sparv, svāl (fsv. svarper, isl. svorðr), vāl (fsv. varper, isl. vorðr); mal m. (isl. molr); dagg, lagg, ragg; agn, aksel, sak, vak, spang, stang, tang, sang "sång", lag "lex" (fsv. neutr. pl. lagh); tall, galt, vall;

i Dalbym. i Värml. (Noreen Landsmålen I. 3): kvarn, mark, bark, mal "mård" (fsv. marper, isl. morðr), maratre "malört"; sak, spang, stang, tang; tall;

i Ydrem. i Östergötl. (Rääf Ydremålet): kvarn, mark, harj (fsv. *hargher, isl. horgr); hann-val "handtag" (fsv. val "käpp" m. m., isl. volr); lagg; tall, vall;

i Södra Möre Smål. (Linder Allmogem. i Södra Möre): mark, ar "ärr"; balk; sāg 1. sāj "såg" 1), vak, tack; tall, ball "båll", galt; med förlängning: vård "vålnad" (fsv. varper,

isl. voror), spång, stång, vrång (isl. rong f.);

i Västergötl. (Hof Dial. vestrog.): ark "kista", ar "ärr”; vāl "käpp", hann-vāl (fsv. val "käpp" m. m., isl. volr); lagg "kant"; ball "knöl", "klimp", vall-(brott);

i Dalmålet (Noreen i Landsmålen IV. 1): arv "harv”, mark, bark, mārd "mård" (fsv. marper, isl. morðr), sparr "sparv", suard "svål" (fsv. svarper, isl. svørðr); māl (isl. mol f.), balk; raddj "ragg"; agn, lag "vätska" (fsv. lagher, isl. logr), lag "lex" (fsv. neutr. pl. lagh);

i norra Ångerm. (Sidenbladh Allmogem. i norra Ångerm.) svāl (fsv. svarper, isl. svorðr); vāl (fsv. val "käpp” m. m., isl. volr); stang, tang; vall;

i Degerforsm. i Västerb. (Åström Landsmålen VI. 6): kwarn, mark, bark, sparr "sparv”, swāl (fsv. svarper, isl. svorðr); balk, māl m. (isl. molr), vāl (fsv. val "käpp” etc., isl. volr); dagg, lagg; agn, sak, vak, tack, lag "vätska" (fsv. lagher, isl. logr); tall;

i Burträskm. i Västerb. (Lindgren i Landsmålen XII. 1): far "resa", kwarn; swāl (fsv. svarper, isl. svorðr), balk; tang, ang adj. (isl. ongr).

1) Men sågblad, -klinga; lån från riksspråket?

Formerna med u-omljud äro väsentligen blott desamma som i riksspråket: öl (allmänt), örn (Vätöm., Fasternam., Älfd., Burträskm.), ör ”örn" (Ångerm., Degerforsm.) annsöl (Vätöm.), hannsöl (Skuttungem.), dugg "dugg" (Burträskm.), hugg (Vätöm., Söderm., Södra Möre), hogg (Fryksd.), hagg (Burträskm. 1)), skråkk, skrokk (Västerg., Orsa, Degerforsm.), boll, båll (Vätöm., Fasternam., Fryksdalsm., Dalm., Degerforsm., Burträskm.) 2). Man finner visserligen därutöver enstaka ljudlagsenligt omljudda former, såsom mul "mal" (isl. molr), bulk "balk" (isl. bolkr) i Västerg. (Sandström Fsv. Ŏ ock u inom västg.-dial. s. 75), dogg, dågg "dagg" (Södra Möre, Västerg., Dalm.), dagg (Burträskm. 1)), lågg "lagg" Dalm., lagg (Burträskm. 1)), nogger adj. (isl. hnoggr; Skuttungem.), snågg (isl. snoggr; Dalm.), snogg"snagg-" (Skuttungem.), snadj- "snagg-" (Burträskm. 1)), goll "gall" (Västerg., (Västerg., Sandström ovan anf. arbete, s. 75 3)), tåll "tall" Dalm., voll, våll "vall" (Fasternam., Skuttungem., Södermanl., Dalm.) *), wll "vall" i vissa förbindelser och samman

1) Lindgren Landsmålen XII. 1, s. 103.

