Ymi-Tuisto.

Ich habe an dieser Stelle (23, 247) die Vermutung ausgesprochen, dass bei Tacitus' Darstellung der altgerm. Anthropogonie nicht alles in Ordnung sei. Die Vermutung, dass Twisto der Sohn und nicht der Vater des Mannus war, erhält nun eine unerwartete Bekräftigung.

In einer weitgreifenden Besprechung von Hirts "Indogermanen" kommt Fick (Zs. f. vgl. Sprachforschung, 41, 347) auch auf die Mythologie der Phryger zu reden. Er erwähnt deren Anthropogonie: Manes hat zwei Söhne, Akmon und Doias, was Fick selbst mit "Zwilling" übersetzt und mit Yama und Tuisko zusammenstellt! Wir hätten also ganz dieselbe Gruppe: Manes-Mannus Vater, Tuisto-Doias Sohn. Die Stellung Akmons allerdings würde abweichen. Dass aber die germ. Anordnung uralt sein muss, hat soeben Olrik (Danske Studier 1907, 197) im Anschluss an Schüttes "Episke Love i Gote-Ættens Oldsagn" erwiesen: der Aufbau des Stammbaums bei Tacitus entspricht der besten alten Technik. (Analoge Gebilde bei den Skythen: Fick a. a. o. S. 350).

Es wäre also Tac. Germ. 2, 10 (Schweizer-Sidler) nur zu lesen: "Tuistonem.... filium Manni" und 2, 11 "Tuistoni", und alles wäre in schönster Ordnung.

Berlin 5. 2. 08.

Richard M. Meyer.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJD XXI.

23

Ortnamnskommitténs arbeten.

Några antikritiska anmärkningar.

Den anmälan av de hittills utgivna fem delarna av "Sverges ortnamn. Ortnamnen i Älvsborgs län, på offentligt uppdrag utgivna av Kungl. ortnamnskommittén", som i föregående häfte av denna tidskrift, s. 192 ff., presterats, vittnar om så mycket missförstånd och innehåller så många vilseledande eller rent oriktiga uppgifter, att det för både fosterlandet och vetenskapen så viktiga arbetets intresse synes med nödvändighet kräva, att de av tidskriftens läsare, som ej redan själva tagit kännedom om ifrågavarande arbete, sättas i tillfälle att bilda sig ett omdöme om halten av nämnda anmälan. Undertecknad skall därför här i största möjliga korthet lämna en förteckning & Rec:s viktigare "errata" och, så vitt möjligt avhållande sig från alla omdömen, lämna åt läsaren att med ledning av de meddelade upplysningarna själv draga sina slutsatser, såvida icke rentav konklusioneraa göra sig själva.

som

S. 193 talar Rec. om "den säkerligen för många kännbara bristen, att etymologiska förklaringar af de i sjätte kolumnen anförda namnen på afsöndringar icke meddelas". Härtill är att anmärka: 1) Att K. Maj:ts 1902 givna uppdrag blott omfattar "undersökning av namnen å byar och gårdar" (samt berg, skogar, sjöar o. d.) och först 1905 på förslag av kommittén utvidgats därhän, att även avsöndringar o. d. må, utan att därmed åsyftas "någon fullständighet, som svårligen kan uppnås", i det tryckta arbetet upptagas till förteckning, icke förklaring. 2) Att ett ytterligare utvidgande av planen därhän, att även för namn på avsöndringar o. d. lämnades förklaringar, skulle utan motsvarande gagn mångdubbla arbetet och den för dess utgivande erforderliga tiden, enär, såsom man genom en blott flyktig blick i det redan utgivna kan övertyga sig om, avsöndringar o. d. äro till antalet dagligen växer ojämförligt överlägsna byar och gårdar, så att t. ex. ensamt egendomen Koberg har 45 torp med särskilda namn, Floda 43 torp, Ulricehamns stad 80 lägenheter, Stora Lundby socken mot 87 byar och gårdar 178 avsöndringar, Lerum mot 97 byar och gårdar ej mindre än 287 (en i denna stund för låg siffra) avsöndringar osv. 3) Att dessa i de allra flesta fall nya namn i regeln äro omöjliga att tillfredsställande tolka, enär de i allmänhet bero på godtyckliga eller tillfälliga hugskott hos förste namngivaren, vilka icke numera kunna utrönas. 4) Att de i dylika namn ingående dialektorden komma att i arbetets inledningsdel förtecknas och förses med översättning (eventuellt även andra upplysningar), varmed väl det väsentliga av den nämnda "bristen" torde vara avhjälpt och detta t. o. m. fullständigare än Rec. väntar sig,

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJA XXI.

då han håller troligt att vi framdeles komma att lämna "en öfversikt af de i dylika namn följda namngifningsprinciperna".

