Likasom Eiríksmál, så äro äfven Hákonarmál affattade dels på ljóðsháttr, dels på málaháttr; till förra versmålet höra str. 1, 25—7, 95-7, 10-21; till málaháttr alt det öfriga eller str. 2-4, 3-8, 91-4. För att få dessa versrader fullt normala enligt málaháttschemat, erfordras endast några få lätta textändringar. Man bör altså läsa i str. 11 bróður sáu Bjarnar; str. 51 svá of beit þá sverð; str. 61 torgur of troddusk ; str. 65 varð róma í eyju; str. 77 ok fell flóð fleina; str. 85 umou oddláar; str. 87 hně of margt manna; uti str. 54 bör of utgå och likaledes pá uti 91. Häraf framgår, att likheten mellan nämnda qväden, hvilken med afseende på innehållet och compositionen redan af de gamle blifvit anmärkt1, äfven gäller deras metriska byggnad. Det är således oriktigt att, såsom hittills vanligen skett, tala om förekomsten af kviðuháttr eller Starkaðarlag uti Hákonarmál 2.

Med afseende på de särskilda vexelformernas freqvens meddela vi följande statistiska uppgifter om de på málaháttr affattade dikterna med undantag af Atlakviða och Hamðismál, hvilkas text icke föreligger i det ordnade skick, att versformerna erbjuda ett pålitligt material för dylika beräkningar. På de omkring 760 versrader, som Atlamál innehålla, äro de olika vexeltyperna ungefärligen3 sålunda 1 Jfr Fagrskinna (Christiania 1847), sid. 22: ... ...... Eyvindr segir í kvæði því, er hann orti eptir fall Hákonar, ok setti hann þat eptir því sem Gunnhildr hafði látit yrkja eptir Eirik, sem Óðinn byði hánum heim

til Valhallar" o. s. v.

2 Så sägar Cederström i sin 'Förklaring af Hákonarmál' (Upsala 1860), sid. 6, att de åttaradiga stroferna i denna sång äro skrifna på Starkaðarlag; likaledes Nygaard uti 'Udvalg af den norröne Literatur' (Bergen 1875), sid. 319. Möbius hänför i Háttatal II 136 till málaháttr endast str. 3, 4, 81-4 och till ljóðsháttr samma strofer som här ofvan blifvit dit räknade, med tillagd anmärkning att öfriga strofer äro i kviðuháttr.

3 Det är möjligt, att en och annan af de uppgifna siffrorna, särdeles de högre, ej är fullt riktig, men för att visa verstypernas relativa förekomst äro de tillräckligt noggranna.

fördelade: A1-85, A2=30, B1=1, B2=2, C1=129, D1=74, D2=29, D3=2, D4-1, D5=-2, D6-4, E1-66, E2-332 och E3-4 gånger. Häraf visar sig, att E-typerna (synnerligen E2) förekomma i mer än halfva antalet versrader; att Ctypen dernäst företer den största freqvensen, samt att Aoch D-formerna äro ej synnerligen underlägsna denna i talrikhet, hvaremot B-typen endast förekommer såsom ett enstaka undantag.

Uti skaldepoesien erhålla vi följande siffror: Bjarkamál innehålla 46 versrader och förete A1-3, A2=3, C1=1, C2=1, D1=22, D2=3, D6=2, E1=3, E2=7 och E3—1 gång; Haraldskvæði innehåller 148 versrader och företer A1=34, A2=3, B1=1, B2=1, C1=13, C2-3, D1-41, D2=2, D4-4, D5-1, D6-5, E1-19, E2-19 och D3=2 gånger; Eiríksmál innehålla 18 versrader och förete A1-3, A2=3, C1=3, D1=2, E1-3 och E2-4 gånger; Hákonarmál innehålla 56 versrader och förete A1-13, A2-1, B1=1, B2-3, C1-4, C2-1, D1-14, D2-7, D5-1, D6-2, D7=1, E1-2 och E2-6 gånger. Man finner här en tydlig benägenhet att öfvervägande använda de olika vexelformerna af D-typen, och närmast dessa i talrikhet står A-typen med sina begge variationer. B1 är äfven här mycket sällsynt, hvaremot B2 möter något oftare, i synnerhet uti Eiríksmál och Hákonarmál.

1

En öfvergångsled mellan málaháttr och Haðarlag föreligger i Thormod Trefilssons Hrafnsmál, af hvilka fem öfverblifna strofer meddelas i Eyrbyggja Saga, Vigfussons upplaga (Leipzig 1864), sidd. 43, 68, 83, 105, 113. Uti der upptagna 40 versrader förekommer D1-22, E2-12, E1-2, A1=2 och C1-2 gånger, hvarjemte 22 verser hafva antingen aðalhending eller skothending. Valet emellan de särskilda vexeltyperna är således betydligen inskränkt, och assonansen

1 Versrader i ljóðsháttstrofer hafva ej blifvit medräknade, äfven om de kunnat ordnas efter málaháttschemat.

är visserligen ej fullt genomförd, men kan ej heller längre kallas sporadisk. När typvexlingen ännu mera minskats och assonansen blifvit obligatorisk på samma sätt som i dróttkvætt, uppstår ett nytt under namn af Haðarlag bekant metrum, på hvilket Sturla Thordssons Hrafnsmál äro det enda bevarade exemplet af något större omfång. Denna dikt upptager 160 versrader, i hvilka typen D förekommer 154 gånger (D1 ej mindre än 152, och D2 öfriga 2 gånger', men E2 endast 5 gånger och C1 endast 1 gång, hvarjemte alla upplösningar undvikas. Detta nya verslag företer sålunda en vida större rhythmisk regelbundenhet än málaháttr, men har ock blifvit i hög grad enformigt och tröttande.

