Imágenes de páginas
PDF
EPUB

kræfter verbet skal bruges om en nødvendig betingelse'? En nödvändig betingelse finnes nog, men ej i hvis-satsen, utan i huvudsatsen; nödvändighetsbegreppet ligger ej i skal, utan i maa. Säkert är, att själva uttryckssättet i alltför många fall, även där förf. helt visst tänkt sig saken rätt, är på ett eller annat sätt misslyckat. Vid Drengen var syg (sid. 5) kan man icke lämpligen tala om 'identitetsforholdet mellem drengen og egenskaben syg'. Ett identitetsförhållande eger rum exempelvis mellan Australien och den minsta världsdelen, mellan Wilhelm II och Tysklands nuvarande kejsare. Jfr § 3, anm. 1. Uti Der blev en glæde, Jeg sad i en Spænding o. d. (sid. 180) verkar artikeln som ett förstärkande attribut, den 'bruges til at betegne at en ting er til gavns det den er'. Jag anför satsen så, som den borde ha lytt. I texten står 'betegne en ting, som'. Det er substantivet, som betecknar tinget. På sid. 570 möter oss den dråpliga satsen: 'Udelades at, kan det ikke afgöres, om det er som eller at, der er udeladt'.

5

Till redojörelsen för det nyare danska språkbruket knyta sig språkhistoriska tillägg, upptagande omkring 1, av arbetets hela sidoantal. De innehålla jämte en del misstag (såsom t. ex. att tyskan skulle i fråga om uttryck av typen kongen av Danmarks lande vara likställd med danskan) åtskilliga goda översikter och intressanta upplysningar, förklaringar och förmodanden, till stor del fotade på Nygaards och Falk-Torps syntaktiska arbeten. Anmärkas må, att 'oldnordisk' såsom regelbunden rubrik för de fornisländska och fornnorska exemplen ter sig unjetär som ett 'oldgermanisk' över en exempelsamling ur Ulfilas' bibelöversättning. Det ser rent av ut, som om förf. trodde, att danskan utvecklat sig ur fornisländskan; se t. ex. sid. 38 upptill.

Slutligen vill jag säga om hela arbetet, att det är vad man kallar tungläst. De långa perioderna och den onödiga omständligheten verka tröttande. Därtill kommer den olyckliga danska terminologien. De latinska uttrycken äro, såsom vi alla veta, mycket inadekvata, men de äro internationella och bekväma. De danska dela de latinska termernas brister, utan att besitta deras förtjänster. Lund i dec. 1911.

Ernst A. Kock.

Die Syntax des Superlativs im Gotischen, Altniederdeutschen, Althochdeutschen, Frühmittelhochdeutschen, im Beowulf und in der älteren Edda. Von Reinhard Wagner. Berlin, Mayer & Müller, 1910. VIII + 117 s. 8:0. M. 3,50. (= Palaestra XCI).

Arbetet redojör, inom de i titeln anjivna gränserna, för superlativens formella behandling (svag böjning, stark böjning, oböjd

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

form) i olika funktioner (såsom attribut, såsom subjekt, objekt, predikativ osv., såsom adverb) och i förbindelse med olika ord (artikel, partitiv jenetiv). I kronologiskt avseende skiljes på superlativen före 900 och superlativen mellan 900 och c. 1185.

För att allsidigt bedöma det samlade materialet söker förf., delvis i anslutning till andras utredningar, att språkfilosofiskt fastställa vissa skillnader mellan superlativ (komparativ) och positiv, mellan svag och stark form, mellan maskulinum (femininum) och neutrum, mellan predikativisk och annan ställning. Sådant är ingen lätt uppjift. Jag vill anföra förf:s allra första påstående: 'Der Positiv bezeichnet ausserhalb des syntaktischen Zusammenhanges nur eine Eigenschaft ohne jeden Hinweis auf einen individuellen Träger derselben. Komparativ und Superlativ dagegen heben, der eine aus der Zweizahl, der andere aus der Mehrzahl, einen Träger der Eigenschaft heraus. Beide nähern sich dadurch in ihrem Charakter dem Substantiv'. För min uppfattning existerar ingen sådan skillnad. Liksom se i och för sig betecknar endast en viss fysisk-fysiologisk process och röd i och för sig endast en viss egenskap, så betecknar rödare i och för sig endast samma egenskap med ökad intensitet. Liksom till tanken på en verksamhet (även utanför satssammanhanget) lätt sällar sig föreställningen om något som utövar och något som är föremål för verksamheten, så förknippas med en egenskap järna föreställningen om en eller flera 'bärare av egenskapen'. Men detta jäller för positiven lika väl som för stegringsformerna. Alldeles meningslöst blir talet om 'framhävandet ur ett tvåtal' i satser av den vanliga typen: Rosen blev allt rödare. Han blir svagare med varje dag. Det är där uteslutande den ökade intensiteten, som komparativändelsen uttrycker. Och vad närmandet intill substantivet beträffar, exemplifieras detta (resp. fullständig övergång till substantiv) lika lätt och rikhaltigt medelst serier av typen en gammal människa och en ung människa en gammal människa och en ung ... en åldring och en ung ... en gammal räv och en unge som medelst serier av typen den förste mannen.. den förste... fursten.

