en sådan kort vokal som den i ultima af pl. m. framer af adj. framr, dels ock af vissa andra dialekters och af vissa runinskrifters analogi, hvilka tidigare uppgifvit de korta än de långa nasalvokalerna (se nedan). Emellertid är detta fall det enda, i hvilket det nuvarande älfdalsmålet regelbundet saknar nasalitet i någon sådan ställning, där den enligt Sn. E. förekom i 1200talets isländska (och sålunda väl ock i samma tids dalmål). b) fornspråkets långa vokaler (med hvilka de ursprungliga, d. v. s. från urgermansk tid ärfda, diftongerna ei, au redan i forndalskan sammanfallit), numera uppträdande dels såsom långa vokaler, t. ex. mela (isl. mæla) mäta, neta nöta, niu nio, nừ nu, gny gny, nål (öppet å) nål, nåt (slutet å; isl. nótt) natt, snå'd (slutet å; isl. snauðr) naken, dröm dröm; dels såsom „korta“ diftonger, t. ex. maʻiga (isl. miga) pinka, ma'u's mus, pl. må ̈y'ser möss; dels såsom „långa“ diftonger, t. ex. mier mer, muet mot, my e'ta möta. Mot isl. diftongen jó (jú) måste i forndalskan hafva svarat en diftong io (med både i och o korta och tonvikten ungefär jämt fördelad på båda vokalerna), hvilken nu repræsenteras af en „kort" triftong iue, t. ex. niuesa nysa. — Jfr härmed de i Sn. E. anförda exemplen på lång nasalvokal omedelbart efter nasal: frá mér samt minna, móna, méndi (där nasaliteten äfven framkallats af den följande nasalen; se ofvan 1). 3. Där en isl.-fsv. nasal i följd af specielt dalska ljudlagar bortfallit, förekommer regelbundet nasalering hos en omedelbart föregående vokal. Detta är tydligen endast ett specialfall af det ofvan under 1 behandlade, ty naturligtvis har nasaliteten framkallats af den en gång på vokalen följande nasalen och inträdt redan innan denna senare bortföll. Exemplen äro synnerligen talrika : a) i slutljud, hvarest målet ljudlagsenligt förlorar fsv. enkelt n (utom då vokal omedelbart följer), men behåller nn1 (samt m), 1 Samma ljudlag gäller i flere svenska landsmål, t. ex. Fårömålet, Dalbymålet, Fryksdalsmålet (något som Kock, Språkhistoriska undersökningar om sv. akcent, II, 237 not, icke beaktat), Vätömålet. t. ex. stie (isl. stein ack., icke steinn) sten, ti'e' (= tein) jämte ti'e'n (= teinn) strumpsticka, å (öppet å; motsv. fg. han) och u (isl. hun) hon, bie ben, ti tenn, se (fsv. sin) sedermera, nom. sg. f. mitji (m. mitjï'n) mycken, stor, uppe (som inträngt äfven i m.) öppen, lite liten, ykse brunstig (om ko), bie (äfven i m.) gen (isl. beinn) m. m.; nom. sg. f. och nom. ack. pl. issu (Vml. II passon', fg. pissun) denna, dessa, ingu (Vml. I, II angon) ingen, inga, weru (Vml. II hvarion, fg. hveriun) hvarje, alla, m. m.; nom. ack. pl. n. ueru (Med. Post. I varon) våra, åðru (slutet å; jfr nom. sg. f. andron, Dipl. Suec. III, Bib. II, se Schagerström, Om svenska bär- och fruktnamn på -on, s. 12) andra m. m.; femtå (öppet å) femton, siuttia (öppet å) sjutton m. fl. räkneord på å för -án; Åkå (öppet å) Håkan, Iugå (öppet å; fsv. Joghan) Johan m. fl. namn; iemå (öppet å; isl. heiman) hemifrån, sunnå (öppet å) sunnan m. fl. adv. på å för -an; flere former af den artikulerade substantivböjningen, t. ex. nom. ack. sg. f. braude bruden, sålå (öppet å) svalan (ack. salu), demba (isl. demba-n) dimman (ack. de mbu), nom. ack. pl. n. brå ̈y'ne' (öppet å; isl. brýne-n) brynena, beri bären, ågu (slutet å; isl. augu-n) ögonen m. m. b) före s, i hvilken ställning målet ljudlagsenligt förlorat både m och n, t. ex. riesa ränsa, iesum ensam, gresas (jfr isl. grenja) skratta af ilska, wi'ster vänster, ti'stra (jfr sv. tindra och målets tinå gnista) gnistra, we'sdag onsdag, kåsa (öppet å; no. kamsa) krossa; likaså troligen pistra smacka, ehuru jag ej 1 Biformen pæssom i Vml. II, þæssum flere gånger i