sinna och nära besläktadt med fht. ahtôn beakta1, isl. ætla (*ahtilôn) mena o. a. (se Kluge, Et. Wtb. s. 3).

=

Gålås (första stafvelsen med öppet, andra med slutet å; isl. gálauss) „liknöjd“ är att sammanhålla med isl. gá „observera“, „följa med uppmärksamhet". Detta verb anser jag stå i nära etymologiskt sammanhang med det nyss behandlade gæta *ga-a(n)htian. Detta senare ord är ett denominativum af en stam *ga-a(n)hto-, particip-bildning af ett *ga-a(n)han, hvilket jag vill identifiera med isl. gá. I fråga om betydelseutvecklingen från „följa“ till „observera" är att jämföra förhållandet mellan lat. sequor, gr. лεσ9a och got. saihwan, t. sehen o. s. v. (se Kluge, Et. Wtb. s. 313). Germ. *a(n)han förutsätter en ieur. rot ank följa, till hvilken såsom doc. Danielsson för mig påpekar man lämpligen kan föra lat. ancus, anculus tjänare, ancilla tjänarinna, eg. således „följeslagarinna“ (jfr i fråga om betydelseutvecklingen pedisequus, -a). Dalmålets gå (lås), isl. gá kan sålunda på grund af nasaleringen icke höra samman med isl. gaumr, goyma, såsom man annars på grund af betydelsen vore benägen att misstänka.

Keta sig (isl. kætask) „visa sin glädje genom krumsprång" är en bildning af alldeles samma art som det ofvan behandlade geta (isl. gæta). Jag antar det vara ett *ga-ha(n)htian, denominativum af en stam *ga-ha(n)hto- (isl. kátr). Af g(a) + h blir2 i de nordiska språken k; jfr t. ex. fsv. knækker (Rydq. VI) och 1 En sammansättning *ga-ahtôn skulle gifva isl. *gáta. Kanske hette det andra af mig ifrågasatta isl. verbet verkligen så. Kan härifrån något ljus spridas öfver den fornnorska biformen gjáta (t. ex. i norska homilieboken, Ungers upplaga's. 66 ett par gånger) jämte gæta i betydelsen beakta. Det palatala g (tecknadt gj, se Altisl. gramm. § 226, anm. 4) kunde vara öfverfördt från gæta (jfr í gjár — fsv. gar — jämte í gær, gjörva jämte gørva o. a.).

2 Såsom Holtzmann (Altdeutsche grammatik I, s. 105) först påpekat. Emellertid är bland de af honom anförda tre exemplen åtminstone ett oriktigt. Kring kan nämligen icke vara = *g(a)-hring, se Kluge, Et Wtb. s. 184.

Arkiv for nordisk Filologi III.

2

sv. knäcka (*g-hnekkja) jämte isl. hnekkja, sv. knycka jämte isl. hnykkja (fgutn. nykkia, jfr fsv. nykker ryckning; sv. nyck är tyskt lånord), sv. och no. knapp adj. (jfr. Kluge, Et. Wtb. s. 170) jämte isl. hneppr (fsv. næpper och napper, Rydq. VI; växlingen mellan omljudd och oomljudd vokal visar, att ordet är gammal u-stam och träder fullständigande till den exempelsamling af dylika, hvilken jag anfört i Altisl. gramm. § 334, anm. 1); jfr möjligen vidare isl. kúra, t. kauern, e. cower (me. couren) jämte mht. hûren, holl. hurken; isl. kráka, fht. chrâ, ags. crâwe jämte sv. råka (och? isl. hrókr, ags. hróc, fht. hruoh)1. Grund

