Då man i medeltidshandlingar träffar ortnamn, som öfverensstämma med genit. af ett personnamn, kunna de helt visst fattas på liknande sätt. Dessa former äro i allmänhet längre och sluta på vokal. Fall förekomma, då ett sådant ortnamn visar kasusböjning (se t. ex. strax nedan Almundom). Men detta kan lätt förklaras så, att namnet, sedan dess ursprung råkat i glömska, blifvit likstäldt med andra ortnamn; bland de talrika sådana, hvilka visa plural-form, är ju växling mellan t. ex. -a och -um något synnerligen vanligt'. I enskilda fal döljer sig möjligen under -um ett hem.

Namn af angifvet slag äro:

Almunda (i Almundom"), nu Almunda, Vestmanl., SRP n. 1317. Jfr Lafrentz Almunds Sv. Dipl. ny serie I, 534 (en yngre form, ty personnamnen på -mund hafva i fornsv. liksom i isl. i regeln i genit. -mundar).

Arlogha; så Sv. Dipl. I, 180. Jfr. det skånska N. Arluæson VI, 59; isl. Arnlaug.

Ava (SRP n. 2 168; Awa n. 1907), nu Åfva, Vestmanl. Jfr Avo Johannis Script. Rer. Suec. I, 78 (helt visst förkortning af Avardh, Avidh eller liknande namn).

Björnhofda, Öland. Detta hör ej fullt på samma sätt hit, då det i äldre tid varit förbundet med grundord; SRP n. 1 166 talas om Biornhofde by. Jfr biarnhufþi Lilj. 180.

Bruna, nu Bråna, Smål., SRP n. 2 148. Den nuvarande formen visar, att u varit kort; namnet kan därför sammanställas med Brune SRP n. 2348, Bruno Sv. Dipl. I, 188 (antagligen en förkortning af namn sådana som Brunulf Sv. Dipl. I, 224, Brunvidh VI, 88; jfr ock Brynjulf, Brynhild).

Exempel på en liknande ombildning lemnar ortnamnet Karlungskirkia (Sv. Dipl. II, 36 år 1287; Karlunx kirkia IV, 691; Karlungs kyrkia IV, 745), hvilket tydligen innehåller genit. af mansnamnet Karlung (karlunkr Lilj. 790). IV, 192 träffas uttrycket ecclecia Karlunge, och Styffe, Skand. under Unionst., anför s. 299 från år 1463 ,,Sankta Karlung".

Hoornbora, nu Hornborga, Vestergötl., SRP n. 1921 m. m. Jfr det mytiska Hornbore i Voluspá samt ortnamnet Hornborasta, Södermanl., SRP n. 2673.

Yærna, nu Järna, Södermanl., SRP n. 1900; Jærna, nu Järna, Dalarna, n. 2 278. Jfr mansnamnet Jærne Sv. Dipl. ny serie II, 706.

Vigloghe, Vighloghum Sv. Dipl. VI, 50; Vigloga SRP n. 1689 (Södermanl.; „byn Vighlogha“ n. 2 228). Jfr Mathias Vigloghoson IV, 420; Algotus Viglugha son II, 244.

Andra liknande ortnamn finnas, till hvilka jag väl ej kan uppvisa något direkt motstycke bland nordiska personnamn, men hvilka äro bildade af led, som ingå i dylika. Stundom erbjuda forntyska namn motsvarighet (de citeras efter Förstemann). Sådana ortnamn äro:

466.

Hadhlöghe, nu Haddelöf, Östergötl., Sv. Dipl. ny serie I, Jfr Hödheluær Sv. Dipl. III, 94 samt det forntyska Hadalaug.

Hiörlögha, nu Görlöf, Vestmanl., SRP n. 2586. Jfr isl. Higrleifr, Higrvarðr.

Vighbardha Vigbardhum, Upl., Sv, Dipl. III, 99; måhända ock, i samma diplom, Hildbardhi (dativ). Jfr det ofta förekommande Haghbardh äfvensom Herbarth, Rothbarth hos Nielsen.