Vml. II får man nog icke med Leffler (Tidskr. f. Fil. N. R. V, sats 11, not 3) anse såsom en (godtyckligt?) af skrifvaren gjord ändring", ty jfr det slutande m i st. för n i öghum, örum Bj. R., morghom Sv. Harpestr. (Schagerström, anf. st. s. 8), hvariom Trögh. (Rydq. VI) samt i nysvenska dialektformer från östra Västmanland och Fjärdhundra: hallåm, mjölảm, smultråm m. m. (jämte plommån, nypȧn o. a.. se Schagerström, anf. st. s. 8); ej häller kunna dessa former bero på sandhi, ty labial följer blott på ett af de citerade ställena; och lika litet rimligt är Schagerströms (anf. st. s. 8 not) antagande af en öfvergång från n till m, verkad af den föregående labiala vokalen, då denna annars icke visat sig utöfva ett dylikt inflytande. känner ordets etymon. Nasaleringen är förlorad i genitiven åss (öppet å) hans, utan tvifvel i följd af vokalens förkortning. c) enstaka fall, såsom grala granneliga, alldeles, gråkka (slutet å) liten gran o. a. 4. Där redan i urnordisk tid en nasal omedelbart efter en vokal bortfallit med förlängning af denna senare 1, kvarstår ännu i dag uti målet den nasalering, som hos vokalen verkats af nasalen före dess bortfall. Exempel äro: a) i slutljud (jfr Altisl. gramm. § 220, 3 och § 104): då (öppet å; got. pan), då, frå (öppet å; got. fram3) från, å (öppet å; Tjurköbrakteaten an) på, siå (öppet å) m. fl. former (eg. „se-å“; s. Sv. Landsm. IV, 2, s. 154) se, prefixet we ̈(got. un-) o-, ack. m. tue 3 (got. twans) två, ack. m. triwe3 (jfr 3 1 Där fornspråket icke har „ersättningsförlängning" hos vokalen, saknas nasalering i det nuvarande målet, t. ex. fið (Sv. Landsm. IV, 2, s. 46 har tryckfelet fid; isl. fiðr) finner, ised (isl. seðr jämte det vanliga senn; troligen ursprungligen identiskt med got. sinps gång, jfr isl. sinn) isänder, åt gången, åðrer (slutet å; jfr isl. aðrer, gðrom) andra, drikka (isl. drekka) dricka, bått (slutet å; isl. batt) band (pret.), såpp (slutet å; isl. svgppr) svamp. 2 Enligt 3, a) ofvan kan frå också motsvara fsv. fran (lika väl som fsv. fra), som jag antar ursprungligen hafva varit prefixform före dental (fra däremot fristående partikel). 3 Diftongen we är påfallande. Mot isl. tvá, þrjá skulle i målet regelrätt svara twå, tria (båda med öppet å). Då ue är den regelbundna representanten för isl. ó, o (sällan vg), så borde målets former i isl. heta *tó (detta fremgår också af Orsamålets to', Moramålets to), *þrjó. Detta *tô (efter hvilket *þrjó kunde vara en analogibildning) stode naturligtvis regelbundet för äldre *tvó och vore ett gotiskt *twôns. En dylik form vore icke orimlig. Den urgamla dualen *dwô (lat. duo, gr. duw) bör, då den i urgermansk tid antar pluraländelsen -ns, just uppträde såsom *twôns, och got. twans, isl. tvá hafva sedan äfven i fråga om vokal anslutit sig till pluralerna, t. ex. got. pans, isl. þá och got. blindans, isl. blinda. Jfr sådana analogibildningar som isl. ack. sg. f. þá för *pó (got. þó) efter blinda o. d. (Altisl. gramm. § 138, anm. 1), dat. (instr.) sg. n. hví, þ(v)í før *hvá, *þá (got. hwê, pê) efter barni o. d. (Altisl. gramm. § 144 anm.) och nom. sg. f. sú för *sô got. prins och isl. þrjá, som vore ett got. *prijans) tre. Jfr härmed det i Sn. E. anförda exemplet på nasalvokal i samma fall, nämligen i (got. in) i. I just detta enda ord har emellertid älfdalsmålet nu förlorat nasaleringen, och detta utan tvifvel i följd däraf, att ordet så ytterst ofta, ja väl oftast, förekom obetonadt och sålunda erhöll kort vokal. 