwall Ordbok, Rydqvist Sv. spr. lagar 2: 63), arf, mark, var "läpp", varn, fda. alf, are "pil", mark; mask. u-st. fsv. val, marper, svarper, varper; wes-stammen fsv. ar "ärr", fda. ar; neutr. plur. fsv. skal (Söderwall Ordbok), mark "märke" (Rydqvist 2: 102); nom. sg. fem. och neutr. plur. av adjektiv: fal, halv, arm, kvar, stark, svart osv. (beläggställen hos Söderwall) m. fl.

1) Kock Sv. ljudhist. I: 423.

Relativt talrika äro exemplen på det ljudlagsenliga u (i fsv. och sv. dial. även o, å) framför gg (jfr i synnerhet Kock Fsv. ljudl. 476 f., Arkiv 5: 95 f., Sv. ljudhist. I: 416 ff.): fsv. dog "dagg", sv. dial. (se nedan) dogg, dågg "dagg", nysv. dugg, nysv. dial. (dalm.) lågg "lagg", nysv. rugg, nyda. dug "dagg", lug "lagg"; fsv. hug, hog, nysv. hugg, fda. hug, hog, nyda. hug, fsv. hogga, hugga, nysv. hugga, fda. hoggæ, hugga, nyda. hugge, nysv. fnugg, nyda. fnug 1), sv. dial. (se nedan) nogger adj. (isl. hnoggr) och snågg, snogg- adj. (isl. snoggr). Gentemot dessa stå emellertid med a: fsv. dag "dagg" (i fsv. normalform, dog blott 1 gg, se Kock Sv. ljudhist. I: 417), nysv. dagg, fsv. lagg-are (Noreen Altschwed. gram. § 71. 3), fsv. rag, nysv. ragg, nysv. snagg-(hårig) och motsv. i sv. dialekter (se nedan).

Sämst ställt synes det vara med exemplen på den även enligt Hultman ljudlagsenliga utvecklingen >o, å framför guttural kons. (utom gg) och dentalt 7. De exempel H. åberopar äro: fda. logh, fsv. loghman, fsv. Hogne, nysv. såg, sv. dial· dråg f. och log m. (fisl. logr) de tre sistnämnda först framdragna och diskuterade av v. Friesen i Nord. stud. s. 274 ff.

fsv. ox (som jämföres med fisl. ox), fsv. skrok, fsv. nokor; fsv. bolder, ä. nysv. gräswåll och fsv. troll (enligt H. identiskt med isl. troll). Av dessa är det enstaka fsv. ox, såsom H. själv och Kock Sv. ljudhist. I: 420 anmärka, mycket osäkert, och någon tvekan kan väl även råda, huruvida troll motsvarar isl. troll eller är en a-omljudd sidoform till trull 2). Fsv. loghman synes blott vara uppvisat 1 gg (från ett diplom av 1344, se Kock Sv. ljudhist. I: 419) och är möjligen en norvagism (diplomet är skrivet i Lödöse). Å andra sidan kunde (se Kock a. arb. I: 419) till H:s exempel läggas ä.

1) Enligt Tamm Et. ordb., vartill Kock Sv. ljudhist. I: 416 sluter sig, eg. plur. till dial. fnagg. Jfr emellertid även Falk och Torp Et. wb. (under fnok).

') Det senare antager Kock Sv. ljudhist. II: 100.

nysv. voxt 1 gg, såvitt icke denna i Historia Trojana förekommande form är en av de i den tidens skriftspråk icke ovanliga danismerna (jfr ä. da. voxt Kalkar), samt sv. dial. hogstall "ungkarl" (< hazustaldar) och ä. nysv. wåll (som enkelt ord), ävensom (se nedan) sv. dial. goll adj. "gall", tåll "tall" och voll, våll "vall". Men emot dessa i alla händelser fåtaliga exempel kunna anföras med a: fem. subst. fsv. aghn, axl, saghn, sak, pak(k), vak, spang, stang, tang, prang (Söderwall Ordbok), hall, pall, fda. sagn, sak, stang; mask. wastammen fsv. sanger, fda. sang, mask. u-stammarna fsv. lagher (nysv. lag "vätska" o. d.), vaxter, balder (i fsv. normalform; bolder 1 gg i y. fsv. se Kock ljudhist. I: 419), valder (nysv. vall), galter; neutr. plur. fsv. ax (ex. Söderm.-lagen BB 5: pr.), fang, gagn, lagh (nysv. lag "lex"), fda. lagh- i en mängd sammansättningar (Lund Det ældste danske skriftsprogs ordforråd s. 82-3), nom. sg. fem. och nom.-ack. pl. neutr. av adjektiv: fsv. fagher, sak, spak, prang, bald, kald osv. (beläggställen hos Söderwall Ordbok) m. fl. Det kan väl med skäl påstås, att detta material icke vittnar om en ljudlagsenlig fördelning framför guttural kons. och dentalt 7 i nämnvärt högre grad än i ställning framför andra konsonanter.

