O Herre Christ, lät migh tin Pijn' och Dödh Doch bör man weeta, at inge Monosyllaba, eller och the Ord som aff them komne äre, stympas medh någhon Apostropho, såsom thesse: Lee, spee... bijståå etc. Vthan Synalophe eller Apostrophus gäller allenast vthi flerestafwelige Stamm-Ord, och slutas mäst förmedelst Apostropho vth thesse twenne Vocales a och e: Men om the andre är vthi Swenske Poeterijt ingen noga Räkning: Och må man wäl vndertijden medh Vocalium a och e vthslutning hafwa fördragh, ehuruwäl the föliande Orden begynnas aff Vocalibus, doch måste man achta at thet icke föroffta skeer: vthan heller bör man så laga, at Orden sammanfogas i then Ordning, at then effterste Vocalis vti något Ord, icke lijder sådant meen aff then fölliande främste Vocali vthi thet andra Ordet. Så bör icke heller Apostrophus alt för offta brukas vthi någon Verss, medh mindre någon tacknemligh eller och wederstyggeligh och hård Saak bör förmälas vthi Heroiske Dickter." Och han tillägger: "Nec Vocalis a consonante excepta elidi debet, quemadmodum id concedit Rhythmologia prisca." Arvidi, som vid uppställandet av dessa regler till god del följer Corvinus, menar alltså, att slutljudande -e och -a i stavelser med infortis i flerstaviga ord böra hälst (men måste dock icke nödvändigt) uteslutas, när följande ord börjar med vokal. Apokoperingen bör dock ej allt för ofta användas i en och samma vers. Denna lilla anmärkning om Arvidis mening torde vara på sin plats, då hans ord synas hava blivit i någon mån mindre riktigt uppfattade av Levertin i Samlaren 1894 s. 94 1). Blott helt kort och utan att uppställa några regler uttalar sig Samuel Columbus om vokalförlust i vers i sin 1678 skrivna Ordeskötsel. S. 53 heter det nämligen: "Jag will säija med ett ord, at wij wäl ha mackt til at utlyckia en vocal som Grekerne i wers, när wij sij, at wersmåttet så fordrar, ok åter inte utlyckian, när wers'n fordrar, at wij inte utlyckian. Wille nu någon wara så accurat ok så grann 1) Så vitt jag förstår, har Levertin inlagt en mindre riktig mening i Arvidis uttryck hafwa fördragh, och man behöver ej häller med Levertin anse, att Arvidi oriktigt översatt Corvinus' gratiosa (i uttrycket res gratiosa) med tacknemligh. Ordet tacknemligh kunde ju i det äldre språket betyda "jucundus" etc. räknad, at han wille fly concursum vocalium så ok consonantium i svenskan, så at i Hexametriske verser aldrig hvarken twå Lydingar (dvs. vokaler) råkades utan utlyckning ej heller twå Consonanter utan position el. stafwelsens långgörande, blefwe wärcket så mycket fullkomligare. Men täd synes för stoort arbete, ok dess fägring inte swarar emoot swårheten." Ungefär samma tanke uttalas i den av Elieser Poppelman utgivna Brevis introductio ad poesin svecanam (1736), hvilken utgör ett parti av P. Lagerlöfs föreläsningar. Här heter det nämligen s. 15: "The Græker och Swenske äro ther uti like, at de icke tillåta Ectlipsin eller at utsluta bokstafwen M. ei heller giöra the någon Elision uti concursu vocalium om versen elljest flyter utan något stötande." Naturligt är att en man sådan som Anders Nicander, hvilken hyllade den förunderliga uppfattningen, att svensk vers borde skrivas med iakttagande av de latinska positionsreglerna, även ansåg, att i vers två vokaler ej borde få sammanstöta. Denna orimliga fordran framställer han i sina 1737 tryckta Oförgripelige anmärkningar öfwer swenska skaldekonsten s. 7 och s. 28. Dessutom heter det s. 16 (Reg. 3): "Latinernes Synæresis, Metathesis, Antithesis, Apocope, Syncope med flere sätt äro ock i swenskan tillåtelige.. Dock måste man härwid ackta, at hwarken Versen der igenom stöter eller ordet alt för mycket stympas." Också i Nicanders meningsfrände Palmfelts "Någre oförgriplige Reglor som til then Swenska Skalde-Konsten . . . synes mäst vara Nödige", intagna i hans skrift P. Virgilii Maronis Ecloger eller Herdeqväden, Öfwersatte på Swensk Vers (1740) finner man en liknande regel: "När twenne Vocaler uti särskilta ord stöta på hwarandra, blir then förra af then följande genom Synaloephe eller elision upsluken" (s. 55) 1). 