des satzes lòga thòrre wō'dan, wigil thónar d. h. 'lügner verdirb Woden, streithahn Thonar!' ist annähernd symmetrisch und es kann nicht entgehen, dass er die form gehobener sprache hat, wie es für einen im affect gesprochenen satz sich wol geziemt. Henning erklärte denselben direct als allitterierenden vers. Was den gebrauch von thorrên betrifft, so sei er hier kurz erläutert. Bei Tatian 121, 2 steht vollkommen einstimmend, indem das dorren als folge eines fluches dargestellt ist meistar, senu nu thie figboum themo thu fuohhotas thorreta 'ecce ficus cui maledixisti aruit', ebenda 92, 2 vom hinschwinden in der krankheit inti dorret 'et arescit', 145, 15 von der aufzehrenden wirkung der furcht thorrenten mannon thurah forahta inti beitunga 'arescentibus hominibus'. Ebenso bei Ôtfrit III, 7, 64 das bild dorrenden grases mit übertragung auf psychologische dinge thaz gras sint akusti, thes lichamen lusti, sie blûent hiar in manne sûr z'erthorrenne, auch mhd. vom schwinden in krankheit und entbehrung alsus dorret im der lip Gregor. 669, vor hunger müesten dorren in die backen MSH 3, 293 a und ähnlich mit der inschrift ir gote muosten fûlen, dorren ouch Barl. 265, 37. Du sollst verdorren ist ein im niederösterreichischen Waldviertel noch heute geläufiger fluch. Auf zugrundegehen im allgemeinen bezieht sich as. thorrôn in Hêl. 4319, wo vom ende der welt die rede ist, than thorrôt thiu thiod. Der imperativ *thor(r)e der Nordendorfer inschrift ist demnach ein feierliches 'peri', eine absage, gerichtet an die ungnädigen götter, den wortbrüchigen Woden und den streitlustigen Thonar. In betreff alter zeugnisse für den 'treulosen Woden' brauche ich mich nur auf Golther's handbuch der deutschen mythologie zu berufen, wo entsprechendes zusammengetragen ist: s. 329 aus Lokasenna, vorwurf der ungerechtigkeit in der entscheidung des kampfes, 332 aus Saxo V 238, vorwurf der unbeständigkeit gegen den begünstigten, 334 aus Hrolfssaga Kraka Fornaldarsogur I cap. 38 ff., 47 ff., 'Óðinn der treulose sohn Herjans', 335 aus Ketilssaga Hængs cap. 5, 'Baldrs vater trog, auf ihn zu trauen ist kein verlass', und s. 356: Óðinn führt die beinamen Glapsvior 'truggewanter' und Skollvaldr 'trugwaltender'. Om nordiska verb på suffixalt -k, -1, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina. (Forts.) Af sv. lacka, om svett, har afledts på r: sv. diall. lackra ds. Vll ÖM s. 33. Af stammen lak- i sv. diall. lakk 'lös, slak'? (jfr Rz), mlgt. lak 'slapp, lös, icke fast' (: gr. λayaoós 'slapp', jfr äfven sv. slak, se Franck Et. wbk under lak) på -r: no. lakra 'vackla, stå löst'. Det är icke sannolikt, att detta verb är en afledning af ett adj. *lakr (med radikalt r) gr. λαγαρός. på -t: no. lekta 'slanka, hänga löst vid' Aa., jfr äfven Ross s. 4742. Med afseende på bildningen kan jämföras det besläktade gr. layaoito 'göra tuun 1. mjuk 1. slapp', i medium 'blifva tunn 1. mjuk, förslappas'. Af isl., fsv. langa opers. 'längta' (= fsax. langôn, ags. longian (eng. to long), nht. (ver)langen, jfr sv. diall. längas, da. længes) eller af det till grund liggande nord. adj. lang(e)r på -t: no. lengta, fsv. och nsv. längta. Nom. dev.: no. lengt m. 'längtan'. Anm. No. lengta tr. 'förlänga, göra längre' Aa., sv. diall. längta intr. 'blifva längre, förlängas' Rz höra närmast till no. lengja, fsv. læng(i)a 'förlänga', eller möjligen direkt till adj. lang(er). Af fsv. lasta 'tadla' Af no. lava 'hänga' på -r: lastra ds. Sdw. isl. lafa 'hänga fast vid, förhålla sig overksam' (: holl., lgt. laf 'slapp')- på -r: no. lavra 'hänga mycket ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIV, NY FÖLJD X. löst' Aa., Ross. Med afseende på betydelsen förhåller sig lavra : holl. laf lakra (se ofvan under lak-): mlgt. lak. = Af no. leika 'leka, roa sig' — på -s: leiksa ds. Nom. dev.: leiks m. (o. n.) 'lek' Ross. = Af no. lida i betydelsen 'böja 1. röra (lemmarna), vrida 1. vricka på ngt, särsk. för att få det smidigt' 1), fsv. *lipa - isl. lida 'böja', sv. leda 2) (: isl. liđr, no. lid, fsv. liper m., sv. led 'led på kroppen, böjning, bugt') på k: no. likka tr. 