1 Mindre sannolikt är, att k kan på alldeles samma sätt förklaras i sådana högst invecklade fall som fryksd. knäj: isl. gneggja: nyisl. hneggja (ags. hnagan); no. (och sv. diall.) knjosk: isl. hnjóskr: isl. fnjóskr; no. knit: isl. gnit: ags. hnitu (gr. xovís, -ídos). Svårbegripligast äro här formerna med g; jfr? fht. chnagan (holl. knagen) jämte fht. gnagan (isl. gnaga), som tycks förutsätta urgermanska dubletter (se Kluge, Et. Wtb., s. 235). Uti isl. fnjóskr torde f bero på urgermansk öfvergång från hw till f såsom uti sv. fnas (skr. kiknasa, jfr gr. zváw; se Bugge i Sv. Landsm. IV, 2, s. 50 not); isl. ofn (fsv. ughn, got. aúhns, s. Beitr. VII, 433 f.); sv. rom (*hrofn, isl. hrogn, s. Sv. Landsm. I, 697); isl. fríðr „betald in natura" (skr. krî „handla“, gr. прíaσva; annat ord än fríðr = skr. prîtá; s. Kluge, Beitr. VIII, 526); fsv. hafre (fg. hagri, jfr gr. xázpvs; s. Sv. Landsm. I, 696 f.); isl. fura, ags. furh, langob. fereha o. s. v. (jfr lat. quercus, se Möller, Beitr. VII, 508, 520); ffris. fial (isl. hjól, hvél); de allbekanta got. fimf (skr. panca; jfr? isl. fingr); wulfs (skr. vṛkas, jfr isl. ylgr); fidwôr (skr. catvâras) och de osäkra fallen isl. lifr (lat. jecur, gr. πар, s. Möller, Beitr. VII, 547); got. ain-, twa-lif (lit. vëno-, twy-lika); isl. och fsv. sufl (jämte fsv. sughl); andra än mera osäkra exempel se hos Kluge, Beitr. VIII, 526 (falsch) och Et. Wtb. under Daube, Traube, Treber. Den regel, enligt hvilken ieur. q uti germ. språk uppträder än som f (för hw), än som h, kan ännu icke exakt formuleras. Emellertid synes f för sin uppkomst kräfva det omedelbara grannskapet af ett l, r, n (se Altisl. gramm. § 179, 1; Beitr. VII, 434). Då emot isl. hnjóskr i dalmålet svarar sniwesk (en dylik form äfven i andra nordiska dialekter), så strider detta ingalunda mot mitt antagande, ty fil. lic. K. F. Johansson har gjort mig uppmärksam på, att lika väl som konsonantgruppen

betydelsen i kátr (*ga-ha[n]htoz) är tvifvelsutan „hoppande“, såsom framgår dels af betydelsen hos det ofvan angifna dalska ke ta sig, dels af användningen af ordet kåt i flera nordiska dialekter uti betydelsen „okynnig genom att hoppa o. d.", brukadt om ostyriga kreatur. Jag drager därför icke i betänkande att framställa den gissningen rörande ordets slutliga etymon, att det är en particip-bildning medelst suffixet -to- af den verbalrot qheng, som uppträder i skr. khanj, gr. oxάw (*s-qhngjô), t. hinken.

Tieta „kvittra" (om talgmesens läte) hänger tydligen samman med sv. dial. taljtita talgmes, no. tita, teta, tjeta mes, hvilka former tyckas hänvisa på ett isl. *tét(t)a eller *þét(t)a. Visserligen uppträder isl. é uti målet såsom i (t. ex. lit lät, tit tät m. m.), under det att målets ie är den regelbundna representanten för isl. ei, och man skulle sålunda lätt kunna komma att tänka på isl. teite „regulus maritimus"; men då en dylik sammanställning icke förklarar dalmålets nasalering, ej häller norskans saknad af diftongen ei, och då man uti dalmålets sliet slät (isl. sléttr) och lierte (isl. léript) har åtminstone två säkra exempel på, att målets ie kan under vissa — ännu obekanta förutsättningar representera isl. é, så synes man med lugn kunna förutsätta isl. *tét(t)a (*þétta?) af ett urgerm. *ti(n)htôn. Hänger detta samman med det hittills så godt som isolerade tunga, lat. dingva (lingva)? Jfr i fråga om betydelsen sådana i sv. diall. uppträdande beteckningar för tungan, som „smattran“, „snattran“, „slamran", „babblan", „smackan“.

=

skl ger germ. sl (t. ex. sluta = lat. claudo, t. sollen =isl. skulu, se J. v. Fierlinger, Kuhns Zeitschr. XXVII, 191 ff., 480 f.), så bör också skn bli sn. Sniue'sk förhåller sig då till hnjóskr (fnjóskr) alldeles som sluta till claudo (t. stier till isl. þjórr, gr. oxáłw till t. hinken o. d.). På samma sätt vill jag då med Johansson fatta förhållandet isl. hnjósa (fht. niosan): sv. fnysa, me. fnêsen, holl. fniezen: me. snêsen (som Kluge, Et. Wtb. s. 240 vill göra till ett annat ord än de föregående) och isl. fnykr (äfven nykr, knykr!): snykr.

