ensam, rie sa rensa o. d. Att ordet är lånord i dalskan, synes mig sannolikt, enär man annars snarast väntar sig formen ås (isl. háss) i öfverensstämmelse med så många andra ålderdomliga nordiska dialekter. Ursprunglig och etymologiskt berättigad kan nasaleringen icke gärna vara, såsom framgår af fht. heisi, heis, d. v. s. urgerm. *hais-. Ty huru man än tänker sig ordets etymologi någon antaglig sådan är ännu ingenstädes framstäld —, lär ordet väl dock aldrig kunnat hafva en redan i urgermansk tid försvunnen nasal mellan diftongen ai och s. För min del är jag af den meningen, att ordets både form och betydelse otvunget ställer det i närmaste släktskapsförhållande till isl. hviskra, hvisla, fht. hvispalôn, ags. hwisprian. Hes är sålunda egentligen detsamma som „hviskande". En skenbar formell svårighet vid denna sammanställning ligger i uddljudet h för hv. Men man måste observera, att af den ieur. rot qeis, som ligger till grund för de nyssnämda verben, måste inom den germanska språkfamiljen afljudsformen qois med uppgifvande af gutturalens labialisering före labialiserad vokal (enligt de af Osthoff numera med framgång faststälda reglerna, s. Beitr. VIII, 256 ff. 1) utveckla sig till kois, hvaraf blir urgerm. hais-, under det att geis ger urgerm. huis-.2

1 Jfr ock Kluge, Germ. Conj. s. 42; H. Möller, Engl. Stud. III, 153 och Beitr. VII, 482; Bezzenberger, Bezz. Beitr. V, 175 (där dock en mängd exempel äro orätt valda).

2 På samma sätt vill jag förklara växlingen hv: h, kv: k i åtskilliga andra fall, af hvilka några här må påpekas. Den ieur. pronominalroten qe-, qo- (gr. ño-, lat. quo-) ger ljudlagsenligt germ. hwe-, ha-, och got. hwas borde sålunda ljudlagsenligt hafva böjts: nom. m. *has, nom. ack. n. *ha (*hata kan tänkas, ehuru got. literaturen ej har att uppvisa något *hwata= isl. hvat), ack. m. *hana, men gen. hwis, instr. hwê. Got. har öfveralt genomfört hw, men de nordiska språken bevarat några rester af den gamla stammen ha-. Nom. m. ha(r) råkas som bekant stundom i fsv. (Vgl. I en gng, Cod. Bur. två ggr har, Kg. St. en gng ha; Ögl. en gng har, men i bet. „hvarje“, hvarför kanske Ögl:s harr, hvarom s. nedan) och efter min mening äfven i isl. horvetna (gammal

=

II. Bland dalmålets öfriga varieteter hafva Orsamålet (hvarom se Sv. Landsmålen IV, 1, s. 9) och en nyans af Moramålet, nämligen Venjansmålet, nasalerade vokaler att uppvisa. Men då det förra i fråga om nasalvokalernas förekomst i alt väsentligt och särskildt i fråga om sådant, som för denna min undersökning är af betydelse, öfverensstämmer med Älfdalsmålet; och då Venjansdialekten bevarat nasaleringen endast hos långa vokaler i omedelbart grannskap af en nasal och sålunda icke äger att lämna några nya upplysningar af vikt; så ingår jag icke här på någon närmare redogörelse för nasaleringens uppträdandt i dessa dialekter, och detta så mycket mindre som jag i mitt utförliga arbete öfver dalmålet får tillfälle att i detalj behandla hithörande företeelser.

Utom dalmålet känner jag ingen svensk dialekt, som ännu till våra dagar bevarat de gamla nasalvokalerna; ja icke öfverhufvud någon som äger nasalerade vokaler, hvarken af gammalt eller ungt datum. I Norge äger åtminstone en dialekt men som jag tror icke häller någon annan nasalvokaler, nämligen Sælbomålet (Øverbygden) i Søndre Throndhjems amt. Efter hvad jag själf vid flere tillfällen med egna öron öfvertygat mig