1) Såsom en kuriositet må nämnas, att Palmfelt t. o. m. rekommenderar att i svensk vers apokopera vokal+m i ordslut framför ett vokaliskt börjande ord, t. ex. i Låt(om) oss... (s. 61). Han kunde naturligtvis liksom vi använda dels singularis låt (oss), dels pluralis låtom (oss). Dock hade redan 1734 Johannes Hermansson och Magnus Lönbohm i disputationen Tentamina nonnulla de poësi Svecana protesterat mot utelämnandet av en vokal framför annan vokal: "Vocalis ante vocalem non eliditur... Vocalium concursus duplici fit modo, in lingua nostra, vel in ipsa voce e. g. fria... Vel etiam extra vocem, e. g. giöra ondt . . . licet, tali modo, concurrant vocales, non tamen elidatur alter” (s. 39). et Emellertid hava såsom nämnt 1600-talets skalder (åtminstone) från och med Stiernhielm, om ock i olika omfång, begagnat sig av friheten att apokopera en slutvokal framför ett på vokal eller på h + vokal börjande ord. Men då det (jmf. s. 4 och vidare s. 17 ff.) under vissa förhållanden var tillåtet att apokopera slutvokal även framför konsonantiskt begynnande ord, så finnas många enskilda fall av apokope, hvilka kunna uppfattas på två sätt. Jag skall emellertid här anföra några få exempel på apokope, som framkallats eller med sannolikhet framkallats därav, att följande ord börjar på vokal eller på h+ vokal. Under det att dylika exempel icke anträffas t. ex. i 1536 års svenska psalmbok och ej heller hos åtminstone vissa skalder från 1600-talets fyra första årtionden, använda andra 1600-talets skalder dem i rätt stor utsträckning. I Forssius Speculum vitæ (1620) eller i Wivallius' poesi har jag ej anträffat fullt säkra exempel på vokal-apokopering framför vokal eller h+ vokal (utom i sådana fall, där vokal-apokopering var tillåtlig även framför konsonantiskt börjande ord). Dylik vokal-apokopering är även i Messenius' dramer Disa (1611) och Signill (1612) i alla händelser ytterst sällsynt, och det kan t. o. m. vara tvivelaktigt, om exempel därpå finnas. Emellertid läser man där följande verser: Norrbaggar är så tilsinne, Sittia häller heem och spinne Signill s. 59 Ja: Jagh stodh bort vthi een wrå ib. s. 52 Thetta Billwijs altsammans wist, ib. s. 57 Här har möjligen slutvokalen förlorats i hema och i borta (borto). Då emellertid Söderwall i sin ordbok anför ett exempel på att hem mot slutet av medeltiden (år 1511) förekommer i betydelsen 'hemma', så finnes den möjligheten, att i Messenius' språk, oberoende av apokope, heem kunde hava betydelsen 'hemma'. Detta skulle väl bero på en sammanblandning av orden hema och hem, och i så fall är ej häller den möjligheten alldeles utesluten, att också bort 'borta' i den anförda versen skulle kunna förklaras av sammanblandning av adverben bort och borta 1). Om wist är preteritum, har dess slutvokal förlorats framför begynnelse-vokalen i första ordet i nästföljande vers, men det är kanske även möjligt, att fatta wist såsom supinum. När det i Disa heter Wij wele ingå och hålla wår fäst, Och plägha thenna kiär oss kommna Gäst s. 31, så kan man misstänka, att kiär oss kommna utgör en av författaren avsiktligt eller en å tryckeriet oavsiktligt gjord omställning av oss kiär-kommna. I versen I går min Fadher och min Modher dogh, Disa s. 8. 1) Härmed kan i så fall sammanställas följande vers hos Columbus: Odæ F 2 s. 2 Här står ut i st. f. ett snarast väntat ute: mitt [tim-]glas är ute; jmf. dock "(tim)glaset är ut-runnet". Vidare kan erinras om att t. ex. isl. inn fsv. in betyder så väl 'inne' (betecknande varande på en plats) som 'in' (betecknande rörelse till en plats); exempel hos Fritzner och Söderwall. Från ä. nsv. må såsom ett exempel på in i i betydelsen 'inne i' anföras: "The skulle giffua sigh til fridz, och hålla sigh stilla vthi twå daghar, och bliffua in i husen..." (Petreius Regni muschovitici sciographia II, 184). bör säkerligen dogh uppfattas såsom singularis och ej såsom pluralis med förlust av det slutljudande o framför det i nästa vers stående I. Formen Jung i Signill s. 54 är väl direkt lånad från tyskan (där både Junge och Jung finnas): Som iagh förnimmer aff min Jung, Stiernhielm använder däremot vokal-apokopering i rät stor utsträckning. Exempel på förlust av -a: Lystr' och sökia te skogs; fara, ränn' och göra tig omak; Herc. 164 Tänderne fall', och fahlna där hän, de qwarlefde stumpar. Herc. 525 Sälsynt af Anlete war den yngst' af dässe tree Systrar: Herc. 30 och wilst uti Lärdom Yppare blifu' än all' andre; så lääs, och lägg vppå hierta, Herc. 144 Danss' är een ädele konst, gör gunst hoos Fruer, och Jungfrur. Herc. 191 Exempel på förlust av -e, hvarvid dock bör anmärkas, att det i vissa är tvivelaktigt, huruvida det är ett e eller ett a, som förlorats: Hwad är ock Lucht, och smak, ther hwarken är ång, eller anda? Herc. 80 Hiertans barn, god', och hyslige Tärnor, och ährlige Systrar Herc. 106 Dygd utan dadlige Mildheet, een dunst är; een målning i watne; Skugg' utan kropp; Herc. 451-2 Man tänki'') och gifwe ther på acht Men Gud, en nådig Gud Vpwäckt' i högste nöd, fem wittr' och snälle Män, Harm-Skrift C 2 s. 2. Jub.-Sång E s. 2 Cup. A 2 s. 2 Exempel på apokope framför h+ vokal: Skal man längre see til, och lijd' hin odrägliga smäleek? |