Lindhofda, Linhofdha, nu Lenhofda, Smål., Styffe, Skand. under Unionst. 165. Jfr Lindvidh (t. ex. Sv. Dipl. V, 309; Linvidus V, 410) och det ganska vanliga Lindorm, äfvensom det nyss nämda Biornhofdhe m. fl. på -hofdhe'.

Hit torde ock böra föras Hæmfosa, nu Hemfosa, Södermanl. Å ena sidan kan det jämföras med namn sådana som Hemfast (Sv. Dipl. III, 81; särskildt bör märkas Hamfastus

1 Ganska möjligt är, att Högkhufdha socken (SRP n. 3109), nu Hökhufvud, Upl., är att sammanställa med ett mansnamn Hökhufdhe. Tidigt måste emellertid namnet fattats på annat sätt, at döma efter ,,ecclesie Höcobdi" Sv. Dipl. IV, 201; Vlpho „de Hökhoffde" V, 572.

III, 79), Hemger (IV, 523), Hemwid (I, 228) samt det i Hænchilstorp (Sv. Dipl. ny serie 1, 590) ingående Hemkil (Hemkætil). Å den andra motsvarar isl. Sigfúss; jfr ock rop fos på den gotländska runstenen Lilj. 1592 (genit. på samma sten ropfosa R, enligt Säve, Gutn. urk. s. 44, ropfo ar1. Enligt Rietz s. 172 finnas i flere svenska munarter jämte fus former med o.

Under förutsättning däraf, att ortnamn på anses hafva uppkommit på ofvan framstälda sätt, kunna några dunkla sådana erhålla en tillfredsställande tydning. Exempelvis må följande anföras. Bafla, Smål., SRP 1946, 2230 (Bafflum n 146) kan sammanställas med det forntyska Babilo; den nuvarande formen Bogla synas ha uppkommit genom någon omtydning. -I Gimka Sv. Dipl. III, 86, Gynka SRP n. 3093, nu Ginka, Upl., ser jag genit. af ett Gimke, Ginke, förkortning af Gimkal (Gymkil af Sialandi, Vestgötal.); jfr ortnamnen Ginkalundum Sv. Dipl. II, 343, Gynkelöso Sv. Dipl. ny serie II, 715. Gimu SRP n. 1218 (Gymmu n. 1170), nu Gimo, Upl., är möjligen att sammanställa med ett kvinnonamn Gima, Gimma, förkortning af ett namn på Gim-. - Giarna, Gærna (öfra Gyærnum, nu Öfver-Järna, Södermanl., SRP n. 124; Gerna n. 363; m. m.) kan sammanställas med ett förloradt Giarne, Gærne; jfr forntyska Frithigern, Hildigern.

1 Är den sista formen riktigt läst, saknas s tydligen blott på grund af felristning.

Stockholm i April 1886.

MAGNUS LUNDGREN

Etymologiska bidrag.

já (adv.).

Det isländska ordet já, fsv. ia ja synes stå i strid mot den allmänna regeln, att uddljudande urgermanskt j bortfaller i nordiskan. De försök, som blifvit gjorda, att gifva en ljudlagsenlig förklaring af denna afvikelse, äro svaga och framstälda med mycken tvekan. Burgs (Die älteren nord. runeninschriften, s. 103) med anledning af Järsbergsstenens iah uppstälda regel, att j skulle qvarstå i början af urnordiskt en-stafviga ord, är obevislig och osannolik, då hvarken ljudfysiologi eller språkliga fakta tala derför1. Andra gissningar, som jag hört muntligen framkastas, såsom att man enkom för detta ord (ordgrupp) skulle postulera ett annat uttal af j (spirantiskt) än eljes, eller att det uttalats med en särskild energi och derför motstått afnötningen, äro lika osannolika. Icke heller är det rimligt, att ett i alla nordiska dialekter så vanligt ord skulle vara ett lån. Jag vill framställa en annan hypotes, som förefaller mig mera hållbar, att uddljudande j qvarstått i já på grund af ordets ständiga förekomst i itererad och enklitisk användning. I det nysvenska talspråket brukas ja ytterst ofta, kanske öfvervägande, i förbindelse med en mängd partiklar, vanligen enklitiskt, t. ex. i uttrycken: å ja, nå ja, ack ja, jaha ja, ja visst ja; vidare: : jag ja, han ja, vi ja, så ja, nu ja, gossen ja, om jag hör ja o. s. v. (jfr. Rydqvist, Sv. Spr. L. V, s. 210). Iteration af ja är likaledes mycket vanlig i nysvenskan: ja ja, ja ja män o. s. v. Fritzner och Vigfusson citera ur isländskan exempel på jájá, jæja2; jur-jór, jir-jór (hvarom mera nedan) är t. 0. m. regel. 1 De enda, så vidt jag känner, urnordiska ord, som utom iah skulle falla under Burgs regel, nemligen pronomenen it och ér < urgerm. *jit, *jiz, måste under alla omständigheter förlora sitt j, eftersom i närmast följer.

