eksakte lydværdi af de to udtaler, ie og je, på biskoppens tid endnu ikke bestemt, og den lader sig heller ikke bestemme ud fra dette sted alene. Alt kommer her an på, hvilke mellemstadier oldsprogets lange e-lyd (é) har gennemgået, inden den fik sin nuværende lyd je (ɔ: spirantisk j + ä). Muligvis vilde biskoppen i nutidens fonetiske sprog have udtrykt sig omtrent således: „Medens man i andre egne af landet udtaler ie som en diftong, er Nordlændingerne gåede endnu videre, idet i hos dem er blevet medlydende". Sandsynligere forekommer det mig dog, at tanken er, at i på Nordlandet den gang (som nu over hele landet) udtaltes spirantisk, i andre egne derimod medlydende.

Det er klart, at biskoppens ytringer, for så vidt de angår udtalen på hans tid, må være af stor betydning for os. Men heller ikke synes man at være berettiget til uden prøvelse at forkaste hans udtalelse om, at overgangen é-ie først er begyndt på Nordlandet. Man vil derfor gøre vel i for fremtiden at have sin opmærksomhed henvendt på, om betegnelsen ie for é fremtræder tidligere i de håndskrifter, som med sikkerhed vides at være skrevne på Nordlandet, end i håndskrifter fra andre egne af landet. Den ovenfor fremhævede kendsgerning, at ie næsten er eneherskende i de trykte islandske bøger indtil c. 1688, beviser ikke noget for Sydlandets vedkommende, da disse bøger - med undtagelse af dem, der udkom udenfor Island alle er trykte på Nordlandet, hvorimod Sydlandet først fik et trykkeri, da bogtrykkerpressen i året 1685 blev flyttet til Skålholt fra Nordlandet.

Reykjavik,

BJÖRN MAGNÚSSON ÓLSEN.

En anmärkning till 1, 270.

Flæja är säkerligen nybildning till preteritum fló, sedan detta erhållit denna sammandragna form, liksom tæja till *tó. En grundform *flauhjan bör därför icke ansättas till floja, och detta verb kan icke anföras såsom direkt bevis på öfvergången auh > óh. (Dubbelformerna med ý af dessa verb: flýja týja utgå från de gamle starka presensformerna med ý.)

London oktober 1884.

L. FR. LEFFLER.

Málaháttr.

Ett bidrag till norröna metriken.

(Ur ett universitetsprogram Lund 1886.)

Den sista eller fjerde afdelingen af Snorre Sturlusons berömda Háttatal upptager, såsom bekant, åtta strofer (str. 95—102), utgörande exempel på lika många versmått, hvilka alla kunna sammanfattas under den gemensamma benämningen fornyroeslag i motsats till de föregående tre afdelningarna, som innehålla drottqvädna versarter, de s. k. 'smærri hættir' och runhendor. Från dessa tre sistnämnda afdelningar skiljer sig fornyroeslagsflocken derigenom att han saknar stafvelserim. De till nämnda flock hörande versmått kunna åter indelas efter det olika antalet versrader i hvarje strof. Uti den härigenom uppkomna underafdelningen, som utgöres af åttaradiga strofer, är i Snorres dikt första rummet lemnadt åt en versart, som benämnes málaháttr och som till skilnad från de samordnade arterna innehåller ett större antal stafvelser i hvarje versrad. På detta versmått anför Háttatal ett exempel (str. 95), men den åtföljande commentaren förbigår emellertid med tystnad de kännetecken, som för den meddelade strofen äro särskildt utmärkande. Till och med det i Codex Regius förekommande namnet på strofens versmått är af en senare hand ditskrifvet; i den andra handskriften, Codex Worm. chart., saknas det alldeles. 1 Uti Ragnvald Jarls Háttalykill förekommer hvarken något exempel eller namn på ifrågavarande versart. Från äldre tider

1 Jfr. Snorra Edda, ed. Arna-Magn. I 711 (Köpenhamn 1848).

Arkiv for nordisk Filologi III.

13

finnes således ingen beskrifning på detta versmått eller utredning af dess egendomliga förhållanden.

Uti John Olafsens bekanta och för sin tid högst förtjenstfulla arbete 'Om Nordens gamle Digtekonst' (Köpenhamn 1786) förekommer det första försöket att bestämma denna versarts utmärkande kännetecken. Han anser de särskilda slagen af fornyroeslag kunna ordnas efter versradernas olika längd; det finnes sålunda, säger han, dit hänförliga versmått, hvarest versraden innehåller tre och fyra stafvelser, och andra, der den utgör fem eller sex, på hvilket sistnämnda fall ofvan omtalade málaháttstrof upptages såsom exempel.1) Man finner häraf, att Olafsen inskränkt sin undersökning till en enkel beräkning af stafvelseantalet i profstrofens versrader. Rask nämner ingenting om málaháttr i den verslära, som han vidfogat sin 'Anvisning till Isländskan' (Stockholm 1818). De förste, som efter Olafsen något utförligare omnämnt málaháttr såsom en särskild versart, torde vara Munch och Unger i deras 'Norrønasprogets Grammatik' (Christiania 1847). Det vanligaste slag af fornyrðeslag, hvilket desse författare efter andras föredöme benämna Starkaðarlag, uppgifves med afseende på sitt normalschema vara fyrstafvigt och tvåtaktigt. Om dessa takter fyllas af trochéer eller spondéer, kan vara likgiltigt; i musikaliskt (d. v. s. rhythmiskt) hänseende anses detta versmått närmast vara att jemföra med tvåfjerdedelstakt. Der er imidlertid säges det ogsaa en anden Art, kaldet Málaháttr, som man nærmere kunde henføre til 6, fordi det foretrækker noget længere, oftest tredelte Fødder." Som exempel härpå anföres den bekanta strofen ur Haraldskvæði, som börjar med orden: Hlýði hringberendr o. s. v. Uti 'Forn-Svenskans och FornNorskans Språkbyggnad' (Stockholm 1849) framställer Munch samma strof såsom prof på málaháttr, „der takterna äro 1 Jfr. Olafsens skrift, sid. 55.