Hultman har själv i Finl. bidrag s. 98 varit uppmärksam på det förhållandet, att a så ofta uppträder även i st. f. väntat eller u, och han vill beträffande de former, som ljudlagsenligt skulle ha ø - beträffande dem som skulle ha u eller o (å) tänker han sig väl saken på något liknande sätt förklara detta förhållande så, att efter den ljudlagsenliga övergången > ø, men före den postulerade övergångena, inkommit i st. f. ø genom inverkan från ord av samma böjningstyp (ex. *horf: harvar i st. f. hørf: harvar efter exempelvis ond: andar; *borkr: *barkar i st. f. børker: *barkar efter *hottr: *hattar osv.), varpå o överallt ljudlagsenligt blivit a. Denna förklaring, som ju i alla fall måste taga analogibildning till hjälp, innebär enligt min mening

en onödig och osannolik omväg. Men härtill kommer, att den icke i alla fall kan tillämpas. Såvitt jag kunnat finna, möta i fsv. inga andra mask. och neutr. wa-stammar med ă i stamstavelsen än sådana, där vokalen efterföljes av kakum. 1, r eller guttural kons. För uppkomsten av fsv. sanger och *sparver (nysv. sparv) fanns således intet mönster av den av H. antydda arten. Det samma gäller wes-stammen ar "ärr" (varom för övrigt se Noreen Arkiv 3: 14, Söderberg U-omlj. s. 85). Ej heller kan fsv. Hargh, dial. harg etc. förklaras på det av H. föreslagna sättet, då detta ord (stam harug-) 1) såväl i isl. som fsv. böjes som a-stam (för fsv. jfr harxö, in thorsharghi Söderwall Ordbok) och således ej kan ha ombildats efter mönstret af u-stammarna. Men om en utjämning inom böjningsschemat, varigenom a direkt inkommit i vissa former i st. f. ljudlagsenligt ø, i några fall måste antagas och i alla andra icke blott är fullt möjlig, utan t. o. m. innebär den enklaste förklaringen av föreliggande fakta, så torde man ej behöva tveka i valet mellan denna förklaring och den av H. givna. Och därmed förfaller även varje anledning att i ord med andra kons. efter stamvokalen än kakum. 7 och r etc. antaga en ljudlagsenlig övergång

? > a.

Man kunde nu tänka sig, såsom också Noreen Altschw. gram. § 68 anm. och Kock Sv. ljudhist. I: 419 not antyda, att, ehuru en ljudlag sådan som den av H. uppställda rörande utvecklingen av uppenbarligen icke är tillämplig på det svenska (och danska) riksspråket, den dock möjligen kunnat gälla för ett större eller mindre antal östnordiska dialekter. De upplysningar jag ur den tillgängliga dialektlitteraturen samlat för bedömandet av denna fråga icke blott från de centrala svenska dialektområdena: Uppl., Södermanl., Väst

1) Söderberg U-omljudet s. 59 f.

manl., Östergötl., utan även från så vitt skilda trakter som Smål., Västergötl., Värml., Dalarna, Ångermanl., Västerbotten, tyda emellertid icke härpå.

Man finner överallt former utan u-omljud icke blott i de fall, där dessa enligt H. äro ljudlagsenliga (på grund av övergången > a), alltså i former motsvarande nysv. and, fsv. an(d) "skördetid”, nysv. gran, grav, hamn, hand, hassel, man, fsv. nas, nysv. rad, rand, skam, strand, tand, nysv. hatt, fsv. kaster (isl. kostr), nysv. kast, nysv. adj. rasker osv., utan i allmänhet även liksom i riksspr. i de fall, där man framför kakum. 7 och skulle vänta ø, framför gg u (0) och r enligt H. framför guttural kons. och dentalto (å).

Så i Vätöm. Uppl. (Schagerström Landsmålen II. 4): arv "harv", kvarn, mark, bark, sparv, svāl (fsv. svarper, isl. svorðr); māl m. (isl. molr), val "80 stycken" (fsv. val "käpp" m. m., isl. vo̟lr); dagg, lagg, ragguger adj.; aksel, sak, tack, vak, spang, stang, tang, sang "sång", lag "vätska" (fsv. lagher, isl. logr), lag "lex" (fsv. neutr. pl. lagh); tall, galt, vall;

i Fasternam. i Uppl. (Tiselius i Landsmålen XVIII. 5): mark, bark; dagg; sak; tall, galt; med fsv. förlängning ă a och därur utvecklat å-ljud: svål (fsv. svarper, isl. svoror); spong, stong;

i Skuttungem. i Uppl. (Grip i Landsmålen XVIII. 6): māl f. (isl. mol), balk; bark; med förlängning: svål (fsv. svarper, isl. svorðr); stong, tong;

i Södermanl. (Ericsson i Bidrag t. Söderm. äldre kulturhist. I-V): balk, vāl (fsv. val, isl. volr); ragg, snagg(-hårig); med förlängning:; vål-[bunden] (fsv. varper, isl.

tall; vorðr);

i Värml. bergslagsm. (Kallstenius i Landsmålen XXI. 1 samt 1907, s. 17 ff.): mark; aksel; — med förlängning: spång, stång, tång, vrång (isl. rọng f.);

i Fryksdalsm. i Värml. (Noreen Ordbok öfver Fryksdalsm., Fryksdalsm. ljudl.): ark, harv, kvarn, mark, bark,