S. 194 uppger Rec. helt generellt att arbetets andra spalt upptar "namnformer före 1550 tiden för de första jordeböckernas uppträdande". En blick på den över spalten stående rubriken visar, att 1550 endast är riktigt för vissa häraders (t. ex. Flundre, Väne, Vättle) vidkommande. För andra börja våra jordebokscitater dels tidigare, t. e. för Redväg (och det nyutkomna Ås) 1542 (för det snart utkommande Bollebygd 1546), dels senare, t. e. för Bjärke 1567.

دو

S. 194 läses: "sannolikt är det kameralistiska hänsyn, som vållat, att de [= namnformerna] ej anförts i kronologisk ordning". Bör väl heta: . som vållat, att jordeboksformerna uppförts i en särskild spalt". Namnformerna äro nämligen ordnade i det allra närmaste kronologiskt: först alla från tiden före jordeböckernas uppträdande, inom sig kronologiskt ordnade; sedan yngre former, dock så att delvis av "kameralistiska hänsyn" jordeboksformerna uppförts särskildt, men väsentligen kronologiskt ordnade, och övriga yngre former för sig, men ordnade parallellt med jordeboks

formerna.

S. 195 yttras (tydligen för att ägna erkännande åt ett av kommitténs forskningsresultater): "Härledningen af Vittene (1550 Hwitenne) styrkes medelst angifvande af att på platsen ymnigt med hvita blommor förekomma". Det har emellertid icke ett ögonblick fallit kommittén in, att det för tolkningen av ett namn på urspr. -vini, således stammande från den gråa forntiden, skulle vara av betydelse om på ort och ställe nu förekomme än så många "hvita blommor". Vårt yttrande lyder: "Namnet har väl sålunda [-eftersom det är ett urspr. Hwitvini] betytt 'vit betesmark' (jfr no. Hvitvang 'vit vall'), kanske i anledning av där ymnigt förekommande vita blommor". Vi uttala sålunda en gissning om ortens utseende i förkristen tid,

S. 197: "Björndalen, 1584 Biördellera (XII, 40) [skall vara V, 40] säges utgå från ett urspr. däll"". Nej, våra ord lyda: "s(enare) led(en) [i Björndalen] är urspr. ett däll" [dvs. icke dal, efter vad äldsta citatet Biördellera utvisar], som emellertid sedan "utbytts mot det besläktade dal". Att detta i förhållande till dal ursprungliga däll icke därför är från språkhistorisk synpunkt ett "urspr. [dvs. fsv.] däll", utan (om det skall motsvara engelskans dell av urgerm. *daljō) självt utgår från 'ett urspr. däl', torde åtminstone den ene av kommitténs ledamöter få antagas känna till. Jag medger att kommitténs här som alltid av utrymmesskäl eftersträvade och kanske någon gång för långt drivna knapphet i uttryckssättet kan ha skuld till Rec:s missuppfattning av våra ord, men dessa hade dock bort citeras fullt exakt, i vilket fall kanske åtskilliga läsare av Rec:s anmälan varit mäktiga att utlägga dem på ett för kommitténs grammatiska insikter gynnsamt sätt.

S. 197: "I fråga om härledningen af Läppesås (XII, 62)

[skall vara III, 62], hvars första led lemnas oförklarad, hade bort hänvisas till Rygh". En sådan hänvisning hade enligt vår mening varit vilseledande, emedan Rygh på alla ifrågakommande ställen

vilka icke voro oss obekanta talar om namnen Leppi och Leppa, vilka icke kunna ligga till grund för Läppesås. Detta kräver naturligtvis, såsom ock Rec. nämner, ett stamord Lappir eller lappir, som kanske icke har någonting alls att göra med de Ryghska namnen.

S. 197: "Immeråsen (XII, 65) [skall vara III, 65] lemnas alldeles oförklaradt". Ja, emedan kom. principiellt undvikit att meddela gissningar som i likhet med den av Rec. här framkastade

synts sakna en större grad av sannolikhet. Vi äro nämligen övertygade om att med ledning av vårt material den kunnige språkhistorikern kan lika väl som vi producera en eller flera dylika, sig till nöje och ingen till skada; men vi befara att om dylika lösa gissningar av oss förevigades i tryck, den okritiska allmänheten med sin benägenhet att "tro" lätt toge för kontant även sådant som av oss uttryckligen angivits såsom blotta abstrakta möjligheter. Härmed vare icke förnekat, att vi ej stundom upptagit förklaringsförsök, som förefallit oss sannolika, under det andra forskare kanske komma till en annan uppfattning. Så t. e. har Rec. funnit att vissa av våra förklaringar, som innebära ett "ratande” av de av honom själv i 'De sv. sjönamnen' framställda, äro "sämre, ja mycket sämre" (orden läsas s. 208).

