Historiska anmärkningar om dansk akcentuering. Under studier öfver svensk akcentuering har jag haft anledning att ofta taga hänsyn äfven till den danska. Jag meddelar här en undersökning om ett par hithörande frågor, som jag i Svensk akcent II förutsatt såsom utredda, emedan deras diskuterande i denna skrift skulle hafva fordrat en allt för vidlyftig utflykt från det egentliga ämnet. Min undersökning grundar sig dels på Høysgaards akcentuerade texter samt äldre danska gramaticis och metricis uppgifter, dels på jämförelser med den svenska och norska akcentueringen. Som bekant har Jens Høysgaard (född i Aarhus 1698, död som klockare vid Trinitatis kyrka i Köpenhamn 1773) utsatt akcenttecken så väl i sin ganska omfångsrika (204 sidor stora) skrift „Accentuered og Raisonnered Grammatica“ (Kph. 1747) som i de två kortare uppsatserna „Anden Prøve af Dansk Orthographie“ (Kph. 1743) och „Første Anhang til den Accentuerede Grammatika" (Kph. 1769). Genom dessa texter äfven som af hans i grammatiken meddelade akcentregler kan en ganska noggrann kännedom om hans akcentuering erhållas. Vid genomgåendet af hans akcentuerade texter är det möjligt, att något ord som borde hafva observerats, undgått min uppmärksamhet, men jag är öfvertygad om, att intet blifvit förbisedt, som skulle kunna hafva något väsentligt inflytande på undersökningarnas resultat. Uppgifterna om nydansk akcentuering äro uteslutande hämtade ur skrifter af inhemska grammatici. Då deras meningar varit stridande mot hvarandra, har källan anförts. I öfverensstämmelse med terminologien i Svensk akcent II använder jag fortis som liktydigt med ordets exspiratoriska hufvudakcent (på t. ex. antepenultima af d. udtale, sv. uttala), semifortis som namn för den näst starkaste exsp. akcenten i komposita (på t. ex. penultima af d. udtale, sv. uttala). Med enstafvighets-akcentuering (= akc. 1) i danskan, svenskan och norskan menas de exspiratoriska och kromatiska akcenterna på ord med samma akcentuering som haanden, handen, bedrager; fortis plats i dylika ord utmärkes med' (hánden, bedráger). Med två- eller flerstafvighetsakcentuering (= akc. 2) i danskan, svenskan och norskan förstås de exspiratoriska och kromatiska akcenterna på ord med samma akcentuering som tale, tala, och fortis plats i dylika ord utmärkes med (tàla). Høysgaard använder i sin grammatik dessa samma tecken för att på ord med kort vokal utmärka resp. stötton och frånvaro af stötton (t. ex. lánds och skilt), och vid citat från honom utsättas stundom dessa hans akcenttecken. Uttrycket stötton" användes om the glottal catch, så väl när denna åstadkommes på en konsonant, som när den frambringas på en vokal. Uttrycket danskt riksspråk" användes om den bildade klassens samtalsspråk i Danmark. Med ett „tonlöst" ljud förstår jag ett ljud utan stämton, med ett „betonadt" ett ljud med stämton. Tonlöshet hos vanligen betonade konsonanter utmärkes med ett h efter konsonanttecknet (lh tonlöst l etc.). Då vid citat från Høysgaard ingen särskild skrift anföres, menas hans grammatik, och vid citat från honom utmärker siffran paragraf, då ej motsatsen nämnes. Høysgaards stafning bibehålles. F. A. är = = Høysgaards ,,Förste Anhang"; A. P. hans Anden Prøve“. gifter om svenskans akcentuering vid början af detta århundrade grunda sig på undersökning af Westes svensk-franska ordbok (tryckt 1807), som har akcenttecken öfver de svenska orden. I. I Anzeiger für deutsches alterthum und deutsche litteratur VII, 9 yttrar Karl Verner i en anmälan af Svensk akcent (I): „es lässt sich das successive aufkommen des glottisverschlusses im dän. leicht verfolgen. 1747 galt als regel in dieser sprache, dass der glottisverschluss nicht auf einem sangbaren consonanten [d. v. s. betonad frikativa] unmittelbar vor tonlosen consonanten eintrat: höjst, folk, hjælp, helst, hylster, halt, amt, skrømt, exempler, stempel, længst, yngst, fængsel, enkelt, høns, imens, mindst, iblandt, accenter, consonanter, student ist nur eine kleine diese regel bestätigende auswahl aus dem accentuierten texte der Höysgaardschen grammatik; in allen diesen wörtern trat zu Höysgaards zeit kein glottisverschluss auf dem durch den druck hervorgehobenen consonanten ein, und der jetzt stattfindende glottisverschluss hat sich also in diesem falle erst in dem letzten jahrhundert entwickelt." Grundtvig har, såsom äfven Verner anmärker, uttalat samma mening i Det første nord. filologmøde s. 131. Verners (och Grundtvigs) åsigt är således den, att i nyss anförda fall stötton saknades i danska riksspråket på 1740-talet, och de nämna icke, att några undantag finnas från regeln. En granskning af Høysgaards akcentuerade text och yttranden torde emellertid visa, dels att i hans språk den nyssnämnda regeln icke tillämpas i vissa stora