...

Till åtskilliga spekulationer måste jag ställa mig tvivlande, även om jag icke är beredd att bevisa deras oriktighet. I andra jer jag järna förf. rätt.

För att bättre belysa superlativens formella egenart, uppställer förf. inledningsvis de olika typerna för förknippning av positiv och nomen utan och med artikel. Såsom bihang, under rubriken 'Nichtsyntaktisches' upptager han dels en intressant översikt över ist- och ost-suffixens frekvens, dels en förteckning på superlativsammansättningar (ss. got. fruma-baur) och superlativavledningar (ss. got. frumisti 'början').

Till slut yttrar han sig över förutsättningarna för och svårigheterna vid ett arbete sådant som det föreliggande. Jag vill för min del icke uppställa några överdrivna krav. Men billigtvis

kan sägas, att noggrannheten vid materialets insamling och gruppering borde hava varit större. Såsom exempel kan jag taga partierna om den adverbiella superlativen i fornsaxiskan. Under typen erist (starkt neutrum såsom adverb, sid. 80 f.) saknar jag Hel. 1256, 1689, 5241 (ed. Heyne). Vid sidan av at erist (prep. + starkt neutrum, sid. 85) nämnes icke fon erist Hel. 162; först längre fram omtalas det på ett par olika ställen. För typen (prep. + svagt neutrum, sid. 87, står fan eristan såsom ensam representant. Men det finnes också ett at laztan Hel. 5072 (= at sidestan 'på sistone' Beow. 3014). Vad lezt Hel. 3428 beträffar, hänvisar jag till ZfdA 48, 202.

Ett par detaljanmärkningar. Varför inskjuter förf. i exempelsamlingarna nordiskan mellan fornengelskan och fornsaxiskan? Något slags rationell ordning bör man väl iakttaga. Den kronologiska kan icke vara avsedd, ty då stode ej Beowulf före Tunestenen, ej heller Heliand före de keronska glossorna. På sid. 23 är det första citatet ur Beowulf stympat så, att det icke jer någon mening. På sid. 27 omnämner förf. det förut på sid. 23 upptagna got. in spedistaim dagam (stark superlativ vid ett subst. i dat.) och påstår strax därefter: "Die starke Form (des Superlativs) erscheint got. nur beim prädikativen Nomen'. På sid. 77 är en sats alldeles förolyckad (missöde vid korrigeringen).

Lund i dec. 1911.

[merged small][merged small][ocr errors][merged small]

Dette ord forekommer kun i den islandske lovbog, Grågåsen. Både formen og betydningen har været omtvistet. Hvad den sidste angår, synes Fritzner, der anfører heyrum som opslagsord (normalform), at antage en forbindelse med stammen i vb. heyra ("sådan som med rette eller lovligen kan bruges til at aflægge vidnesbyrd om hvad han har hørt"; således også Gamalnorsk Ordbok). Derimod havde G. Vigfússon (IED) antaget en helt anden betydning ("probably of the homestead or family, domestic", og han mener at hørum er rigtigst). V. Finsens gengivelse er beslægtet hermed: "slægtskab, dog omfatter ordet måske tillige svogerskab" (Grág. III 623). Der kan ikke være nogen tvivl om, at dette sidste er det eneste rigtige. Ordet findes hovedsagelig kun i forbindelsen réttr (í kviðum) at h-rum, "berettiget (til det eller det, især til at være kvidmand) med hensyn til slægtskab (svogerskab), ikke altfor nærbeslægtet (nærbesvogret)". Dette fremgår til evidens af følgende omstændigheder. For det første på grund af at der kan tilföjes sådant noget som [réttr í kviðum] við aðilja (Stb 391), jfr svá skal at hørom fara vit pá menn (sst I 319). Denne tilföjelse er kun

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

350

Finnur Jónsson: H(r)eyrum

h(r)ørum.

naturlig, når man går ud fra den sidst anførte betydning; jfr også en sammenstilling som at skuldleikum ok at hreyrom (Kb I 178). Dernæst svarer til at h-rum i Kb to steder i Stb at tengdum, (s. 457. 487), som altså må være synonymt med hint.