2) Lindgren Landsmålen XII. 1, s. 58 och Tamm Et. ordb. antaga, att fsv. bolder, sv. riksspr. och dial. boll (båll), da. bold, står i avljudsförhållande till fsv. balder (sv. dial. ball "boll", "knöl" m. m.). Detta förefaller mig trots det framdragna nederl. bol "kula", "klot" föga troligt, i synnerhet därför, att man i så fall framför dentalt 7 avgjort skulle i sv. riksspr. (och de flesta sv. dial.) vänta u i stamstavelsen (icke det genom a-omljud uppkomna o); jfr bulle, full, gull, huld etc.

3) Antagandet av u-omljud av ǎ grundar sig på den öppna vokalkvaliteten av o-ljudet, vilken här synes förbjuda den förklaring av sv. dial. gåll (< gāld- <găld-), som Kock giver i Sv. ljudhist. 1: 378.

*) I Fasternam. och Skuttungem. i Uppl. synes emellertid voll kunna förklaras även genom direkt övergång a>o framför 77 (jfr det förra målets skollig "skallig", Tiselius i Landsmålen XVIII. 5: 67, det senares hollon "hallon", skollug "skallig", brolla "väsnas" nor. dial. bralla, Grip ib. XVIII. 6: 73). Då en sådan ljudövergång måhända tillhör även andra centrala dialekter, är detta kanske av betydelse även för ä. nysv. wåll. Denna form är hittills uppvisad blott från Rondeletius och Serenius (Kock Sv. ljudhist. I: 419). Den förre var född Närking och tillbrakte i Närke större delen av sitt liv, dock fem år i Södertälje (under denna tid skrevs Judas redivivus, varur wåll är hämtat); den senare var född på Svartsjölandet i Mälaren (Uppl.) och vistades under så gott som hela sitt liv i Södermanl. Att även Södermanl. har våll är ovan anmärkt.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

22

sättningar (Västerg., Sandström ovan anf. arbete, s. 79), men ingenstädes finner man en ens tillnärmelsevis genomförd fördelning av former med och utan omljud i enlighet med Hultmans teori. Direkt emot antagandet av en ljudlagsenlig övergång > a tala dessutom för vissa dialekter de redan ovan (s. 314 f.) anförda trost (trøst), grån, vått (och kåst?), och för alla tala däremot formerna av ordet "huvud", som överallt möta med o eller (därur utvecklat) u: (h)uvve Uppl., Södermanl., hôv Fryksdalsm., howe Västerg., ovud Dalm. osv.

Det torde icke behövas flera vittnesbörd för att påstå, att den av Hultman antagna utvecklingen av fsv. >a åtminstone på svenskt område icke ens haft dialektisk giltighet.

Utgångspunkten för Hultmans teori om en ljudlagsenlig övergång o> a är följande resonnemang (Finl. bidrag s. 94 f.). Man finner i de fem. starka subst. och i de mask. u-stammarna så gott som överallt a för väntat o (resp. därur utvecklade ljud): fsv. axl, aghn, graf, gran, hall; balder, galter, hatter, kaster osv. Berodde nu detta på analogibildning, borde man på samma sätt finna ia genomfört i de ord av samma böjningstyper, som ljudlagsenligt skulle ha en växling mellan brytningsdiftongerna io och ia. Men detta är icke fallet. Tvärtom är resultatet av utjämningen i de senare orden oftare io än ia (så vid u-stammarna) eller lika ofta io som ia (så vid de fem. ō-stammarna): fsv. biorn, fiorper, hiorter, kiol, mioper, skiolder emot fiærper, runsv. biarn; fsv. biork, giorp, fiol, hiorp, iorp, dalm. myærm (fsv. *miopm), tjönn (fsv. *tiorn) emot fsv. fæper, fial, giæf, hiælp, miædhm, spiær, nysv. tjärn. H. förbiser icke, att i de fem. subst. brytning ljudlagsenligt inträder i 4 kasus (nom.-ack. sg., dat. sg. och pl.) och i de mask. u-stammarna likaledes i 4 kasus (nom.-ack. sg., dat. och ack. pl.), under det att u-omljud inträder blott i 2 kasus resp. (näml. nom.-ack. sg.), men han

