Han ock hon.

De nordiska språkens personalpronomen för 3dje personen har alltifrån den jämförande germanska språkforskningens första dagar utgjort en gåta, som mer än mången annan fråga af större omfattning lockat forskaren, men som ännu står för honom lika olöst, som på Rasks ock Grimms tider. Trots åtskilliga tolkningsförsök hafva nämligen ännu icke säkrare resultat vunnits, än att framstående språkmän ända in på sista tiden ansett sig kunna bjuda skäl för uppfattningar, som ifrån hvarandra äro vidt skilda.

I Sv. Spr. L. II, s. 480, 481 uttalar Rydqvist, som mig synes, fullt berättigade tvifvel om riktigheten dels af en försökt förklaring af ifrågavarande pronomen ur subst. hani ock pron. hin, dels af Rasks sammanställning med finskans hän ock Grimms med ags. he, heo, hit. Senare har Grimm i Gesch. d. d. Spr., dritte aufl., s. 525, antagit, att han, hon uppstått af pronominalstammen hi, som antagit samma ändelser som pron. hin, att således, med andra ord, han, hon motsvara got. *his jains, *hi jaina. På detta sätt blifva emellertid rotvokalerna i det nordiska ordet oförklarade, ock detta är kanske anledningen, hvarför Scherer, Zur Gesch. d. d. Spr., zweite ausg., s. 499 med anslutning till Lottner i Kuhns Z. V, s. 396 f., VII, s. 38, ock Smith i Kuhns und Schleichers Beitr.III, s. 110 f., förutsätter en germansk pronominalstam *ha, biform till hi, hvilken i förening med det enklitiskt vidfogade pronomen inn antas ha gifvit hann. Utom att man för öfrigt ingenstädes inom de germanska språken märker något spår af detta *ha, stöter Scherer vid deduceringen af de särskilda kasus på sådana svårigheter (t. eks. gen. fem. hennar af *herar innar, dat. fem. henni af *heri inni), att hans förutsättningar näppeligen kunna anses riktiga. I ljudligt afseende oantastlig är

däremot Schmidts sammanställning i Vocalismus II, s. 422 (se äfven Ph. Bersu, Die gutt. u. ihre Verbind. mit v im lat., s. 180) af hann med grek. xvos, hvilken likväl icke förklarar saknaden af neutr. ock plur. på nordisk botten.

Under de sista 10 åren ha därjämte tre svenske språkmän yttrat sig i frågan. Med berättigadt förkastande af äldre teorier har A. Kock i Nord. Tidskr. f. Fil. N. R. III, s. 252 f., sökt bevisa, att han, hon ej äro arf från en samgermansk eller förgermansk språkperiod, utan en specielt nordisk nybildning, utgången ur ackus. þann, þá, som skulle ha öfvertagit nominativens funktion ock sedan suksessivt genom en serie analogibildningar efter mönstret af adjektivböjningen redan i förhistorisk tid ha utvecklat de i literaturen mötande kasusformerna. Samma uppfattning synes Kock ännu fasthålla i sin skrift Om några atona, s. 11 f., i Bidrag till svensk etymologi, s. 63, samt i Studier öfver fornsvensk ljudlära I, s. 206. Att en sådan bildningsprocess är omöjlig, vill jag visst icke påstå, men kan ej hålla den för sannolik, hufvudsakligen af följande skäl:

1) Den af Kock antagna öfvergången från þ till h i aksentlösa ord, en ljudlag, med hvars sanning hans förklaring står eller faller, är långt ifrån bevisad för de nordiska språken i allmänhet, om den också tyckes gälla för färöiskan; jfr härom Schagerström, Vätömålet, s. 64, 65, 85.

2) Det är vanskligt att antaga en förhistorisk serie af delvis tämligen komplicerade analogibildningar (t. eks. med afseende på hon ock hánum) hos ett ord, som redan i de älsta handskrifterna framträder fullbildadt med alla former jämsides i full användning ock som just i sin egenskap af ett flitigt användt personalpronomen bör ha haft ett skydd mot analogiens nedbrytande makt.

3) Man borde kunna vänta, att ackus. pann, þá, likaväl som de ur dem härledda hann, hon ock samtidigt med dessa, skulle uppträda med nominativ funktion, men däraf ser man

i den klassiska isländskan intet, likasom också intet bevis lär kunna framdragas för att hann ursprungligen fungerade endast såsom ackusativ, hvilket däremot bevisligen är förhållandet med fornsvenskans nom. sing. pan.

4) Man förstår ej, hvarför öfvergången från a till e på grund af vokalförsvagning i aksentlös ställning alltid visar sig i isl. hennar, henni, aldrig i isl. hann, hana; i det närmaste enahanda är förhållandet i fsv., som med ytterst sällsynta undantag (jfr Kock, Bidrag t. sv. etym., s. 63) har æ i hennar, hænni, men a i han, hana.

5) För att förklara isl. hánum nödgas Kock antaga ett vid sidan af honum kvarlefvande hanum med kort, icke u-omljudt a, hvilket strider mot de isländska omljudslagarna.

