Men gullets guhlheet och des Krop
Swälgs af Kwick-Silfret aldeels op,
Och tags emot med yppit Skööt

Där alla d'andra (dvs. de andra) åfwanflööt Rr s. 1
Men om det sist om sijder ju,

Sig skulle slå på'n annan Bog Rr 4 s 1.

Med det här anförda d'andra äro att jämföra de av Columbus i hans Ordeskötsel anförda "t'Upsala, t'Arboga, t'Enköping" (11, 3) med te 'till' apokoperat till t' framför vokal. Med på'n av på en kan delvis jämföras det både i 1600-talets och i våra dagars poesi brukliga förn (förrn) 'förrän'.

Här må också erinras om den hos 1600-talets skalder ganska vanliga vokalförlusten i postpositiva personliga pronomina (hvilken vokalförlust däremot icke förekommer i 1536 års psalmbok, men däremot anträffas redan i fornsvensk tid). Då företeelsen redan är väl känd och även av mig behandlats i Ark. nf. VII, 124; XII, 277, anför jag blott exempelvis följande: haden 'hade han' (Stiernhielm Herc. 44), knäpten 'knäppte honom' (Stiernhielm Cup. B 2 s. 2), göran 'göra honom' (ib. B 3 s. 1) lyftern 'lyfter han' (Lucidor Rr 3 s. 1) tro'na 'tro henne' (ib. A 3 s. 2), Försmäda the'na (ib. Xx s. 2) wij't 'vi det' (ib. D 4 s. 2), I't 'I det' (ib. F s. 1), är't 'är det' (ofta, t. ex. ib. E 4 s. 2), togt 'tog det' (B 4 s. 1), Sant är't när jag't besinner (ib. C s. 2), Giff mig't hijt (ib. C 4 s. 2), Så kyssert 'kysser det' (ib. Qq 4 s. 2), Hon grept ('grep det'), hon nöpt ('nöp det') med Knep och Prick (ib. Rr s. 2).

I versen

Efter som Jupiter nyss wänstert dundra Lucidor Oo 4 s. 2 har wänstert 'åt vänster' väl vuxit tillsamman av wänster + (prepositionen) at; jmf. de i bygdemål brukliga hit-et, dit-et (av hit-at, dit-at; riksspråkets hit-åt, dit-åt), isl. hingat av hinn-veg-at etc.

Såsom en motsats till den i denna uppsats egentligen diskuterade frågan om ordförkortning i 1600-talets poesi må från Lucidor ett par exempel anföras på att ord på -rn av typen barn blivit tvåstaviga:

Wälsigna theras Huus, mäd Baren ('barn') ok mäd Bröd
H 3 s. 1

En Biören ('björn'), Loh ok Warg I s. 2

En ädell Ören kan

Ey kläkka' tur sitt Ägg, en reddan Dufwa: Han X 3 s. 2 Denna användning av baren etc. såsom tvåstaviga ord harmonierar (jmf. Hesselman i Språk och Stil 1907 s. 234 f. och den där anförda literaturen) därmed, att dylika ord (bar[e]n) alltjämt kunna hava sonantiskt n i vissa bygder av Uppland och Gestrikland, och att ord av denna typ anträffas skrivna baren etc. också i andra äldre skrifter färgade av Stockholms-språk.

När man åter hos Stiernhielm anträffar "du förmätene Sälle" (Cup. A 4 s. 2), så är det väl mera tvivelaktigt, om detta varit en vanlig (ej blott individuell) uttalsform 1).

1) Till denna uppsats, som grundat sig på undersökningen av akcentförhållanden, må såsom en not fogas en anmärkning om spörsmålet "är Verners lag riktigt förklarad?”, en fråga, som blivit diskuterad men, så vitt jag vet, ej på tillfredsställande sätt löst.