2

Jfr. Munchs och Ungers gramm., sid. 112.

tredelade." Munch åskådliggör närmare sin mening genom att angifva rhythmen i de särskilda versraderna af nyssnämnda strof medels bifogande af nottecken eller sifferbråk af olika valörer. Uti den versrad, som utgöres af orden hlýði hringberendr, bildar sålunda hvartdera ordet en takt med ictus på första stafvelsen; takternas olika rhythm uttryckes genom bråkserien 47 1/8 1/8, 1/8 %. Hos Munch finner man således den riktiga åsigten uttalad, att málaháttversen innehåller två takter och att takterna ofta äro trestafviga, men jemförelsen med förhållandet i musiken bragte honom till den oriktiga föreställningen, att dessa „takter" (eller „versfötter", som de ock benämnas) nödvändigt skulle upptaga samma tidsmått. Enligt Munchska theorien skulle t. ex. i nyss anförda vers första stafvelsen af ordet hlýði vid uttalet kräfva dubbelt så lång tid som första stafvelsen af ordet hringberendr. Det behöfver dock knappt nämnas, att en tillämpning af denna theori vid reciterandet af en strof skulle i hög grad framkalla ordens onaturliga uttal. Dermed är ock oafsedt andra invändningar, som kunna göras - domen fäld öfver åsigtens hållbarhet.

En i flere hänseenden afvikande uppfattning af detta versmåtts natur finner man hos Rosenberg'. Han anmärker först och främst, att man icke gjort sig riktig reda för forndikternas rhythmiska byggnad. Efter Snorres föredöme hade nämligen John Olafsen, Rask m. fl. indelat metra efter det olika antalet stafvelser i versraden samt öfver hufvud talat om långa och korta stafvelser, likasom om qvantiteten vore den norröna versbyggnadens princip på samma sätt som förhållandet är i den antika verskonsten. Äfven Petersen, Munch och Unger, som dock erkänna, att den nordiska versbyggnaden beror på accentuationen, framställa enligt Rosen

Uti uppsatsen 'Fornyrðalag-Versemaalenes rythmiske Beskaffenhed', intagen i Nordisk Universitets-Tidskrift VIII, 3, sidd. 1-70 (Christiania 1862).

bergs mening de metriska frågorna på ett vilseledande sätt, då de tala om långa och korta stafvelser, om spondéer och trochéer o. s. v. Man måste menar han frigöra sig från en sådan uppfattning af qvantitetens betydelse i den gamla diktkonsten. Qvantiteten saknade visserligen icke der all betydelse för versbyggnaden, men accenten var hufvudprincipen; „det regelmæssig tilbagevendende Maal af de samme Lydindtryk, hvilket vi kalde Rhythmus, har været frembragt ved Betoningerne, disses Antal og indbyrdes Forhold“ '. Skilnaden mellan málaháttr och närslägtade versarter säges ock väsentligen bero på betoningarnas olika antal. Ur den fyrstafviga och tvåtaktiga versraden har sålunda málahȧttversen utvecklat sig genom utvidgning antingen af upptakten eller af mellanrummet mellan ictusstafvelserna eller ock af slutstafvelserna i versraden 2. Denna utvidgning framkallar här och der förnimmelsen af tre taktslag; det rhythmiskt egendomliga för málaháttr är sålunda, att medan i en dikt verspar, halfstrofer, till och med helstrofer kunna förekomma, hvarest verserna äro tvåtaktiga likasom i „Starkaðarlag“, så äro dock „treleddede Vers saa fremherskende, at de give hele Versemaalet dets Præg og navnlig lede Øret til, allevegne hvor det er muligt, at høre tre Betoninger, altsaa tidt i Vers, der brugte i Starkaðarlag vilde opfattes som toleddede" 3. De tre betoningarna kunna enligt Rosenberg vara antingen lika fullvigtiga, eller ock hvilket är den vanligaste formen finnes utom två hufvudbetoningar en tredje svagare betoning. Denna sistnämnda anmärkning är framkallad af en tvifvels utan riktig iakttagelse och har äfven bekräftats af senaste tiders forskning. Men Rosenberg har ej dragit ut det följdriktiga resultatet af sin undersök

1 Anf. arb. sid. 7.

2 Jfr anf. arb. sid. 46.

3 Anf. st. sid. 47. Väsentligen samma uppfattning vidhåller Rosenberg i sitt senare arbete 'Nordboernes Aandsliv' I 393 (Köpenhamn 1878).