1 Sievers anser uti Beitr. X 537, att D-typen utan undantag är använd i Sturla Thordssons dikt.,

2 Nämligen uti str. 55, der det läses: lýstisk hrein hæstum. Med en liten omflyttning af orden till hæstum hrein lýstisk, kan dock denna versrad öfverföras till E2, hvilken form hon sannolikt tillhör.

Lund den 30. Januari 1886.

THEODOR WISÉN.

1

Smärre bidrag till svensk namnforskning.

1.

Namnförkortningar.

Numera antages det tämligen allmänt, att en stor del af de icke sammansatta personnamnen uppkommit genom förkortning af sammansättningar. Från Sverges Medeltid kan jag uppvisa ett par fall, där förhållandet tydligen är sådant. SRP n. 498 nämnes en Geme Brytor, hvilken n. 504 kallas Germunder Brytor. Med afseende på bortfallet af r kan jämföras Gemunder Sv. Dipl. III, 95. Geme förekommer latiniseradt till Gemo äfven Sv. Dipl. II, 4; III, 54. - Sv. Dipl. V, 694 omtalas „domino Lekone officiali episcopi"; sigillet har „S. Herleci pbri". Mannen kallades väl således Lek; jfr bl. a. Götzstaff Leeksson Sv. Dipl. ny serie I, 72. Äfven ursprungligen främmande namn kunde på sådant sätt förkortas. Sv. Dipl. III, 656 omtalas en Laurencius Bænæson, som s. 202 kallas L. Benedictsson; Bruddo Bænason SRP n. 1976 kallas n. 1 906 Brud Bendictzson.

Andra namn bära i sina ljudförhållanden spår af, att de uppkommit på liknande sätt. Sådana äro:

Guze Guzi Sv. Dipl. III, 269; Guza III, 101; Gudze Freudenthal, Nyländska mans- och kvinnon. 23. Detta namn är helt visst en förkortning af Guzærk (d. v. s. Gudh-særk) : Guzerk Sv. Dipl. II, 248; Gutzserk ny serie I, 90; Gutsercus

1 Jag betecknar med denna förkortning Svenska Riks-archivets pergamentsbref från och med år 1351, Stockholm 1866-72.

Arkiv for Nordisk Filologi III.

15

SRP n. 841; eller af Guzorm: Gutzorm Sv. Dipl. ny serie II, 277 (jfr Gozormbir SRP n. 2675; Gudhsormber n. 2665).

Vaste. Detta vanliga namn (se t. ex. reg. till SRP) utgår tydligen från sammansättningar på -vast (ex. Arvastir Sv. Dipl. III, 89; Asvastus III, 103; Farvastus III, 98) för -fast. Jfr bl. a. Vaste i Årvastabygd Sv. Dipl. ny serie I, 427. Särskildt bör framhållas, att SRP n. 1348 nämnes en Faste, under det sigillet har Vaste.

Hölma Hölma (nom. fem.) Sv. Dipl. II, 164. Omljudet i detta namn, som tydligen är att sammanställa med de talrika namnen på Holm-, kan svårligen förklaras annorlunda än såsom beroende af etti eller j i den ursprungliga sammansättningens senare led. Jfr Pædar Hölbiörnason SRP n. 2955 med m bortfallet liksom i Holbo Dipl. Dalec. I, 153; Holvaster Sv. Dipl. ny serie I, 501; Holger I, 594; Hulgerus Sv. Dipl. III, 258; m. m.

På samma sätt som Hölma har man helt visst att förklara de i ortnamn ingående:

Brætte (Brættastadha SRP n. 1984 m. m.; Brattestadha n. 1933); jfr Brattir Sv. Dipl. III, 98 samt det mytiska Brattskeggr i Rígsþ.

Böte: i Bötarum, „trol. Bötterum i Handbördshär.", Sv. Dipl. ny serie I, 46 (Botarum SRP n. 1336); jfr de talrika namnen på Bot-, t. ex. Botniut, Botvidh.

Döme. Synes ingå i Dömastum, nu Dömesta, Närike, SRP n. 1555, och Dömastad, ur Dömestad, Östergötl., n. 1704; jfr de fornsvenska konunganamnen Dómarr, Dómaldr i Ynglingasagan samt Dome Sv. Dipl. III, 96.

dh synes tramför följande s ha öfvergått till t. Jfr uttalet af nysv. Guds, döds- m. m. Möjl. bör namnformen Oblit Sv. Dipl. III, 87, jämte Oblidhir III, 99, förklaras såsom utgången ur en genitivform *Obliz. De stundom förekommande namnen på -vit (Arwit Sv. Dipl. ny serie II, 83; Botuit III, 96), jämte -vidh, kunna förklaras ur den jämte det äldre -vidhar förekommande genit. -viz (t. ex. Arnbernus Holmuizson IV, 522, originalhandling från 1336).