bestämda ordgrupper, där tvärtom stötton finnes på grund af analogi-inverkan eller systemtvång, dels att hans akcentuering af de anförda orden (højst, folk etc.) utan stötton icke återgifver det dåtida Köpenhamns-uttalet, utan att dylika ord troligen då liksom nu hade stötton i hufvudstadsspråket. Det är därför oberättigadt att, med Grundtvig och Verner, af Høysgaards akcentuering i detta fall draga någon slutsats beträffande stöttonens ålder i det på Köpenhamns-dialekten grundade danska riksspråket. För Høysgaards språk gäller denna hufvudregel: ord i hvilka man väntar stötton, sakna denna, då de efter kort vokal hafva någon af ljudförbindelserna l, m, n, ng eller j + tonlös konsonant. Till de af Verner anförda exemplen må ännu några fogas: mælk, filt, skilt, tælt, salt, ældst, hvalp, et krymp, („et knug“), en krymp, („krampen", 77 e), pant, se-kant, bunt, compliment, mont, blink, gængs, gejst. Undantag göra : 1) alla enstafviga genitiver: mands (121 etc.), mænds (121), lands (223), vands (223), sinds (20 etc.), dens (140, F. A. 1956; af dén 140), tings (92 etc.), udsprings-ordene (281 med stötton på andra stafvelsen). Landvejs (223) och hans (110 etc.) båda utan stötton på ultima strida ej häremot, eftersom H. också har vej (312 etc., i strid mot det nuvarande uttalet) och han (140 etc.) utan stötton. 2) alla enstafviga adjektiv i neutrum, äfven då de brukas som adverb: vildt (311), galt (125 etc. af gál 125), alt (31 etc.), fuldt-forbi-gangne1 (168), sandt (61 etc.), skjønt (228), langt (16 etc.), fromt (186 etc.), beqvæmt (273), somt (310), højt (19 etc.). Detta bekräftas af Høysgaards ord i § 311. Liksom neutrum alt få äfven overalt (7 etc.), alt (alla redan, 30 etc.), altsaa (185 etc.) stötton, och liksom adv. skjønt kan endskjønt (52, 262, 142) få detta uttal, ehuru det (23 etc.) äfven som det enkla skjønt (fastän, 248) vanligen saknar stötton. Saa fremt (250, 282, 446) har stötton liksom frem (223, 261). Såsom Høysgaard själf påpekar (311), saknar subst. vildt stötton, under det att neutr. vildt af adj. vild har den, och i öfverensstämmelse härmed saknas stötton på det substantivt använda ondt (186, 187, 188, F. A. 1991; „gjort ham saa meget ondt"). Uttalet af de substantiva vildt, ondt är således i full öfverensstämmelse med den vanliga regeln. 3) alla enstafviga participier, såsom befaldt, begyndt, brændt, dølt och dult (af dølge), dømt, fult (af følge), hængt, holdt, kjendt, 1 Däremot den Mere-end-fuldt-forbigangne-Tid (170) utan stötton på fuldt. Detta olika uttal kan förklaras däraf, att man i denna komposition, som icke brukades i det vanliga talspråket, kunde uttala fuldt antingen som ett fristående ord (med stötton) eller såsom ingående i sammansättningen och då på vanligt sätt utan stötton. Kanske beror dock antingen fuldt eller fuldt på tryckfel. klemt, mindt, qvalt, rændt, solt, skilt, spildt, spilt, talt, trængt, valt, vant alla i § 221, antændt (F. A. 2021), anvendt (F. A. 2021) m. fl. 4) alla enstafviga imperfekter: bandt, faldt, befaldt, fandt och befandt (161 bis), galt, hjalp, holdt, randt, spandt, svalt, svandt, sank, tvandt, vandt - alla i § 221. 5) alla enstafviga imperativer: elsk (159, 178), hjelp (219), velt (314), rejs (312); äfven stemp(e)l (183 bis). Undantagen 3-5 bekräftas af Høysgaards § 314, där det heter: stød-tonede ere ogsaa de paa lt, mt, nt, ndt, ldt, lk, nk, lp, mp, lsk, lst, naar de ere enten Participia eller Verba, og det enten Imperfecti Temporis eller Imperativi Modi, saas.: vélt af at velte, tjént af tjene, fáldt af falde etc.“ 6) Följande enskilda ord. a) både med och utan stötton: iblandt (144, 148, men vanligen iblandt 10, 12 etc.), fálsk (273, 276, men falsk 77 c, 284), Bælt (41, men Bælt 80); b) blott med stötton: Dansk (16 etc. etc.; Dansk 150 är väl tryckfel; men Fransk tre ggr 7), audientz (348), sands (107 b, 263), ank (,, Verdruss," F. A. 2021), slump (82), skabilken (87), vadskebænk (288).1 Verner synes (se ofvan s. 3) antaga, att iblandt är tryckfel, och detta är väl äfven sannolikast, då ordet ofta skrifves iblàndt. Äfven fálsk och Bælt kunna vara tryckfel. Bland de anförda orden med blott stötton kunna också de fyra sista hafva erhållit oriktigt akcenttecken, efter som hvart och ett antecknats från blott ett ställe. Att Høysgaard däremot uttalade dansk, audientz, sands med stötton, framgår af det sammanhang, hvari de två sista orden förekomma, samt af den ofta mötande skrifningen Dánsk. Dessa tre (eller, om ank, slump, skabilken, vadske-bænk medräknas, sju) undantag omstöta emellertid icke ofvan uppställda regler, till stöd för hvilka ännu flera exempel än de ofvan nämnda skulle hafva kunnat anföras. Se för öfrigt nedan ett 1 Fólk (77 d) är utan tvifvel tryckfel, eftersom folk (76, 77 d etc.) är vanligt. |