Bland exempel från 1600-talet må nämnas följande. offt sökes och maat, ther Kocken ey mins, at twätta, diskar och hender Wivallius s. 102 str. 23 Detta offt är identiskt med isl. fsv. opt. Såsom motsvarigheter till fsv. ledhse nsv. ledsen och nsv. varse förekomma stundom ledz, wars', t. ex. En Ungerswen snart blifwer leds Wed Pigan, som strax står till reds Lucidor Pp 4 s. 1 Ok blef på stunden wars' en liuwen Löwe-Saal ib. H s. 1 Eftersom dylika bildningar utgått från adjektiva eller substantiva genitiver på -s (jmf. led och var, varsam) och först senare fått på analogisk väg tillagt -e (Tamm Avledningsändelser hos svenska adjektiv s. 48), så har intet -e förlorats i leds, wars, utan dessa former äro tvärtom äldre än ledse, varse 1). De i 1600-talets poesi ofta mötande formerna sin, arbet, samvet, belät, ansikt (jämte sinne, arbete, samvete, beläte, ansikte) finnas redan i fornsvenskan och bero således ej på godtycklig förkortning av skalderna; jmf. fsv. sin sinne, arbete arbeide arbeyt (mnt. arbeit), samvit (blott sällan samviti), belæte och någon gång belæt, ansikte n. och ansikt (f.?). Bildningar sådana som sålund 'sålunda', sammalund 'sammalunda', hurulund 'hurulunda' utgöra naturligtvis, hvad senare sammansättningsleden beträffar, en direkt fortsättning av fsv. annor-, huru-, hwaria-, nokorlund. När man finner uttryck sådana som allrahand 'allahanda' ('... igrafz allrahand prydlige form' och figurer' Stiernhielm Herc. 425), eenahand 'enahanda' (ib. 422), så är att beakta, att man även i 1600 1) Hesselmans mening i Uppland s. 527, att wars hos 1600-talets skalder skulle hava förlorat slutljudande -e, är således väl icke riktig. talets prosa anträffar allahand (Petreius; citat i SAO. allahanda). Redan i fsv. förekommer i rim hymmerik Rk. I, hemmerijk MD. i st. f. det vanliga himerike (se Söderwalls ordbok), och 1536 års psalmbok använder upprepade gånger i rim himmelrijk, iorderijk, t. ex. O Herre gud aff himmelrijck (s. 46, 1), Itt vnder här på iorderijk (s. 52, 7). Stiernhielm har även Ach Gud! Wil man på-tänkia, och Messenius som wandrat haar länge i Franckerijk Signill s. 43 Man skulle kunna tänka på att här förelåge en apokopering i överensstämmelse med det s. 50 framställda förhållandet, men säkerligen bero hymmerik etc., iordherijk och Franckerijk på utländskt inflytande, jmf. nt. himmelriik, nht. himmelreich, erdreich, Frankreich, da. himmerig, iorderig, Frankrig. Efter himmelrik, jorderik etc. har sedan Swea-Rijk bildats. Hos Wivallius finner man Thenne Gudhinn, som förde pijn, I hennes sinn s. 56 str. 10 Gudhinn liksom andra likartade former från 1600-talet (behärskarin U. Hiärne c. 1665 enligt SAO., hoffmästerin Messenius etc.) beror på anslutning till tyska ord på -in (beherrscherin etc.), och pin är direkt lån från nedertyskan (mnt. pin) 1). Då nht. har schaar, herr 'herre' (om Gud), äldre högtyskan fakultativt använder eer (jämte ehre), och holländskan brukar leer (jämte leere), kroon, vlam, så böra väl ä. nsv. skaar, ähr', lähr' uppfattas i överensstämmelse härmed. Bland åtskilliga exempel må blott följande nämnas: 1) Jmf. Hellquist 1600-talets svenska s. 102. bland Swänskas Skaar (: war) Wivallius s. 107 När then, som war wår Cron, wårt Hufwud, Stöd och Staf aff kiärlekz flam och ynkelig smärta Wivallius s. 80 str. 8 Det i den dåtida poesien mötande Hiält (t. ex. Messenius s. 71), Krijgzhielt (det senare t. ex. hos Wivallius s. 56 str. 12) är tydligen att sammanställa med nht. helt. Adverb på -lig sådana som temlig, kortlig, rättlig, näplig, wisserlig etc. äro mycket vanliga i 1600-talets poesi, men de äro naturligtvis ej förkortade av temliga etc., utan äro lånade från tyskan eller bildade efter tyska mönster (jmf. ty. ziemlich, kürzlich etc.). I ett par önskeformler (i pres. konj. och imperat.) saknas ändelse-vokalen i strid med det vanliga eller vanligaste språkbruket: Gudh tigh bewar, frisk och sund spaar Wivallius s. 57 str. 14 bewar mäj Gud ther frå Lucidor B s. 2 Wivallius s. 56 str. 13 Tigh nu förbarm, tagh migh i arm Tu migh hughswal, ende Corall