Som bekant antog Verner, att motsatsen bropar: fadar berodde därpå, att vid stavelse-delningen och akcentueringen *fap-ár, þ blev till d. Stavelsedelningen *faþ-ár är dock oantaglig, emedan en intervokalisk konsonant obetingat har tendens att föras till andra vokalen, när denna har fortis (jmf. sv. in alles > i-nalles etc.).

Jag uppfattar saken sålunda. När fortis flyttas från andra till första stavelsen t. ex. i svenskan, bibehåller andra stavelsen semifortis (såsom minne av den äldre fortis), t. ex. sabbát > sábbàt etc. Vid akcentflyttningen i fapár var förhållandet detsamma: faþár> fáþàr. Då nu fá þàr hado starkare akcent på ultima än bróþar, och då som bekant en konsonant desto lättare vid stavelsedelning överföres till en följande vokal, ju starkare denna är akcentuerad, så avdelade man bróþ-ar men fá-þàr. Nu genomföres den Vernerska lagen, att b etc. i relativt oakcentuerad stavelse blev till ₫ etc., och därigenom blev fá-þàr till fá-đàr (fadar), under det att det till en fortis-stavelse hörande p i bróþ-ar kvarstod. Jag hoppas återkomma till denna fråga.

Lund.

Axel Kock.

Hvor længe fandtes der i oldnorsk former uten i-omlyd i 1 pers. præs. sing. av stærke verber?

I Ark. f. n. filol. XX s. 358 ff. omtalte prof. Hægstad et antal steder i gamle håndskrifter, hvor han mener at ha fundet eksempler som viser, at endnu i den literære tid forekom 1-personsformer av st. præs. uten i-omlyd i Norge, ialfald i faste formler. I det fölgende bind (s. 253 ff.) opponerte Finnur Jónsson mot dette og sökte mer eller mindre at avsvække stedernes beviskraft. Hægstad fastholdt for de flestes vedkommende denne (Ark. XXII s. 283 ff.) og stöttet den ved nogle nye eksempler.

Hægstad omtaler også forskjellige forhold i enkelte norske bygdemål som fölger av den til sen tid fortsatte tilværelse sådanne præsensformer uten i-omlyd skulde ha hat. Disse anser jeg for störstedelen for meget litet bevisende. Vore dialekter fra Romerike og Smålenene i en kile indtil Kristiansand har former uten i-omlyd i præs. ind. likesom i infin., undtagen i verber som skjóta og drjúpa, hvor de har y både i præs. ind. og i infin.; det förste må rettest og kan tilstrækkelig forklares ved overförelse av infinitivs vokal under en vis påvirkning fra svensk og dansk, det andet ved indvirkning fra præsensformer med i-omlyd på infinitiv former med den sildig indtrådte progressive omlyd fra j på ó eller ú Jeg er tilböielig til at tro, at disse vikske præsensformer uten i-omlyd her er så unge, at ikke alene 1-personsformerne, men også flertals- og konjunktivformerne kun spillet en ringe rolle for deres oprindelse; dog vil det sagtens bli vanskeligt at komme til sikkerhet derom, endog ved eksempler fra diplomatariet, fordi man ikke kan vite, om ikke disse er rene svecismer eller danismer, eller, hos de mest uövede skribenter, selvlavede former. Former som inf. fo fra Tröndelagen

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJD XXI.