C

form), som jag förmodar etymologiskt riktigare bör skrifvas horvetna (angående dylikt omljud jfr de i Altisl. gramm. § 73 anm. anförda exemplen, till hvilka kunna ytterligare läggas bland andra: glhuge, olværr, morulfr, Rognvaldr, Ornólfr, Sørkver fsv. Sværkir). Nom. ack. n. *hat vill jag likaså återfinna i isl. hotvetna, bättre väl hotvetna. Ack. m. han förekommer i fsv. (Vgl. I. en gng; i bet. „hvarje“). Jfr vidare fsv. har(r) jämte hvar(r), hvær(r) hvarje (Ögl. en gng harr, en gng har, som kanske hör till föregående ord). Isl. skella och dalmålets skwella anser jag utsprungna ur ett paradigm isl. *skvella, skall, skullom, skollenn. Fsv. pret. kam kan mycket väl vara ursprungligare än fg. kvam, som lätteligen lånat v från pl. (urgerm. och got. qêmum). Sv. harf och härfva, isl. herfe n. och herfa f. förmodar jag etymologiskt sammanhänga med verbet isl. hverfa, fsv. hværva. Isl. hvellr adj. bör nog icke skiljas från mht. hall subst. och fht. hell adj. i samma betydelse som isl. hvellr; o. s. v.

om, har emellertid denna dialekt fullständigt uppgifvit nasaleringen i sådana fall, där nasalen bortfallit redan i urnordisk tid eller ännu tidigare. Så t. ex. heter det, utan minsta spår till nasalering: da då, i i, ovät ovett, på på, gås gås, ås ås, lås lås, bås (t. banse) bås, fös ladugård; fo få, jet valla, rå vrå. Däremot uppträder nasalering, där en ännu i isl. befintlig nasal senare bortfallit, t. ex. hohon, mi min (fem., isl. min), di din (fem.), si sin (fem.), a henne, honom, no nu (väl isl. núna), so så (isl. svána), da där (isl. ðarna), hi här (isl. hérna) samt i flere ändelser af den artikulerade substantivböjningen, t. ex. dat. bori (isl. borðeno) bordet, nom. börtja (isl. bjorken) björken o. d. Under sådana omständigheter är det föga rimligt, att målet uti två ord ga gå och sta stå, skulle hafva bevarat en nasalering af urnordiskt datum, framkallad af infinitivens forna ändelse -n; detta så mycket mindre som dalmålet har, utan nasalering, gå (slutet å1) och stå (öppet å). Någon antaglig förklaring på den besynnerliga nasaleringen i ga, sta kan jag emellertid icke för tillfället åstadkomma.

Jag öfvergår nu till en kortfattad redogörelse för nasalvokalernas förekomst i några af de älsta fornsvenska (och fornnorska) runinskrifterna.

III. Rökstenen (se Bugge, Antiqvarisk tidsskrift för Sverige, V, 1 ff.), kanske den älsta af alla runstenar med specifikt svenskt språk, har nasaleradt a uti nästan alldeles samma ställningar, i hvilka nasalvokaler uppträda uti dalmålet och enligt Sn. E. uti fornisländskan och fornnorskan; nämligen uti följande fall:

1 Denna vokalkvalitet är däremot högst påfallande och skulle regelbun det motsvaras af isl. g eller au! Hör den ursprungligen hemma i 1 pl. *gým och har därifrån lånats i öfriga former?

› Om öfriga nasalvokaler upplysa runinskrifterna naturligtvis intet, enä blott a har särskildt tecken, då det är nasaleradt. Emellertid torde väl samma regler hafva gält för öfriga vokaler som för a.

C

с

с

C

с

с

с

с

1. Omedelbart före nasal. Exempel äro: saman (isl. saman); strantu (strondo), an (hann), an (enn), stanta (standa), anart (annat), faikiạn (feigan), manum (monnom);` uaki1 (vange), traki (drenge). Däremot saknas nasalering i uamuþ (Vámóð), hvilket, såsom redan Bugge påpekat (Rökstenen s. 7 not), beror därpå, att a först genom sammansättning kommit i beröring med den följande nasalen. Jfr att Älfdalsmålet likaledes saknar nasalering i dylika fall, t. ex. siuma'n, icke siuman. Det förtjänar särskildt påpekas, att den besynnerliga formen pritaunta (13:de) icke har nasalt a, något som man dock skulle vänta om au här betecknar ett enkelt ljud; enligt hvad Bugge antar, o. Fattar man däremot au såsom diftong uti detta ord liksom i inskriften för öfrigt (ualraubar, auk och, såsom jag förmodar, äfven i versraden raiþiaurikR2, så kommer teckningen au (icke au) i full öfverensstämmelse med inskriftens ainhuaR och uaim med ai (icke ai).

с

1 Kanske bör man hällre med Rosenberg (Nordboernes Åndsliv I, 101) här läsa uituaki i ett ord = isl. véttvange. Första sammansättningsleden i detta ord är icke så oklar, som Vigfusson (Dictionary s. 721) finner den. Vétt är ett subst. fem. „,dråp", bildadt till vega dräpa på samma sätt som stétt vid sidan af stiga, och identiskt med fsv. væt i manvæt, yngre manvæght (man vegt, manna vækt, se Schagerström, Tyska lånord med kt, s. 11) med anslutning til verbet vægha. Ordet véttvangr är sålunda bildadt på alldeles samma sätt som det till betydelse därmed identiska vígvollr, fsv. vighvalder.