ib. s. 55 str. 1 Han täl min brott, så nådh migh Gudh Forssius SV. B 2 s. 1 Med bewar[e] är att jämföra det alltjämt brukliga Gu(d) bevar's av bevare oss. Vid vokalförlusten i bevar's har den omständigheten väl spelat en roll, att beváre har enstavighetsakcentuering och alltså levissimus (ej den starkare akcenten levis) på ultima. Detta var ock fallet med förbárma, hughsvála. Emellertid förekomma de förkortade formerna bewar, förbarm, hughswal såsom rimord, och detta har möjligen föranlett (godtycklig) apokopering. Det från Forssius anförda nådh[e] är möjligen att sammanställa med det ännu använda Gu(d) nå's av Gud nåde oss. Ehuru nå's nu i detta uttryck har fortis, är det tänkbart, att konjunktiven nåde i det äldre språket i vissa satsställningar erhöll infortis. Möjligt är det kanske också, att i äldre språket Gu(d) nåde (o)ss kunde få akc. 1 på nå'de (o)ss (emedan det relativt oakcentuerade Gud föregick; jmf. Kock Alt- u. nschw. acc. § 122-124) och alltså levissimus på slutstavelsen (i nåde's), och att sedan Gu nådes blivit Gu nåes (Kock i Ark. nf. XX, 303 f.), detta övergick till Gu nås 1). Självklart är, att 1600-talets poeter icke mindre än skalder i våra dagar undantagsvis kunde tillåta sig en mer eller mindre godtycklig apokopering av en vokal utan fast regel, men i själva verket äro exemplen härpå i de av mig från denna synpunkt granskade skrifterna ganska få. Blott ett par fall skall jag här exempelvis nämna. Hos Lucidor läser man Jupiter han gieck allfrämst Seen them [så] andra til then sämst 2) C 4 s. 1 Thet är wist någon Skrifft som Phoebus hafwer tapt C 4 s. 1 I det förra exemplet har skalden tillåtit sig att för rimmets skull använda sämst i st. f. sämste. Det är väl ovisst, om den omständigheten, att sämste i nysvenskan kan få akc. 1 och alltså levissimus (ej levis) på ultima, härvid spelat någon roll. Till apokoperingen kan inflytande från adverbet sämst i någon mån hava medverkat. När Lucidor åter skriver iag löst', så har säkerligen det omedelbart följande iag läst'it (i st. f. iag läste it; it 'det') spelat en roll. Sammanställningen iag löst iag läst'it har en viss likhet med sådana ovan s. 16 omtalade förbindelser hos Lucidor som Orm- ok Maskar etc. 3). Jag övergår till att göra några korta anmärkningar om vokalförluster inne i ord hos 1600-talets skalder. Även dy 1) Imperativen dämp 'dämpa' hos Wivallius (s. 106 str. 20, ib. str. 21) beror på att dämpa fordom (i fsv.) böjdes som döma. 2) Första ordet i följande versrad börjar med konsonant. 3) Järp 'järpe' hos Lucidor E 4 s. 2 är väl att uppfatta såsom en maskulin a-stam. lika förekomma nämligen, men de äro betydligt mindre vanliga än apokoperingarna. Emellertid kan man naturligtvis vänta vokal-synkope i ungefär samma ordgrupper, där apokopering inträder, och vi skola se, att även vokal-synkope förekommer om också i vida mindre utsträckning än apokope i vissa ordklasser, som i satsen ofta kunde vara relativt oakcentuerade. I pronomina är dylik synkope rätt ovanlig, men den finnes hos Lucidor t. ex. i Og nu till Henn's Behag wildhug en will Dom fälla G 2 s. 1 Aff lättlig slippand Wäder K 2 s. 1 Emedan de fsv. genitiverna hænnar och pera (theras) i satsen ofta hade levissimus, försvagades deras ultima-vokal a till e, så att man i yngre fsv. fick henne (och med analogiskt tillägg av -s nsv. hennes) och i 1500-talets språk theres (Kock Svensk språkhist. 103 f., Alt- u. neuschw. accent. s. 259). I Henn's, Thers har ändelse-vokalens reduktion gått ett steg längre, så att den alldeles förlorats. Åtskilliga ord, som brukas eller stundom kunna brukas såsom hjälpverb, visa en likartad vokalförlust, t. ex. från Stiernhielm: och rätter vp sitt Skep, som låg i wrak, Och rankad' af och til, och synts will' gå i krak Jub.-S. E 2 s. 1 Klädd war hon i fijnt Skijr; at hon synts hwart klädd, eller oklädd Herc. 24 Hwar tyckts, som thet rätt nu, will' vndergå, och stielpa Jub.-S. E s. 1 från Lucidor: Om thet skull räknas op, så funs ('funnes') otalig fleer Neptun synts kall ok seen G 2 S. 1 Här må ock nämnas D 4 s 1 |