(hvor dets pr. ind. hetter fe), kan ikke netop antas at ha sit ō fra 1 pers. præs. ind. sing.; 1 pers. plur. er fuldkommen tilstrækkelig, thi dialekter der har også bō for báðir, med vokal fra dat. boðum, og vōt av vátr, hvor vokalen g også må være hentet fra mere fjerntliggende former. Allermindst kan slör slår i sydöstnorske dialekter (hvor inf. hetter slö) benyttes, dels fordi dette ord neppe på noget sted har lukket ö-lyd (men heller omtrent det man her kalder åpen o-lyd), og dels fordi formen synes at være næsten likeså utbredt i Sverige som i Norge, og i svensk kan den dog ikke være opståt derved at en 1-pers. *sló̟ i 2:den pers. fik i-omlyd til *slør. Kun i det væsentlig nordenfjeldske šot eller šøte skyde finder jeg det sproglig sandsynligt, at et middelaldersk *skjót ek fra retsformler kan ha indvirket på de andre personer i præs. ind. sing., og dermed foranlediget at dette verbum nu for tiden har en böining som er eiendommelig for det, like fra Elverum og rimeligvis i al norsk bygd 1) like til Vatsö, nemlig f. eks. i Selbu søt i inf., søt i præs., skaut, 2) i præt., og skut,i i pt. ptc., medens f. eks. pjóta hetter tyt, tīt, taut;, tytji, hvortil alle andre verber med opr. iu slutter sig; kun i pt. ptc. synes den forskjel Selbygmålet har, ikke allesteds at være gjennemfört. Men det er også muligt, at forklare verbets særegne böining uten denne 1:ste personsform, nemlig som foranlediget bare ved den varierende beskaffenhed ved dets forlyd. Likesom det desværre ofte er tilfældet når man benytter nutidens dialektformer i den sproghistoriske literatur, så var der også her git for litet bakgrund fra den benyttede dialekt til at læseren rigtig kan bedömme dialektformernes betydning for spörgsmålet.

Imidlertid er jeg allikevel tilböielig til at være enig med Hægstad i, at en 1-personsform uten i-omlyd har været i bruk indtil meget nær det literære sprogs tid, og da vel

1) Ialfald alternativt; forekommer især i indlandsbygder.
2) Vokalen er egentlig usammensat, en meget labial ö-lyd.

også i formler ind i denne. Og mine grunde dertil ligger i to omstændigheter, som visselig var velkjendte for de herrer som förte diskussjonen, men som de ikke drog med ind i den.

Den ene av disse er den, at i-omlyden mangler i 1:ste pers. sing. av stærke verbers refleksivformer, og den anden, at den mangler i 1:ste pers. sing. av stærke verber i færösk. Når hverken Hægstad eller F. Jónsson nævner disse ting, er det formodentlig av den grund, at den datering disse former gir, synes dem at ligge så langt tilbake for den literære sprogperiode, at de ikke vidner noget om sandsynligheten av 1-pers.-former uten i-omlyd under denne. I så fald er jeg heri av en anden mening.

For refleksivernes vedkommende synes det mig, at der i dem er et temmelig sikkert dateringspunkt: der kan ikke være gået lang tid hen efteråt ek *for, *bjóð, *họld var blit ubrukelige, för forumk etc. begyndte som uforståeligt at fortrænges, i begyndelsen mest av 1 flertalsformer som forumsk, senere også av 2:den og 3:dje persons former, sådanne som fersk og býðsk. At anvendelsen av den förstnævnte av disse til erstatning allerede fra begyndelsen lå psykologisk nær, viser sig derpå, at i 1 pers. sing. præt. findes der ingen ældre former end de fra 1 plur. optagne, sådanne som kómumk, bundumk, lukumk. Men allikevel viser hds. som den isl. homiliebog, at der på dettes tid fandtes steder på Island, hvor man udelukkende brukte de lydrette 1 pers. præs. former forumk, bjóðumk, holdumk, smlgn Wisén i utgaven av dette skrift s. XIII.

For den færöske stærke 1 pers. præs. ind. sing. uten i-omlyd, bjóð'i 1), takj`i, slá'i, grát'i, har jeg ikke hört nogen

1) For ikke at bebyrde fremstillingen med forskjel mellem færöske dialekter, bruker jeg i regelen omtrentlig den færöske normalortografi, idet jeg dog betegner uttalen litt tydeligere for nordiske læsere end det der er almindeligt. Aksenter som betegner tonelag, sættes efter stavelsen.