2 Bugge läser detta: ræð þióríkr, men häremot talar: 1) att denna vers då blir 3-stafvig, mot verslagets fordringar, hvilket i alla de andra raderna är fyrstafvigt; 2) ai betecknar för öfrigt öfveralt i inskriften diftong, t. ex. tuair, uaim m. m. (det gåtfulla airnar torde vara g. sg. af ett urnord. *Airnur, att sammanställa med got. airus och isl. árna gå, árr, Árne och kanske ingående i fsv. ortsnamnet Ernatunir (Rydq. II, 278); *Eirn: Árne = Bjorn Bjarne); 3) ræð borde vara återgifvet med rap (jfr huariar = hverjar); 4) man väntar sig vid denna tid icke ræð, utan réð, hvilket borde uppträda såsom rip (jfr si sé, uiuisi= vévíse); 5) au betecknar annars i inskriften diftong; 6) ó borde här vara återgifvet med u (jfr. siulunt, uamuþ m. m.). Jag föreslår därför att läsa: reið þéa auríkr. Reið är pret. af ráða och förhåller sig

=

Jag förmodar därför, att pritaunta är att läsa prettaunda och representerar ett urnordiskt *-tāhundō1, got. *-têhundô, m. -da, som bör hafva förekommit vid sidan af got. taihunda1, lika väl som got. taihun-téhund faktiskt växlar med -taihund?.

2. Omedelbart efter nasal uppträder visserligen nasalvokal uti det enda exemplet -mapR (-maðr). Men att det icke kan vara den föregående nasalen, som hos vokalen verkat nasaliteten,

till isl. réð (fsv. ræp) såsom fsv. let (*leit): isl. lét (fsv. læt), fsv. gret (*greit): isl. grét (fsv. græt), fsv. het (*heit): isl. hét (fsv. hæt); samma preteritibildning om hvilken mera vid annat tillfälle uppträder i isl. sveip af sveipa liksom fsv. het (*heit) af heta (isl. heita); kanske Cod. AM. 677, 4:0 leit, Cod. AM. 291, 4:o heit, reið, leit m. m. också höra hit. péa är isl. þjá underkufva, reið péa perifrastiskt preteritum. Auríkr är *Auð-ríkk, ags. Eádric, fht. Audricus, Ôtrih m. m. (Förstemann I, 175), här kanske användt som appellativ. Strantu i 4:de versraden blir på detta sätt väl en ack. sg. med osynkoperadt u (liksom i sunu, karur, där dock rotstafvelsen är kort, hvilket kanske fördröjt synkopen; jfr Sölvesborgsstenens asmut jämte sunu) och objekt till péa. 1 Med suffixafljudet -and-, -ind-; jfr fht. zehan, zehin och i allmänhet om detta suffixafljud Altisl. gr. § 167, 3, d. Från urnord. *-tāhanda utgå de yngre nordiska formerna på -tánde (i 13—16); -tjánde (i 17—20; äfven på svensk botten, se min ordlista öfver dalmålet) är urnord. *-tehanda; det sällsynta fsv. prættundi (Rydq. II, 578) är väl analogibildning efter attundi, niundi, tiundi. Ett urnord. *tehinda antar jag föreligga i fsv. (VgL. I, II) och fd. (SkL.) tindi, dels subst., dels ordinaltal (jfr ock fåröm. tint s. m). Slutligen ha vi urnord. *tehunda i det vanliga tiundi. Jfr afljudet i got. þúsundi: fs, thûsind.

2 Jag betraktar got. taihun och taíhund (têhund) såsom identiska, dels med hvarandra, dels med sanskr. dagát. Ieur. dékm (skr. dáça) skulle gifva got. *taihu, isl. *té. Att däremot den ieur. konsonantstammen dékmt (dekm't) ger såsom regelbunden nom. sg. got. taihun, har J. Schmidt, K. Z. XXVI, 345, f., visat. Nu anser jag taíhund stå i samma förhållande till taihun som fht. zand till zan (ags. hæled, ealoð till hæle, ealu o. d.), d. v. s. är en nom. som nyskapats efter kasus obliqvi, där dentalen ljudlagsenligt kvarstår. Af denna konsonantstam taíhund hafva vi möjligen ett spår uti fg. tiunt f. tionde, motsvarande det fsv. tiund (i-stam), där t kan vara att förklara såsom i fsv. pret. bant (got. band) o. d.