hon som gomul till gomol.

Hvad formsvenskan vidkommer, ser jag intet skäl för att med Leffler antaga hun såsom den absolut älsta formen (af L. åberopad såsom stöd för hans härledning af hun ur sú) endast därför, att VGL I uteslutande eger denna form, hvilket i min tanke enklast kan förklaras genom denna lags förkärlek för u i obetonad stafvelse.

lertid inom språkets värd alltför vanliga för att kunna utgöra ett bevis mot den gamla uppfattningen, som, innan man lyckas upptäcka ett runristadt ord med dylikt ändelse -0, -u före u-omljudsperioden, är minst lika berättigad som den nya, allrahälst då ett ock annat kan invändas mot Pauls åsikt. Sålunda träffas dels ord utan spår af o, u i ändelser, där idg. o ligger till grund, såsom dat. plur. -ondom af ord på -ande (= idg. -ont-), dels andra med ändelse -o, u, som icke kan ledas från ett idg. o. Sådana äro fem. nokk(v)or, gomol af nakkvarr, gamall; nakkvarr är en nordisk nybildning af den art, att dess sista sammansättningsled vid tiden för dess tillkomst måste antagas ha haft stark betoning ock följaktligen vokalen a; i gamall är a likasom i vesall en specielt nordisk alstring, utan grund i något idg. o. Att med afseende på ngkk(v)or, gomol antaga, att g är den ursprungliga ändelsevokalen ock att denna senare fått vika för o, u genom anal. med gnnor, yoor, okkor, ykkor ock andra adjektiv på -all, går visserligen för sig, men i så ytterst vanliga ord kunde man likväl vänta att någon enda gång se den äldre vokalen bevarad, allrahälst som vesall har både formerna vespl ock vesul i fullt bruk jämte hvarandra. Af enahanda art äro ock orden på -ari, hvilka i urnordisk tid i dat. plur. böra ha ändats på -ariom (Noreen, Gramm. §§ 58, 65, 120), där således i den på a följande stafvelsen stod ett stafvelsebildande i, icke ett o, ock där altså isl. -urom blir oförklaradt af den nya teorien. Till sist må anmärkas, att dubbelformerna med g ock o lika lätt förklaras med hjälp af den gamla teorien, som af den nya. Ändelse vokalernas kvarstående i 3-stafviga former såsom heilagir, vesalir, óðali, heraði, foraði o. d. gör troligt, att afledningsändelsen tämligen länge kunde uttalas med stark biton, kanske rent af med hufvudton, ock i sådant fall måste vid u-omljudstiden i ändelsen uppstå ett g (så i heilog, vesol, óogl, hergd, forgo); om däremot ändelsen var jämförelsevis obetonad, ett uttal, som bevisas af de kontraherade helgir, véslir, óðli, labialiserades ändelsens a ända till o, u.

Gottlandslagens haan, han saknar u-omljud ock förhåller sig till isl. *hón, som GL. hagg till isl. hogg, fsv. hog, hug (jfr Söderberg, Forngutn. ljudl. s. 27). Smålandslagens höön motsvarar isl. *hón i betonad ställning. Att u-omljudet af det korta a hade en viss frändskap med ö-ljud, framgår dels af den tidiga öfvergången från isl. tillø (enligt Noreens Gramm. § 81 redan under 1200-talet), dels af öfvergången från äldre gu till fsv. ö samt sådana fsv. former som öl (jfr dock Noreen i Arkiv I, s. 166 f.), örn, jämförda med isl. gl, grn. Det kan därför ej vara för djärft att antaga, att äfven g, åtminstone dialektiskt, haft ett därmed analogt ljud, bevaradt i Smålandslagens höön, lika väl som i Uplandslagens (Manh. B. XII, 6 i cod. A, C) dat. pl. ölum (= isl. glom) af al, f. rem. Detta synes mig nämligen vara den enda möjliga utvägen att förklara ö-ljudet i denna form, hvilken ej gärna kan bero på i-omljud af gammalt ó, då isl. ól (enligt Fritzner ock Vigfusson) är ô-stam med plur. -ar. Ännu osannolikare är en sådan uppfattning af ö i höön, där en antaglig anledning till i-omljud torde vara så godt som omöjlig att finna.

Fem. gen. dat. hennar, henne ha uppstått ur *hen Ra R, *hén Re, utvecklade ur ännu äldre *hāniRaR, *hāniRe, analogt med komparat. dýpre ur äldre *diúpi Re. Formerna hennar, henne, skyddade genom flitigt bruk, äro sålunda dyrbara lämningar från den tid, då adjektiv med långstafvig stam ljudlagsenligt i gen. dat. sing. fem. uppvisade i-omljudd rotvokal på grund af ändelsens efter omljudstiden bortfallna i, hvars förhistoriska tillvaro i dessa former, redan antagen af Sievers i Beitr. II, s. 111 f. ock senare af Mahlow i Arkiv II, s. 148, genom hennar, henne således torde få anses bevisad. dra adjektiv genom analogibildning åter aflägsnat ett ljudenligt i-omljud i dessa former, är ej ett vanskligare antagande, än att samma anledning utplånat hvarje spår af i-omljud i sådana fall som valiðr, 2 pl. farið (Noreen, Arkiv I, s. 151). De ytterst sällsynta fornsvenska hannar, hanne förklaras, så

vida de ej bero på felskrifning, af dylik analogibildning efter ack. hana. Likaså kan jag ej i det af Rydqvist II, s. 479, anförda fsv. dat. hænnir se annat än en felskrifning eller ock en ung, specielt svensk nybildning efter dativerna mær, þær, sær, oker, *iker, idher, underlättad genom den osäkra ställning, hvarje af R uppkommet r eger i Sveriges äldre medeltidsliteratur (jfr Rydqvist II, s. 615).