2 Förbindelsen jaja synes vara så gammal, att dess förra a kunnat erhålla i-omljud genom det följande j. Citat af denna och de följande isländska partiklarna finnas hos Vigfusson, Dictionary, s. XXVIII och under de resp. orden.

Denna hypotes har ett godt stöd i ordets form. Det yngre nordiska ja går tillbaka till äldre ja (äldre ja gåfve *jå). Att detta ă icke förlängts (eller att det, om det från början varit långt, sedermera förkortats), intygar utan tvifvel, att det moderna bruket af ja såsom enklitikon är af mycket gammalt datum, hvadan det ligger nära tillhands att deri söka orsaken till bevarandet af j-. Härmed är ej förnekadt, att äfven jā, uppkommet i betonad ställning, samtidigt existerade i fornspråken, liksom ännu i nysvenskan uttalen jă och ja brukas jemsides.

:

Den germanska grundformen för isl. já bör på grund af de vestgermanska och gotiska formerna fht. och fsachs. ja, ags. zeâ, got. ja (korrektare kanske ja), ansättas till *jā (jā beror på förlängning af betonad slutvokal). Intet omedelbart samband torde sålunda ega rum med urnord. jah (spjutskaftet från Kragehul), iah (Järsbergsstenen), got. jah en form, som icke tyckes förekomma i betydelsen 'ja'. Detta urgerm. *ja kan rimligtvis icke vara annat än neutr. (jfr. got. hwa) af det urgerm. pron. *jas *jô *ja (skr. yás ya yát, ieu. *jos *jâ *jod), till hvars forna tillvaro på germansk botten man har skäl att sluta af de stelnade kasusformer af det samma, hvilka såsom adverb fortlefva i de skilda germanska språken. Betydelseutvecklingen: ieu. *jod det > germ. ja ja är känd från flere håll; jfr. t. ex. provenç. oc: lat. hoc.2

'Det är således origtigt, att Burg, Runeninschriften, s. 103, sedan han kommit till den slutsatsen, att på Järsbergsstenens tid ordet iah var isoleradt med hänsyn till sitt uddljudande j, tror sig finna ett visst stöd härför deruti, att isl. já visar samma afvikelse. — I förbigående sagdt, anser jag, att af skrifningen iah i stället för jah på nämda sten öfverhufvud inga slutsatser böra dragas angående den gamla jâra-runans funktion och i sammanhang dermed angående tillvaron eller icke-tillvaron af uddljudande j på inskriftens tid. Ty dels kan man knappast vänta sig, att ristaren var en så skarp fonetiker och konseqvent ortograf, att han icke kunde göra sig skyldig till förvexling af tecknen för det vokaliska och det konsonantiska j; dels förefaller det tilltalande att med Brate, Bzzb. Beiträge XI, s. 199 antaga, att j i iah, emedan ordet användes öfvervägande enklitiskt, blef likstäldt med midljudande j, i fråga om hvilket äfven Burg tror, att vacklan i beteckningen är tänkbar; i detta fall vet man intet om udd-ljudande j.

2 Deremot betraktar jag fht. och fsachs. ja och (fslav. ja och) samt det likbetydande fsachs. je, ags. Je såsom olika afljudsstadier af den rena pronominalstammen jo~ je utan något suffix; jfr. lat. *quo- o. -que, båda i förening i -quoque. Af detta ja äro got. och urnord. jah,