I. Älfḍalsmålet (om hvars utsträckning se Sv. Landsmålen, IV, 1, s. 7) äger ännu i dag alla vokaler nasalerade i alldeles samma fall, där de enligt ortografen i Sn. E. nppträdde uti isl.-norskan, nämligen

1. Omedelbart före nasal, oberoende af vokalens kvantititets- och aksentförhållanden i vare sig fornspråket eller det nuvarande språket. Altså

a) fornspråkets korta vokaler, nu uppträdande: dels såsom korta vokaler, t. ex.1 gåmål (öppet å) gammal, gambler gamla, ende ända, undrað hundra, avun afvig, binda binda, gali'n galen, dyndja dynga, såmår (slutet å) sommar; dels såsom långa vokaler, t. ex. wena vänja, su'n son, grå'n (slutet å) gran; dels såsom „korta“ “ diftonger, t. ex. gaung gång, tuempt tomt (subst.). Jfr härmed de i Sn. E. anförda exemplen på korta nasalvokaler omedelbart före nasal: ramr, von (nom. sg. f. af vanr), veniz (af venja), runar (nom. pl. af rune), brynna samt minna, mon-a, møndi (där nasaliteten äfven framkallats af den föregående nasalen; se nedan, 2).

b) formspråkets långa vokaler och diftonger), nu uppträdande: dels såsom långa vokaler, t. ex. å ̈num (öppet å; motsvarar isl. hánum) honom, gema gömma, dröm dröm, grån (slutet å; gotl. graun, ryksd. grön) ljung; dels såsom „korta“ diftonger, t. ex. laime (isl. líme) kvast, krauna (fsv. kruna) krona, bråyne (öppeta) bryne; dels såsom långa" diftonger, t. ex. i'em hem, wen (motsvarar den sällsynta isl. formen on 3) vån, yena höna. 1 Dessa och följande exempel äro samtliga hämtade ur min „Ordlista öfver dalmålet" (Sv. Landsmålen, IV, 2). Jag använder här den „grofva“ ljudbeteckning, för hvars förhållande till landmålsalfabetet jag redogjort i Sv. Landsm. IV, 1, s. 2. Nasalitet hos en vokal anger jag, liksom ortografen i Sn. E., med en punkt ofvan raden.

2 D. v. s. hvari blott korta komponenter ingå.

3 Enligt Gislason (Njála II, 606–611) förekommer ón i stället för výn, ván 3 gånger í den poetiska Eddan; på samma sätt har St. h. 2 gånger i 3 pl. pret. ind. óro, Sturlunga S. 1 gång (i en visa) i 1 pl. pret. ind. órum för resp. výro (váru), výrom (várum). Dessa exempel på isl ó jämte vý, hvartill kommer det vanliga þópóro (= pó-at-hvýro) fullständiga min exempelsamling i „Altisl. und altnorw. gramm.", § 71, 9.

Jfr härmed de i Sn. E. anförda exemplen på långa nasalvokaler omedelbart före nasal: sýna, rámr, výn, væniz, rúnar (nom. pl. af rún), brýnna (af adj. brýnn) samt minna, móna, méndi (där nasaliteten äfven framkallats af den föregående nasalen; se nedan 2).

I ett fall uteblir både hos lång och kort vokal nasalering på grund af följande nasal, nämligen då denna senare först i följd af jämförelsevis sent inträdd synkope kommit att stå omedelbart efter vokalen; t. ex. tån (öppet å) talgen (jfr tåne' tån), wen vägen (jfr wena vänja), skuen skogen (jfr skue'n skon), alla med lång vokal (eller diftong), nån (slutet å) någon, med kort vokal. Detta undantag" från den allmänna regeln för nasaleringen är af stort intresse. Först och främst vederlägges härigenom den mening, som kanske en eller annan kunde vara benägen att hysa, att nämligen älfdalsmålets nasalvokaler vore af jämförelsevis sent ursprung och sålunda hvarken stode i något historiskt sammanhang med isländskans (verkligen befintliga eller föregifna) nasalvokaler, ej häller utgjorde något stöd för antagandet af de senare; ty ofvannämda undantag bevisar just motsatsen, nämligen att nasalvokaler icke uppstått i det yngre språket, äfven om de (från det äldre språkets synpunkt) nödiga förutsättningarna därför inträdt. Ja, man kan till och med tämligen exakt angifva den tidpunkt då älfdalsmålets nasaler förlorade förmågan att nasalera en föregående vokal. Det synkoperade nån för någon förefanns uti älfdalsmålet redan omkring år 1600, såsom framgår af dialektprofven uti Andreas Johannis Prytz' „En lustigh comoedia om konung Gustaf then första", som uppfördes i Upsala år 1621 och hvars första upplaga är trykt år 1622. Här förekommer1: s. 30 nohn någon2, s. 27 och s. 33 nodh något3. Vore 1 Citaten afse den nya (tredje) upplagan af Comoedian i Sv. Landsmålen, Bihang I, 1 (Upsala, 1883).