S. 198 kritiserar Rec. vår uppgift att i Gundlebo, Gunnlebo "f(örra) led(en) är namnet Gundla, Gunnla, biform till Gunhild(a)” på så sätt, att han påpekar, det vår egen namnformslista visar namnet vara "sammansatt just med den fullare formen". Den som vill tyda allting till det bästa inser utan vidare, att något annat kan kom., som väl måtte kunna läsa innantill i sin egen bok och då finner att namnet från 1550 ända till 1665 skrivits Gunellebo (Gunnillebo o. d.), omöjligen ha menat. Och den som håller sig till bokstaven finner å sin sida, att vi sagt, det förra ledet i Gundlebo är Gundla vilket är ett faktum icke att namnet är ursprungligen sammansatt med den sammandragna formen, vars inom själva gårdsnamnet 1) försiggångna utveckling ur den fullare av vår exempelsamling klarligen ådagalägges.

S. 199 påstår Rec., att mot en tolkning av Gautelfr såsom "Götarnas älv" icke kan invändas, att namnet i så fall äldst bort heta Gauta-elfr. Jo, detta både kan och bör invändas, så länge

1) Rec. använder med förkärlek (4 gånger s. 198, 199, 203; i 'De sv. sjönamnen' som det tycks konsekvent) den halv norska formen gårdnamn (jfr no. gaardnavn), blott en gång (s. 201) den svenska gårdsnamn. För den händelse detta hans språkbruk icke avser att göra propaganda för en norvagism, utan beror på förbiseende, vill jag påpeka, att Tamm, Sammansatta ord s. 66, med rätta upplyser, att gård i alla nutida sammansättningar antar s och saknar det blott i de båda gamla gårdvar(d) och gårdfari. Så ock Sv. ak:s ordlista.

icke ett enda säkert exempel framdragits därpå att inhemska folknamn ingå sammansättning under annan form än gen. pl. (jfr Rec:s egna exempel dana syo, dana bæc och Jydebæk). Jag hänvisar till vad jag senast härom yttrat hos Schück, Folknamnet Geatas, s. 5 f., i sammanhang med min förklaring av namnet Jutland, som icke är sammansatt med ordet jutar, utan tvärtom detta folknamn bildat på grundval av landets (en förklaring som nu vunnit ytterligare stöd genom vad Björkman, Englische Studien 39, s. 356 ff. i anslutning till min etymologi av Jutland andragit). För övrigt delas som bekant min uppfattning bl. a. av v. Grienberger, som i hithörande frågor ju är väl bevandrad.

S. 200 bygger Rec. vittgående resonemanger med mytologisk innebörd på namnet "Odens damm, hvilken - hvad som är viktigare - äfven burit den folkligare benämningen Onskälla, ett namn, som efter alla analogier att döma är uråldrigt". Vad nu först uråldrigheten beträffar så meddelar mig dr Lampa, vår utmärkte kännare av Västergötlands folkliv, folkspråk och folktro, att en ännu levande landtbrukare i orten upplyst honom om att båda namnen i nämnde lantbrukares ungdom av denne själv och några hans jämnåriga sattes i omlopp, sedan de uppsnappat dem i något gammalt topografiskt arbete en auktoritet som jag förmodar Rec. lika litet som någon annan tänkande människa nu för tiden vill sätta högt. Att åter Onskälla är den "folkligare" benämningen av de båda, är en uppgift som Rec. fabricerat alldeles på egen hand. Ur vårt arbete kan han inhämta, att den tvärtom är i den grad ofolklig, att den numera ej ens är av allmogen känd, under det att dock Odens damm förekommer i folkspråket, ehuru det av oss anförda uttalet, som icke är västgötamål utan riksspråk, tydligen visar att uttrycket upptagits ur litteraturen, såsom ock av nämnde landtbrukare vitsordats.

S. 201 anser Rec. vår förklaring av Irska såsom adjektivbildning till det fsv. mansnamnet Iring vara "högst betänklig", eftersom han anser "den parallell kommittén anför", nämligen Nårska skogsbygd (annex) till (moderförsamlingen) Nårunga böra falla inför den av honom själv föreslagna "mycket naturligare" förklaringen, att "Nårska helt enkelt är en sammandragning af Nårunga skoga". Vad nu först detta Rec:s förslag beträffar, så upplyser mig dr Lampa om vad man på förhand kunde inse att det är fullkomligt oantagligt efter allt vad man känner om Västergötlands språk i äldre eller nyare tider, och någon parallell har Rec. ej heller mäktat anföra. Vad åter kommitténs parallell beträffar, så tycks Rec. tro, att den är den enda som står oss till buds, och att om den förfölle, vi saknade stöd för vår mening. Nu är emellertid saken den, att dylika adjektiviska sk-bildningar äro i äldre och yngre västgötska synnerligen vanliga vid sidan af primärare ortnamn både av typen Nårunga (och det *Iringe som kanske utgjort ett mellanled mellan Irska och Iring) och av