2 VI, 179 och Brates förklaring af ambut, Beitr. X, 80), hvilket gåfve isl. *fégos (-gós), *fégus och möjligen återfinnes i dialekternas fäghus, fägs o. d. (se Rietz). Anslutning till det osammansatta hansu kunde ge upphof åt ett *fehu-honsu, hvarur formen fjós (till skilnad från fjgs) otvunget framginge, så att man icke behöfde att, såsom jag ofvan gjort, antaga påverkan af hús (annat än för förklaringen af genusskiftet). Hvad som ytterligare styrker den här framstälde etymologien för isl. fjós m. m., är att efter min mening äfven det osammansatta *ho's (got. hansa, ags. hôs) „sällskap" fortlefver på nordisk botten, nämligen i den östnordiska prepositionen hos, fsv. och fd. hos.1 Den vanliga indentifieringen af detta ord med hus synes mig omöjlig af flere skäl: 1) prepositionen har aldrig formen hus, hvilken man dock, äfven under antagande af vokalens förkortning i obetonad ställning, skulle vänta sig såsom regelbunden; 2) substantivet hus har såsom simplex aldrig formen hos och uti sammansättningar så ytterst sällan (t. ex. i en var. af Vgl. II en gång nötos ladugård, i Vgl. I en gång hosprea hustru, s. Rydq. IV, 79 och VI, 198), att man i dessa fall väl kan tänka på sammansättning med eller påverkan af hos „sällskap"; 3) uti isl.-no. saknas prepositionen, hvilket lätt förklaras under antagande af dess identitet med det för öfrigt (såsom simplex) utdöda *ho's, men vore mera påfallande i händelse af dess samhörighet med hus; 4) prepositionen låter öfveralt otvunget öfversätta sig såsom „i sällskap med" eller "såsom sällskap åt“, hvaremot betydelsen i någons hus" endast sällan och med svårighet kan däri inläggas 3; 5) hos styr (komitativ) dativ, 3 1 En gång skrifvet hvos (s. Lund, Ordbog s. 61). 2 Rydq. IV, 79 f.; senast hos Söderwall, Några svenska medeltidsord, s. 48. 3 Se exempelsamlingarna uti Schlyters glossarer och ordbok samt hos Söderwall, Några medeltidsord, s. 48. I synnerhet upplysande äro de älsta exemplen: Vgl. I, Æ. B. 14, pr. Dör maþær ansker i landi ær eigh pæn skyldesti hos; 8, 1 pæn skal barn æghæ ær huærriæ nat hvilket är mycket naturligt under antagande af en grundbetydelse sällskap", men ej fullt så lättfattligt i händelse af en betydelse „hus", hvarpå man snarast skulle vänta genitiv följa; 6) jämför den fullt analoga betydelse- och funktionsutvecklingen hos den isl.-no. prepositionen hjá „hos" (med följande dativ), ursprungligen ett neutralt substantiv med betydelsen „sällskap“ (i konkret mening 1). När härtill kommer, att finnar och lappar lånat det gamla hansa under formen kansa o. d. (k för ch, se Thomsen, Über den einfluss &c. s. 65) och använder detsamma icke blott som substantiv i betydelsen „sällskap“, „folk“, „skara“, „kamrat“, „make“, utan äfven såsom postpositiv partikel i betydelsen „med“, „tillsammans med" (se Thomsen, anf. st. s. 140), så torde hvarje tvifvel på identiteten af hos och hansa med skäl kunna försvinna. Lå's (öppet å) äfven i Orsamålet med nasalvokal lo's antar jag utgå från ett urnordiskt *lamsa(R), besläktadt med isl. lom, pl. lamar gångjärn (på ett skrin) och lat. lamina skifva, aflång platta. Betydelsen lås, regel, klinka, stängsel" har helt naturligt utveckladt sig ur „smal skifva, kort platt stång"; jfr betydelseutvecklingen hos stänga (en dörr), ursprungligen „skjuta en stång för" (dörren). Re'sa i en varietet af älfdalsmålet stieres stenrös (jfr Orsamålets äfvenledes nasalerade räs), som förhåller sig till resa liksom sv. yx till yxa är etymologiskt identiskt med isl. hrøysar „stenig mark" f. pl., förutsättande en singular *hroyss, flekterande såsom ox, med hvilket ord det tyckes vara