2 Jfr också nån för någon uti dalkarlen Sam. Columbi „En svensk ordeskötsel" (af år 1678), s. 11 (jfr min inledning till detta arbete, s. VIII, X och XXV).

3 Därjämte visserligen också former med g: s. 26 nogär någon, nogot (2 gånger) något, liksom ännu i dag i norra Älfdalen (Åsen) m. någer, f. någu (se Sv. Landsm. IV, 2, 136).

nu älfdalsmålets nasalvokaler yngre än år 1600, så skulle naturligtvis det nuvarande nån någon hafva nasalerad vokal lika väl som and hand o. d.; då nu icke så är förhållandet, måste de nuvarande nasalvokalerna hafva uppstått före år 1600 och äro sålunda tvifvelsutan ärfda från fornsvenskan. Å andra sidan kan man bevisa, att Dalmålets nasaler ännu på 1300-talet hade förmågan att nasalera en vokal, om de i följd af en eller annan ljudlags tillämpande kommo att träda omedelbart efter densamma. Hade nämligen denna förmåga redan då gått förlorad, skulle nasalvokal ej nu uppträda i wenn horn, by enn björn o. d., ty den för dalmålet karakteristiska assimilationen af rn till nn är troligen icke äldre än omkring 1300, ehuru å andra sidan väl ej häller mycket yngre, eftersom ett diplom af år 1354 (originalet förloradt; den bevarade afskriften väl yngre) talar om en Vibiönn i Bodum" i Dalarna. Och nasaleringsförmågan måste hafva fortlefvat på den tid, då assimilationen rn > nn genomfördes, ty före det ursprungligare rn kan nasalvokal lika litet hafva inträdt som före den analoga förbindelsen rm (jfr det nuvarande arm arm o. d.). 2

1

1 Ett diplom af 1386 skrifver Vibiörn i Allunxsbek"; se Diplomatarium Dalekarlicum och Lundgren, Spår af hedn. tro och kult. i fsv. personnamn, s. 55.

2 På samma sätt förklaras, att målet har nasalvokal före ngn, uppkommet af fsv. ghn, ty på öfvergången från gh till gutturalt n i denna ställning finnes exempel från Dalarna redan i ett diplom af år 1442: Rankil (se Lundgren, anf. st. s. 5) för Raghnkel, Rang(n)kel. Men troligtvis är denna öfvergång, äfven i Dalarna, mycket äldre, ty i andra näjder uppträder den redan på 1300-talet; jfr Vgl. I piang(n), eng (för eghn), wang (vaghn), Vgl. II pengs- (þæghns-), Vgl. III -seng (sæghn), Ögl. wangs (vaghns), Cod. Bur. gangn, lunct (lughnt), [Bonav. lunght, fængnadhe, Bernh. angna, Suso -sængh (sæghn)] (Rydq. IV, 334). i gamla diplom Rangnolfus (Lundgren. anf. st. s. 5), Rangborgh, Rangno, Rangvald, Ranguar, Ranguidher, Ranghelf (Lundgren, Språkliga intyg om hedn. gudatro i Sverge, s. 22 f.), Birg. U I ganghlikit, gangx, [G. O. vangh, Leg. I lyngh, Leg. III rængh, Suso rangh] (Schagerström, Sv. Landsm. II, 4, s. 26), [Dipl. affænghna] (Söderwall, Några svenska me

Men om sålunda älfdalsmålets nasalvokaler i förevarande ställning äro äldre än år 16001 och sannolikt förefunnos åtminstone redan i fornsvenskan 2, så är det ju ytterst rimligt, att de hafva historiskt sammanhang med de isländska nasalvokalerna och uppkommit på samma tid och sätt som dessa. Hur in i de minsta detaljer de båda språken öfverensstämma i fråga om dessa vokalers uppträdande, framgår också af hvad ofvan anförts rörande nasaleringens uteblifvande i målet, så snart vokalen och nasalen först genom synkope sammanträffa. Alldeles på samma sätt saknas nämligen enligt Sn. Eddans uppgift nasalering uti isl. gen. pl. sýna af det svaga

deltidsord, s. 13), tämligen allmänt fangn, umfængna, liong(n), liungelder (Rydq. IV, 320; Leffler, Om v-omljudet, s. 74). Lundgren (Språkl. int., s. 21 not) anser till och med fsv. gn i allmänhet beteckna ngn. Om spår till samma öfvergång i isl. se min Altisl. und altnorw. gramm. § 183, 2.