menar, att denna skillnad icke haft någon betydelse för utjämningen: "därtill är den roll dessa former [dvs. dat. sg. och pl., ack. pl.] spelat i talet ej nog stor". Denna mening är emellertid fullständigt obevisad (i varje fall torde ack. pl. ha varit en mycket använd form). Tvärtom synes mig en oförvillad uppfattning ovillkorligen böra söka den föreliggande skillnaden i utjämningens resultat väsentligen just i den nämnda skillnaden beträffande antalet kasusformer med ljudlagsenlig brytning resp. omljud. Dock kunna även de faktorer, som v. Friesen Nord. stud. s. 280 f. framhåller, förtjäna att beaktas. (Forts.)

Lund 1912.

Emil Olson.

Dyrenavne.

Prof. B. Kahle har i en afhandling i Indog. forsch. XIV (1903) givet en oversigt over "egennavne" (Altwestnordische namenstudien). Han inddeler dem i 3 hovedgrupper, dyrenavne, træers navne og tingsnavne (deriblandt navne på skibe og våben). Det er en temlig fuldstændig samling af navne i den gamle litteratur, der her foreligger; derimod er forklaringen ofte urigtig eller unöjagtig. Der er meget af interesse knyttet til disse navne, der, hvad arten angår, går tilbage til den grå oldtid. Til alle tider og i alle lande har det været skik at give dyr og redskaber (især våben) deres særlige navne. Ikke mindst udviklet har denne navnegivning været hos vore forfædre, hvad Kahles liste klart viser. I den lærde tid på Island var man opmærksom på disse navne, som på så meget andet; vi finder dem i de versificerede navneremser (f. eks. sværdnavneremsen) sammen med de mange andre poetiske navne; men de findes også i særlige remser, således hestenavne i porgrímsþula og i Kalfs

ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

vísa (SnE I 480-84), oksenavne i Þorgrímsþula (SnE I 484) OSV. Allerede disse navne giver særdeles gode oplysninger.

Denne gamle navnegivning har hele tiden holdt sig på Island. Der har kør og heste endnu deres særlige navne; det vilde være af stor betydning, om man kunde samle så mange heraf som muligt, da de, bortset fra deres kulturhistoriske betydning, har så megen sproglig værd.

At får også har deres navne, kunde i betragtning af deres i reglen ret store mængde synes mærkeligt. Når en ukyndig lader sit blik løbe over en flok på 100 får eller flere, vil de for ham vise sig temlig ensartede, så at han kunde mene, at höjst kun enkelte, og da særlig vædderne, kunde få særlige navne. Men for den kyndige ejer eller hyrden stiller sagen sig anderledes; han kender hvert enkelt, har et fintmærkende öje for hvert enkelts ejendommeligheder, ja kan inddele dem efter slægtskab og herkomst; og da undrer man sig ikke over, at ethvert dyr har eller kan have sit bestemte navn. Det er let at forstå, at sådanne navne ikke spiller nogen rolle i oldlitteraturen; Kahle har da heller ikke flere end siger og skriver to sådanne navne (hvoraf det ene er Fleygir, vædder), men heraf må endogså det ene udgå, da den geldingr, der (i Bósas.) er tale om og som bærer navnet Skálkr, ikke er et 'gildet' får, men 'en gilding' (evnuch), der vogter en kongedatter; han kaldes også træl i det følgende.

Kaster man et blik på et kort over den nordøstlige del af Island, vil man langt inde i landet, inde imellem de øde fjælde og heder (höjplateauer), finde gårdsnavnet Möðrudalur (M. á Fjöllum, som det sædvanlig hedder); der er meget ensomt, 4-5 timers ridt nord på til den næste 'fjæld'-gård, der på sin vis ligger lige så ensomt, men disse gårde har været bebyggede fra oldtiden af; grunden hertil er, at i omegnene er der udmærkede betingelser for fåreavl. Ingen steds i hele landet bliver fårene federe og triveligere, men