alldeles analogt till sin bildning. Liksom øx i gotiskan heter aqizi, så borde *hroyss motsvaras af ett got. *hraunizi (pl. -isjôs), liggær hoss; G. B. 6 pr. Fæstir maþær ænkiu ok flytær hem ok lægs 2 Strängt ljudsagsenligt borde mot got. aqizi svara isl. *økvir (urnord. *akwiki), som ombildats till øx (för *økss, *øks R, *øksiR; jfr den på analogibildning beroende synkopen i dygo för dygio, høyrn för *høyrin, gen. høyrnar, s. v. Bahder, Verbalabstracta, s. 84 och Bugge, som naturligt ställer sig såsom en sekundär bildning vid sidan af isl. hraun klipptrakt, lavafält. Däremot står sålunda vårt en Arkiv II, 213) eller mera sällan ex (se t. ex. Bugges Eddaupplaga s. VIII, Egilssons och Vigfussons lexika) efter synkoperade kasus såsom t. ex. gen. sg. exar (urnord. *aksioв; jfr gr. à§-í-vŋ). Ordet är en utbildning med - af en ursprunglig es-stam. Dylika ägde redan indoeuropeiskt jämte suffixformen -es (urgerm. -iz) och dess regelbundna parallell -os (urgerm. -oz) äfven med ett ännu icke nöjaktigt förklaradt „afljud“ (se min Altisl. gramm. § 171, anm. 1) – tredje form us (urgerm. -uz; jfr sanskritiska dubletter sådana som tapas: tapus, cakshas: cakshus och gr. dos: got. sidus). Häraf samt af den ursprungliga konsonantstams-flexionen finnas spår hos detta ord, icke blott i fht. acchus (dat. pl. accheson, se Paul, Beitr. VI, 188), utan äfven i det jämförelsevis sällsynta isl. gæ (t. ex. i Ágrip), ax (Ágrip 3 gånger, s. Dahlerups upplaga, s. IX; ursprunglig böjning t. ex. gen. pl. axa, dat. pl. gxom), fsv. oxæ byrpi (i Vgl. I) och no. diall. oks (se Aasen). Denna suffixväxling löser äfven svårigheterna vid den mångskiftande vokalen i isl. grr, gr, ørr, ør, sällan er (se Vigfusson), fd. ar, arr, fsv. år, arr, ær, fryksdalsmålet ær (lång vokal). Den af Söderberg (Forngutn. ljudl., s. 13, not 3) föreslagna grundformen *erus är omöjlig på grund af formerna gr(r), ar(r) och det finska lånordet arpi, gen. arven (Thomsen, Einfluss d. germ. spr., s. 78 och 131). Allting tyder i stället på en grundform *arwes (aru + suff. es eller ar + suff. wes), urgerm. *arwiz, hvaraf isl. ørr och (från de synkoperade kasus) sv. ärr (isl. *err). Biformen arus (så i sanskrit), urgerm. *aruz, som förhåller sig till *arwiz liksom det ofvan behandlade *aqs (gr. à§-ívn) till *aqiz (got. aqiz-i), ger isl. grr och (från de synk. kas.) fsv. fd. arr. Formerna med enkelt r äro att förklara på följande sätt. De urgerm. neutrala nominativerna på -iz, -uz (t. ex. *sidiz, *seduz; *sigiz, *sehuz; *arwiz, *aruz) voro så afvikande från de vanliga neutrala nominativerna, att man dels på grund af ändelsen ändrade ordens genus (t. ex. got. sidus, isl. siðr, sigr, nykr mask.), dels på grund af ordens genus ändrade ändelsen efter neutrala u-stammar såsom *fehu och i-stammar såsom *mari (got. mari-saiws, fht. mere n. och m., fsv. mær, mar n., lat. mare; ur en ursprunglig i- eller is-stamsflexion förklarar jag också sådana dubletter som isl. flet: fsv. flat (flæt), isl. fyl: fsv. fol (fyl), isl. kyn: allzkonar, fsv. annars-kons, isl. tá: fsv. tæ (ta) m. fl., där den oomljudda vokalen icke är begriplig under antagande af ursprunglig ja rös väl icke såsom Bugge, Rökstenen s. 100 förmodar och jag själf ännu i Altisl. gramm. § 263, 3 antagit - i något närmare sammanhäng med rör i rå och rör", isl. hrøyr, Kärubostenens hraur (icke hrauR!). 1 Däremot saknas nasalering uti uess (got. unsis) oss, emedan vokalen tidigt förkortats vid ordets användning i obetonad ställning. c) förer (jfr Altisl. gramm. § 220, 1 och § 105, 2): wer (i Åsen wer; äfven Orsa nasaleradt: orn; got. unsar) vår (pron.), tue'sdag (t. donnerstag). Jfr härmed Sn.