Däremot saknar målet nasalering i ett par, tre ord, där det, efter hvad etymologien gifver vid handen, borde förefinnas. Emellertid anser jag af olika skäl högst sannolikt, att dessa ord äro lånade från riksspråket eller annan dialekt. I och för sig rimligt är ju detta i fråga om namn på ett verktyg såsom fil fil.1 Här borde dock den inhemska dalska formen uppvisa nasalvokal, ty dels uppger ortografen i Sn. E., att isl. þél1 uttalades med nasalerad vokal, dels visar det fht. fîhala genom sitt h, att den nödiga förutsättningen för det urgermanska bortfallet af den postulerade nasalen en gång förefunnits. På grund däraf har jag också i Nordisk Revy I, 114 och Altisl. gramm. § 52, 4 ansett mig kunna betrakta ordet såsom beroende på en stam *fi(n)halô.2 Ett annat fall är äl häl, som på grund af det identiska ags. hêl (urgerm. *ha[n]hilo-) och det primitivare ags. hôh (urgerm. *ha[n]ho-) måste ursprungligen hafva haft nasalvokal. Emellertid misstänker jag äfven detta ord för att vara åtminstone påverkadt af främmande dialekter. Ty af ett ursprungligt hell borde i målet hafva blifvit *el, eftersom nasaleringen här plägar förbinda sig med slutet ljud hos vokalen. Hade därför nasaleringen här en gång funnits men uppgifvits, så borde väl ändock ordet heta *el. Det tredje exemplet är rå vrå. Såsom jag i Nordisk Revy I, 114 och Altisl. gramm. § 264 antydt, anser jag såsom alldeles säkert, att här föreligger en stam urgerm. *wra(n)hô. Härför talar nämligen icke blott Sn. Eddans uppgift, att isl. rg hade nasalvokal, utan äfven den viktiga omständigheten, att ordet otvifvelaktigt är etymologiskt identiskt med isl. rọng (pl. rengr), sv. dial. vrang o. d. (pl. vränger) spant (vinkelband i båt), som i Laumålets

1 Svenska riksspråkets form fil måste vara tyskt lånord, ty mot isl. þél måste svara fæl — såsom ordet också mycket riktigt heter i fsv. liksom kné motsvaras af knæ o. s. v. Dock är att märka, att isl. él märkvärdigt nog i fsv. och nysv. uppträder såsom il. Om det ännu outredda förhållandet mellan þ och fi uddljudet jfr. Altisl. gramm. § 193 anm. 1.

2 Så ock Bugge, Arkiv II, 234. Kluge, Et. Wtb. s. 75 f. jämför lat. pingo.

räng (med pluralvokalen ä inträngd i singularen, såsom i sv. nöt för *not) bibehållit den ursprungliga betydelsen „vrå“, „vinkel" (se t. ex. hos M. Klintberg, Laumålets kvantitet ock aksent s. 33, sammansättningen skamräng skamvrå). Icke desto mindre saknar Älfdalsmålets (och likaså Orsamålets) rå nasalering, en oregelbundenhet, hvars orsak jag ej fattar.

6. I några få fall ändtligen måste man antaga, att målets nasalering beror på analogibildningar. Att detta kanhända är fallet uti ordet tue'sdag torsdag, som kan vara påverkadt af we'sdag onsdag, är ofvan (s. 15 not) påpekadt. Helt säkert måste denna förklaring tillämpas på wið (isl. vit) vi och dess biform (i Åsen) wir (isl. vér) vi, som naturligtvis med största lätthet kan hafva kommit att låna nasaliteten från pron. poss. wer (isl. órr), i Åsen wer vår, där nasalvokalen är etymologiskt berättigad (se ofvan s. 15). Uti det till sin bildning något oklara iwet „hit" är möjligen nasaleringen likaledes oursprunglig (hälst Orsamålet har iot utan nasalvokal), och den kan hafva lånats från den i samma betydelse uppträdande formen ion, som numera visserligen än karakteristisk för Moramålet, men som väl en gång tillhört äfven Alfdalskan.

I kål (öppet å) kål och kese (äfven i Orsamålet käsä med nasalvokal) löpe, ostämne torde den, etymologiskt sedt, oberättigade nasaleringen hafva tillkommit i följd af ordens utländska börd (lat. caulis och caseus). Då nämligen dessa ord lånades in i ett språk, hvilket såsom förhållandet var med dalskan i andra ord ägde ljudföljderna nasalt å + 1 (t. ex. mål mål) och nasalt e + s (t. ex. gresas skratta ilsket, se ofvan s. 9), så kan det mycket väl hafva händt, att de onasalerade vokalerna omstöpts till nasalerade efter följande analogislut: icke-dalskt mål: dalskt mål = icke-dalskt kål: dalskt kål. På samma sätt förmodar jag, att man har att förklara nasalvokalen uti ie's' (äfven i Orsamålet nasaleradt e's) hes, som då rättat sig efter resum

1 I Sv. Landsm. IV, 100 är ies tryckfel för ve's.

1