Medens betydningen således synes klar og uomtvistelig (Fritzners tanke altså urigtig), er formen desværre meget vanskeligere, følgelig også ordets etymologi. Det findes da i følgende former: at hærom Kb I 62. II 85

[merged small][ocr errors][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small]

at hreyrom

[blocks in formation]

i hrørum Stb 535 (- Kb II 134).

Det ses heraf, at vokalen dels er e (a), dels ø, dels ey, samt at r findes 3 steder efter h. I Kb skrives enten e, æ eller ey, i Stb derimod altid ø; hr- findes én gang i hvert af håndskrifterne. Det er sikkert skrivemåden (ø) i Stb, der har bevæget G. Vigfússon til at antage ø-formen for den rigtige, og der kan næppe heller være tvivl derom; både skrivemåden e, æ og ey kan betyde det samme eller også en overgang fra ø till e. Klart er, at ey er den skrivemåde, der har mindst hjemmel, og det vilde være besynderligt, hvis (tvelyden) ey her var oprindelig. Der er således herefter næppe tvivl om, at ordet har ø i roden; dette kan igen både være et og et œ (efter den sædvanlige skrivemåde). Men nu hr-formerne? G. Vigfússon antog, at de beroede på fejllæsning (hr af et he-). Hvis denne form kun fandtes éngang, kunde den opfattelse være antagelig, men da den findes i to håndskrifter og ikke på identiske steder, bliver den mindre sandsynlig. Rimeligvis er netop denne form: hr- den ældste og oprindelige; det første r er ved etslags dissimilation i de andre former udfaldet.

Den ældste form af dette sjældne ord mener jeg derfor, efter alt at domme, bör antages at være hrør(um). Men hvad er så ordets etymologi? Det bekendte hrør, ntr., fald, lig, synes på grund af sin betydning at være uden forbindelse med vort ord eller kan der være en sådan?

16/ 1911.

Finnur Jónsson.

Bibliografi for 1910.

Af B. Erichsen.

I. Bibliografi, literaturhistorie og biografi.

Almquist, J. A. Sveriges bibliografiska litteratur. D. 2: Arkiv- och biblioteksväsen. H. 3. S. 259-362. Sthm. 8:0. (Kungl. Bibliotekets handlingar. 32.)

Andersen, D. Nordgermanisch 1906. (IFAnz. XXV, 44—50.) -Nordgermanisch 1907. (Smst. XXVII, 134-40.)

Bygdén, Leonard. Svenskt anonym- och pseudonym-lexikon. Bibliografisk förteckning öfver uppdagade anonymer och pseudonymer i den svenska litteraturen. H. 15. (Bd. 2.) Sp. 481-576. [Speculativa-Taktik.] Upps. 8:0. (Skr. utg. af Sv. Litt.-Sällsk. XVII: 13.)

Collijn, Isak. Svensk litteraturhistorisk bibliografi. 28. 1909. (Samlaren XXXI.) 18 s.

Till frågan om Vita Katherines tryckår och Strengnäsmissalets tryckort. (Kyrkohist. Årsskr. XI, 221–24.)

Dahl, Frantz, Motzfeldt, U. A., og Schlyter, K. J. D. Nordisk [retsvidenskabelig] Litteraturfortegnelse 1909. (Tidsskr. f. Retsvid. XXIII, 458-526.)

Erichsen, B. Bibliografi for 1908. (Ark. XXVI, 301-34.)

v. Fischer-Benzon, R. Literaturbericht für 1909-10. (Ztschr. d. Gesellsch. f. Schl.-Holst. Gesch. XL, 522-79.)

Hermannsson,

Halldór. Bibliography of the sagas of the kings of Norway and related sagas and tales. (Islandica III. 75 s.) (Anm. DLZ. 1910, 2702-03 af B. Kahle.)

Höjer, Torvald. Schweden. (Jahresb. d. Geschichtsw. 30 Jahrg. III, 216-29. 31. Jahrg. III, 182-99.)

Jahresbericht über die erscheinungen auf dem gebiete der germani

schen philologie. Hrsg. von der Gesellschaft für deutsche philologie in Berlin. 30. jahrg. 1908. Lpz. 8:0. 8+260 +268 s. 12 m. (I, 56-105: August Gebhardt, Nordisch.)

Krarup, Alfr. Fortegnelse over historisk Litteratur fra Aaret 1908, vedrørende Danmarks Historie. (HTda. 8. R. II, L 57-L 117.) Lindbæk, Johannes. Oversigt over historisk Litteratur fra Aarene 1904-1907 vedrørende Sønderjylland. (Sönderjydske Aarbøger 1910. 223-70.)

Rudbeck, Gustaf. Én sällsynt dansk andaktsbok. (Sv. Boktryckarför. Medd. XIV, 6—7.)

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVIII, NY FÖLJD XXIV.

« AnteriorContinuar »