1 b) före s (jfr. Altisl. gramm. § 220, 1 (öppet å; t. gans) gås, pl. ge'ser gäss, å's och § 105, 2): gå s (öppet å; got. ans). I få.s (slutet å) ladugård, lås (öppet å) lås och resa stenröse är den ursprungliga tillvaron af en nasal mindre ögonskenlig, hvarför jag måste här något uppehålla mig vid dessa ords etymologi. Fia's hos hvilket nasalitetens ålderdomlighet är höjd öfver hvarje tvifvel, enär äfven Orsamålet har fio's och de hos Rietz anförda norrländska formerna fongs, fängs, föngs väl tyda på gammal nasalvokal måste (på grund af sitt slutna å-ljud) i isl. motsvaras af ett *fjgs. Därjämte finnes i en varietet af älfdalsmålet en form fiue's, som regelbundet motsvarar det isl. fjós. Ändtligen förekommer i en varietet af Moramålet formen frås (öppet å), hvilken representerar isl. *fjás (jfr den enligt Rietz i Norrland förekommande formen fjäs). Alt detta visar på det otvetydigaste, att den gängse uppfattningen af isl. fjós såsom varande uppkommet af *fé-hús är orimlig. Denna etymologi förbjudes på det bestämdaste af vokalens nasalitet och af dess kvalitet g, á. Alla dessa omständigheter hänvisa på en ursprunglig böjning: isl. *figs, gen. *fjá sar (om ordets genus se nedan), äldre *fé-hó̟'s, gen. *fé-há'sar. Den senare sammansättningsleden har altså ingenting med hús att göra, utan är tyd(got. sô) efter en gång befintliga nominativer blind(u), *saku (sok) o. d.; fsv. nom. n. tu för *tva (got. twa, isl. sällan tvá) efter blind(u), *spoku (spok) o. d. Jag förmodar, att isl. har bevarat den äldre formen *tó uti sammansättningen tottogo (porkelsson, Supplement II), tuttugu (med tt och vokalförkortning såsom i prettán), som icke gärna kan vara ljudlagsenligt utvecklad ur *tvá-tugu. Kanske sprides härifrån också ljus öfver det besynnerliga tolf (got. twalif)? 1 Jfr not 1 å förra sidan. ligen identisk med got. hansa skara, sällskap, urnordiskt *hansu (= hos), gen. *hansoR (= há sa R). Formen fjós beror väl, liksom med säkerhet ordets neutrala kön (märk dock, att det i vissa norska dialekter är maskulinum, möjligen femininum), på en folketymologisk anslutning till hús, hvilken - helt naturligt gjorde sig snart nog gällande både i fråga om ordets form och betydelse. Denna senare har altså ursprungligen varit den af „kreatursamling“, „fäfålla", och jag drager icke i betänkande att anse denna sammansättning vara så gammal, att den härstammar från den tid, då germanerna ännu voro nomader och ej hade fasta ladugårdar; först med förändrade förhållanden i detta afseende ändrades ordets betydelse til den nuvarande. Att ordet i alla händelser är så gammalt, att det existerat före tilllämpningen af den s. k. „Vernerska lagen", är tydligt af åtskilliga andra svenska dialektformer: fäggus, fäggys, fygges, fuggus, fugges, fykks m. fl. (s. Rietz s. 133 och Fryksd. ljudl. § 102). Frånsedt folketymologisk påverkan af fä och hus äro dessa former att återföra till ett isl. *feggo's af ett urnordiskt *fegu-gansu. Detta är just den form som man under beaktande af Vernerska lagen skall vänta sig att finna hos ett kompositum af stammarna fehu och hansô, hvars hufvudaksent varit förlagd på senare sammansättningsleden. Genom påverkan af de osammansatta fehu och hansu uppstod det *fehu-hansu som ligger till grund för de yngre formerna utan guttural. Emellertid är det mycket möjligt, att ordet fakultativt kunde hafva hufvudtonvikten på första sammansättningsleden 2. Det bör då hafva haft formen *fehu-gonsu (med o för a i stafvelse utan hufvudakcent, se min Altisl. gramm. § 113, Paul, Beitr. 1 Om en annan möjlighet att förklara formen fjós se nedan. 2 Om dylik aksentuering i fornnordiska språk se Sievers, Beitr. VIII, 75 f.; Kock, Tydning af gamla svenska ord, s. 3 ff. och Svensk akcent, II, 328 ff.; Noreen, Sv. Landsm., I, 694, Bihang I, 1, s. 76, Arkiv f. nord. fil., I, 172 f. Om tillämpning af Vernerska lagen på uddljudet senare kompositionsled, se isynnerhet Kluge, Kuhns Zeitschr., af en |