1 Däraf att målet efter denna tidpunkt icke bildat nya nasalvokaler på grund af tillträdande nasal, kan man väl draga en slutsats rörande tiden för bortfallet utí målet af i de ursprungliga grupperna lm och In, t. ex. åm halm, winas (med kakuminalt n) åstunda (isl. vilnask), ty eftersom här vokalen är nasalerad, så måste den hafva blifvit det före 1600 och sålunda bortfallit före denna tid, kanske redan i fsv., ty man kommer ovilkorligen att tänka på det just i äldre Västmannalagen förekommande hæmpninger i stället för det i den något äldre handskriften af yngre Vml. uppträdande hælmninger (Rydq. IV, 318; Schlyter, Ordbok s. 305, betraktar hæmpninger som skriffel, detta utan tvifvel med orätt, hälst äfven en hdskr. af Vml. II har samma läsart). Jag ser ingenting som hindrar att antaga, det man här har första spåret af den dalska ljudlagen, hälst detta är långt ifrån det enda fall, då Vml. I och II visa en högst märklig öfverensstämmelse med det nuvarande dalmålet (på hvilken intressanta fråga jag dock icke torde böra här närmare inlåta mig). Jfr vidare diplomens Holmsten, Hu(l)mfrid, Hu)mgerus (hvaraf sedan Hungerus) Likaså väcker nasaliteten uti målets brana (öppet å; isl. bráðna) smälta, råna (slutet å) rodna o. d. den förmodan, att här bortfallit redan i fsv.; jfr fgutn. hainir för haipnir och likartade företeelser i isländskan (se Bugge i Arkiv II, 212 f., 218 f.; min Altisl. gramm. § 215, anm. 1).

2 Att de i andra ställningar äro af ännu mycket äldre datum, skall nedan visas.

femininet sýja, där äfvenledes nasalen först genom jämförelsevis sen synkope kommit att följa näst efter den vokal, hos hvilken man kunde vänta sig att finna nasalering.1 Dalmålets förhållande i denna punkt styrker altså i hög grad riktigheten af den kanske vid första blicken något påfallande uppgiften rörande uttalet af det isl. sýna g. pl. till skilnad från verbet sýna. — Då synkopen i isl. g. pl. sýna ägt rum före den isl.-norska literaturens begynnelse, men vokalen här ändock icke blifvit nasalerad, under det att dalordet by enn, som erhållit följden vokal + n sannolikt först omkr. 1300 (se ofvan s. 4), fått nasalerad vokal, så följer häraf, att nasalerna i isländskan vida tidigare än i älfdalsmålet förlorat sin förmåga att nasalera omedelbart föregående vokaler.

2. Omedelbart efter nasal förekommer nasalering blott hos långa vokaler och hos diftonger (med vare sig långa eller korta komponenter). Altså hos

a) fornspråkets korta vokaler och genom brytning uppkomna diftonger, så ofta dessa i det yngre språket förlängts, t. ex. nav hjulnaf, nev (isl. nef) näsa, smið smed, nårdå (slutet å i första, öppet å i andra stafvelsen) nordan; mye'l (långt y) mjöl, miweg (enstafvigt och nu med kort u, troligen på grund af ställningen efter i; isl. mjok 2) mycket, miwek (enstafvigt och med kort u, jfr föreg. ex.; motsvarar isl. mjolk, icke ett *mjglk) mjölk.3 Jfr däremot med kort och icke nasalerad vokal: pl. smiðir smeder, adj. myelun mjölig o. d. Att i dessa senare exempel saknaden af nasalering är något oursprungligt, att den en gång hos alla korta vokaler förefunnits och först senare uppgifvits, så ofta den icke kom att blifva skyddad genom vokalens förlängning eller diftongering, det göres i högsta grad troligt dels af jämförelsen med isländskan, där enligt Sn. E. nasalering förekom äfven hos 1 Se Bugge, Arkiv II, 232.

2 Motsvarar sålunda icke den vanliga formen mjąk, som uti Sv. Landsm. IV, 2, s. 126 är tryckfel för mjok (om hvilken form se min Altisl gramm., § 85 anm. 2).

• Underligt nog saknar det enstaka mal mal (tinea) nasalitet, som dock hos detta ord visar sig i ett par angränsande dialekter.