-Eddans exempel på nasalering i samma fall: órar nom. pl. f. våra. Däremot saknas nasalering i det äfven för öfrigt oregelbundna lierte (jfr. isl. lérept af lin-ript, s. Altisl. gramm. § 77, anm. 4), som kanske kan vara lånadt från någon annan dialekt, samt i tuerbäld åskvigg, där man väntar sig nasalvokal lika väl som i tue'sdag1. Kanske har tuerbäld en gång haft hufvudaksenten på andra stafvelsen och på grund däraf förlorat nasaleringen i den första. Då n urnordiskt bortfallit (med vokalförlängning) äfven före l, så skulle man vänta sig nasalvokal äfven i målets form för namnet „Olof“ (se Altisl. gramm. § 105, 2), som emellertid heter Ulav (kort u, öppet å; i öfverensstämmelse härmed bör Sv. Landsm. IV, 2, s. 138 rättas), oregelbundet både genom vokalkvaliteten u2 (jfr Fårömålets Eula, som förutsätter fsv. = stam). Denna senare utveckling föreligger t. ex. i isl. sig n. (jämte sigr m.), got. sihu (jfr nordiskt *segu, brutet till sjugu jfr Altisl. gramm. § 85, anm. 2 i Sjugurðr Siguror, isl. sjgt (*setu, jfr setr, gr. dos, lat. sedes), fsv. hat (isl. hatr) o. a. (t. ex. de af Kluge, Anglia V, Anz. s. 85, framdragna gamla is-stammarna isl. flesk, grand, hjalt, hrá); så ock i er (*arwi) och gr (*aru). En nära släkting till vårt *arwiz, *arus (aru + es, s) vill jag finna i t. narbe, fht. narwa, som jag vill upplöse: n-aru + suff. ô; i fråga om det uddljudande n jfr. förhållandet mellan isl. nema, got. niman o. s. v. å ena sidan och å den andra lat. emo, fir. em, sl. ima. 1 Här kan nasaliteten bero på analogi från we'sdag onsdag. 2 Se härom nedan. *Ulaver, se Sv. Landsm. I, 346) och genom bristen på nasalering. Förlusten af nasaliteten beror emellertid otvifvelaktigt på första sammansättningsledens förkortning vid en tid, då hufvudaksenten låg på den andra; ty för den forna tillvaron af en sådan betoning talar afgjordt dels den omständigheten, att första stafvelsens ursprungligen långa vokal icke på öfligt sätt diftongerats utan tvärtom förkortats, dels ock Orsamålets form låv (öppet å), där denna förkortning drifvits till aphæresis. 5. Där redan i urgermansk tid en nasal bortfallit (före h) omedelbart efter en vokal, som därvid förlängts, kvarstår ännu hos målets långa vokaler den nasalering, som af den ifrågavarande nasalen verkats före dess bortfall. Exempel äro: Få (öppet å) få, hvilket såsom allmänt erkändt är — är ett urgermanskt *fâ han för *fa(n)han. Jfr Sn.-Eddans fær, 3 sg. pres. af samma verb, för hvilket ord redan Lyngby (anf. st. s. 317) uppvisat befogenheten af den gamle ortografens påstående. Geta (isl. gæta) drifva i vall, valla anser jag såsom redan är nämdt i Beiträge X, 80 - vara en sammansättning af prefixet ga- (nordiskt regelbundet blott g-, se Altisl. gramm. § 128, Bugge, Arkiv II, 212 och 239) och det verb, som såsom simplex uppträder i fs. âhtian, ags. êhtan förfölja, och som - efter hvad särskildt den ags. formen utvisar - återgår på ett indoeuropeiskt *anktejô (så ock Kluge, Et. Wtb. s. 2), om hvars vidare etymologiska sammanhang se nedan. Isl. gæta har t i stället för tt (vanligaste representanten för äldre ht) på samma sätt som knésbót, ját(t)a, drót(t)enn, nít(t)a, neit(t)a, átján, ætla o. a. (se Altisl. gramm. § 197 anm. 7 och Nachträge s. 211). Om betydelseutvecklingen se Beitr. X, 80. Emellertid är det högst sannolikt, att med isl. gæta valla, eg. „följa i spåren“, tidigt blandats samman ett helt annat gæta1 (utan nasalvokal) „taga vård om“, sammansatt af ga- och ett verb identiskt med ags. eahtian be 1 Jfr den analoga sammanblandningen af de båda verben véla, s Bugge, Arkiv II, 352 ff. |