Delvis af samma art som Kocks är det förklaringsförsök, som L. F. Leffler framlagt i no. 7 af sina Satser i nordisk språkhistoria i Nord. Tidskr. f. Fil. N. R. IV, s. 287. Enligt honom skulle han ock hon med dess böjningsformer vara ombildningar af den samgermanska pronominalstammen hi, dels efter former af sá, sú, dels efter enn, en, et. Denna uppfattning synes mig ha ännu mera emot sig än Kocks. Utom hvad jag rörande denna redan anfört, skulle jag vilja påpeka:

1) Såsom vilkor för den af Leffler antagna analogiutjämningen mellan hi, sá ock enn måste förutsättas, att språket i ungefär samma utsträckning ock jämsides med hvarandra skulle ha användt dessa 3 skilda ord såsom 3dje personens pronomen, hvilket är osannolikt.

2)

Leffler nödgas antaga analogibildningar af vida mera invecklad art än Kock ock sådana, till hvilka ingen antaglig anledning torde kunna uppgifvas. Hvarför skulle t. eks. nom. af hi ombildas efter ackus. Jann ock icke snarare efter nom. sá, då ju nom. fem. hú(n) antas vara ombildadt efter nom. fem. sú? Hvarför ombildades gen. dat. fem. hennar, henni efter pron. enn, medan nom. ackus. fem. hú(n),

há(na) bildades efter pron. sá? Är det troligt, att dat. mask. hanum, honum skulle ha ackus. fem. hána, hona att tacka för sin uppkomst?

3) Man har svårt att tro, att icke något samband skulle förefinnas mellan isl. hón, honom ock fsv. hon, honum, hvilka senare antagas icke vara påvärkade af u-omljudet.

Slutligen har I. Flodström egnat några ord åt frågan i Nord. Tidskr. f. Fil. N. R. VI, s. 58 f. Under förutsättning af att ai i got. jains vore tecken för diftong, hade F. först trott, att isl. hann uppkommit ur jains, att det sålunda var en biform till enn (analog med nakkvarr jämte nekkvarr) samt att dess begynnande h upptagits från pronominalstammen hi, hvars betydelse det nybildade pronominet öfvertagit. Numera öfvertygad om, att ai i jains betecknar kort e-ljud, säger F. sig ej längre hålla på denna förklaring af hann, men likväl fortfarande tro på sambandet mellan detta ord ock jains, därvid anslutande sig till Bugges tolkning af adverben handan ock handar i Nord. Tidskr. f. Fil. N. R. III, s. 262 f. Där uppfattas dessa ord såsom rotbesläktade med got. jains, ock en grundform *jendana antages genom mellanleden *endan, *eandan, *jandan ha utvecklat sig till det isl. handan. Så länge man likväl ej kan anföra någon analogi till stöd för den egendomliga öfvergången af uddljudande j till h, torde denna förklaring få anses obevisad1), ock därmed sambandet mellan hann ock jains tvifvelaktigt.

Då detta pronomen så länge ock så envist trotsat alla

1) De ifrågavarande adverben synas mig utan svårighet kunna förklaras på ett annat sätt. Sievers har i Beitr. IX, s. 567 f., med hjälp af mht. jener ock några ags. former uppvisat tillvaron af en forngermansk stam jana, jani; af denna bildades inom de nordiska språken adverben *andan, *andar, hvilka sedermera fingo ett förslag af h genom analogi med andra adverb, t. eks. isl. héðan (obs. sammanställningen fyrir handan fyrir héðan), hingat, higat, hegat, hinnig, hinsig, hindar, got. hindana, samt genom en folketymologisk anslutning till subst. hond (jfr sådana uttryck som till beggja handa sér, á tvær, báðar

tolkningsförsök, kan det synas lönlöst att, innan runforskningen lyckats framdraga i ljuset några förhistoriska former af detta ord, bråka sin hjärna med blotta hypoteser om dess ursprung, men det är nu en gång så, att det gåtfulla lockar mest, ock det är ju ej någon skam att bjuda till, ehuru man med skäl om detta „crux philologorum" kan erinra om de gamles vestigia terrent“. Jag vill därför till raden af de

föregående foga ännu ett lösningsförsök.

För att en hypotes om ordets ursprung må kunna anses antaglig, bör den i min tanke uppfylla följande vilkor:

1) Den bör medgifva en förklaring af de historiskt kända formerna hufvudsakligen med hjälp af bevisade ljudlagar ock utan antagandet af analogibildning efter andra ord, emedan personliga pronomina i allmänhet genom sitt sega fasthållande vid urgamla former visa sig föga mottagliga för dylik invärkan. De viktigaste spörsmålen i detta afseende äro det uddljudande h, vokallängden i vissa former ock skiftningen i vokalernas kvalitet.

2) Den bör på ett tillfredsställande sätt förklara ordets betydelse.

3) Den bör göra begripligt, hvarför detta pronomen saknar neutr. sing. samt hela pluralis.

Ett sådant etymon vill jag finna i ett urgermanskt *haiwnoz, som under den äldre runperioden borde uppträda under formen *haiwnaR, en adjektivbildning med vokallöst n-suffix (om rotens ock suffiksets vokalisation jfr Möller i Beitr. VII, s. 496 f.), analog med got. analaug-ns, unairk-ns, isl. jaf-n, gjar-n, for-n, af en rot haiw, som, efter hvad jag nedan skall söka visa, ingår i ett urnordiskt neutralt substantiv haiwa 1. haiwi ock som med annan afljudsvokal föreligger i det got. heiva (i sammansättningen heivafrauja), hus, familj, ett ord, hvartill

hendr, annarri hendi), en folketymologi, som tydligen förelåg, då Gotlandslagens handar mair af den tyske öfversättaren återgafs med ,,eyner hand breit vörder".