Fem. ack. hára är den äldre, ljudenliga formen, hana den yngre, beroende på tonlöshet. Fsv. hona är en lätt begriplig analogibildning efter nom. hon, Smålandslagens höna efter dess nom. höön.

*haiwna R betyder egentligen den, som med hemmet, familjen har något att göra, sedan hemmets man, hemmets kvinna par préférence, husfadern ock husmodern (jfr det svenska husbonde, latinets dominus, domina, såvida de äro rotbesläktade med domus, snarare än med domare, samt eng. the queen). Att sådana aktningsfulla titlar sedermera kunna sjunka i värde ock användas om hvem som hälst, påpekar Paul i Principien s. 158 med åberopande af franskan, engelskan ock holländskan, vid hvilkas sida lämpligen kan ställas svenskan med dess herrn ock frun, hvilka såsom tilltalsord mången gång klinga föga angenämare än ett såsom 2dra personens pronomen användt han, hon.

Med en sådan grundbetydelse hos han ock hon blir det alldeles naturligt, att de nordiska språken i motsats mot sina germanska fränder sakna neutr. sing. 1) ock hela plur. Möjligen finnes dock ett spår af pluralis bevaradt i det isl. ock fsv. neutrala substantivet hjún, hjón, hvilket då ursprungligen betydde sammanfattningen af husets manliga ock kvinliga medlemmar, man ock hustru, manliga ock kvinliga tjänare ock barn (jfr med afseende på betydelsen de neutrala goð,

1) Såsom en stelnad neutralform af hann uppfattas konj. at af Flodström i N. T. f. Fil. N. R. VI, s. 59.

fsv. hælghun i Schagerströms Svenska bär- ock fruktnamn på -on, s. 6); i formelt afseende vore detta hjún, hjón att förklara ur en med haiwn- väkslande stamform hiwn- eller hiwan-, hvaraf respektive utvecklade sig hjun (jfr sjón af se(g)wnis, þjónn af *þeunaR af þewaR, Arkiv II, s. 219) ock (medelst uomljud på obetonadt a) hīvon, hīvun hjón, hjún. I detta fall undginge man den svårighet, som förklaringen af det slutande n möter, såvida man med Noreen i Beitr. VII, s. 442 håller ordet för en neutral n-stam. Vore ofvanstående uppfattning riktig, skulle således de nordiska språken ursprungligen egt en neutral o-stam med betydelsen hus, hem, familj, en neutral n-stam samt en med dessa korresponderande adjektivafledning på n-suffiks, bägge med betydelsen „den eller de till huset hörande", hvarefter den substantiva n-stammen ock det ursprungligen adjektiva hjún, hjón sammanblandats till betydelse ock användning.

Upsala i September 1885.

AUGUST SCHAGERSTRÖM.

Arkiv for nordisk Filologi III.

10

Förklaring af några nordiska ord.

pat (t) a.

Klemming har i Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens handlingar, Ny följd V 261 ff. meddelat „Upplysningar och Anmärkningar om den förlorade Söderköpingsrätten". En handskrift af lagen fanns i behåll ännu på 1600talet och begagnades af Johan Bure för tre af honom utarbetade handskrifna ordböcker, hvilka nu förvaras på kgl. biblioteket i Stockholm. De små utdrag och citat, som Bure i dessa ordböcker meddelar från Söderköpings-rätten, äro nu det enda som man däraf har kvar. Dessa citat, hvilka af Bure vanligen anföras med angifvande af handskriftens sida och rad, utgöras dels af lösryckta ord, dels af fraser, dels af sammanhängande små stycken, och de hafva alla blifvit meddelade i Klemmings nyss nämnda uppsats.

Från sidan 47 af hskr. anför Bure:

niper i anä

älläs a pattomen älläs ok a vikenne och tillägger för egen del efter vikenne i Söderköping". Klemming meddelar om patto„i men, att det anföres af Bure under nomin. pat, och utmärker någon lokalitet vid Söderköping i likhet med ån och viken, hvilka omnämnas i samma rad." Med citerande af ifrågavarande ställe upptar Rydqvist VI „patter (pöl?)? jmf. putt." Rydqvist har således själf ansett sitt tolkningsförslag vara högst tvifvelaktigt, och på pölarna" gifver tydligen ingen tillfredsställande mening. Att a pattomen utmärker en lokalitet liksom ån och viken, är däremot uppenbart, men frågan är: hvilken? Då a pattomen står mellan i anä och a vikenne,