'röra, böja lemmarna' Aa., intr. 'röra sig obetydligt, vricka, i sht om redskap, som äro lösa i fogarna; lirka' Ross. En likartad, men antagligen äldre k-utvidgning af lida, lida är no., sv. lirka, da. lirke 'vricka, sakta leda; med lämpor förmå' < *lipka; om ljudöfvergången se Noreen Fryksdalsm. ljudl. § 165, Sv. landsm. I. 8: 306. Nom. dev.: no. likk m. abst. pår: no. lidra (liira, lir(r)a, leera; med afseende på dessa olika dialektiska utvecklingar jfr no. didra, diira, dir(r)a, deera m. fl. analogier Ross s. 4782) 'göra många små osäkra rörelser åt sidorna, vricka, vackla; pilla; lirka', se Ross ss. 478 o. 481, sv. *lidra (lira, lera) tr. o. intr. 'vrida omkring; röra sig tämligen lifligt, dock stilla'; med afseende på härledningen jfr dock Rz s. 4052. I vissa fall är kanske no. lidra att identifiera, icke med ett isl. *lidra, utan med isl. hliðra (se under hliđa). Nom. dev.: no. lidr n. abstr., m. nom. ag. Anm. Formellt möjligt, men icke troligt är, att no., Sv. lirka är en ung afledning på -k af ofvannämnda lira (< lidra) såsom omvändt no. likra 'lirka' Aa., Ross är medelst r-suffix bildadt af likka (< lidka); jfr Jessen Et. Ordb. s. 144. Af adj. no. lin, sv. len (= isl. linr) eller möjligen no. lina tr. 'förmildra, slappa', intr. 'förmildras, aftaga' : på k no. linka tr. 'lindra, förmildra, dämpa', intr. 'förmildras, aftaga' Aa., Ross. Anm. No., sv. lindra tr. o. intr. ds. är väl lånadt från ty. lindern. på -k: no. linka 'för Af no. adj. linn bl. a. 'tunn, svag13) tunna, späda, om mat 1. dryck' Aa., Ross. Af no. liska 'lisma' på -r: liskra ds. Ross. Af isl., no. lita 'färga' eller sbst. litr, lit m. 'färg' på -k: isl. litka 'stänka, fläcka' Fr.', no. likka 'färga' Aa., Ross. Om däremot ordet är etymologiskt identiskt med det i alla händelser stambesläktade ags. wlitigian 'smycka sig' (= (v)litga > litka liksom vitge vitke), hör det naturligtvis ej hit. Det i Sigurðarkviđa in skamma förekommande uttrycket hringi litkut 'smyckad 1) Formellt o. möjligen delvis med afseende på betydelsen sammanfallet med ett annat verb isl. hlida 'vika, draga sig tillbaka', hvaraf hlidra (se d. o.). 2) Ej att förblanda med sv. leda isl. leida, ty. leiten, got. *laidjan. 3) *linu- eller linp- : linr, jfr å ena sidan got. aflinnan osv., å andra ty. lind, gelinde. = med en ring' beror enligt Bugge Sievers Beitr. XXII. 128 på anglosaxiskt inflytande. Af adj. sv. ljum ~no., da. lum på -k: sv. diall. junka 'uppvärma' Rz, Billing Åsbom.; no. lunka 'värma litet' Aa.; med afseende på ljudutvecklingen jfr glunka, hlunka osv. och Aa. s. 462, Jessen Et. Ordb. s. 148.Nom. dev.: sv. diall. junke m. 'värme' Billing Åsbom., möjligen dock af adj. ljum, lum, no. lunke 'svag värme', adj. (no. o. da.) lunken. Se § 4 1) a) ẞ) anm. på -r(?): da. lumre 'vara kvalmig, het, glöda', möjligen dock till adj. lummer. - Af sv. locka på -r: sv. diall. lockra 'gm smicker öfvertala' VI ÖM s. 41, jfr dock luckra 'smeka, smickra, kela; tubba' Vll PPm. s. 218. Till sv. (diall.) lomma 'gå med tunga o. långsamma steg; lufsa m. m.' Rz. på -r: no., sv. diall. lumra 'gå smått som en ofärdig, halta smått' Ross, Rz. Nom. dev.: no. adj. lumren Ross. på -s: no. lumsa 'gå tungt o. vårdslöst' Aa. [Om sv. diall. lomra 'doft genljuda' se under hlum-] Af sv. diall. lua (= fsv. logha) 'låga, blossa' 'häftigt blossa' Rz. Af no. ludda 'gå långsamt omkring för sig själf' ludra ds. Ross. på -l: lula Af sv. luffa (af nht. laufen?) på -s: lufsa ds. Af germ. stammen lug- ljuga' i isl. lyga, lygi isl. ljúga på -r: no. logra 'slå felt' "ljugast" Aa. (: isl. ljúga = bogra: búga, bjúgr). lönsa. [Om sv. diall. lumra 'doft genljuda' se under hlum-] Af stammen lun- i no. luna 'gå stilla liksom för att lura' Aa. Anm. Sv. luns m. 'tjock, ovig karl 1. pojke', sv. o. no. -a f. 'tjock, ovig kvinna' äro knappast bildade af v. lunsa; snarare är verbet sekundärt i förhållande till dessa sbst. på -t: no. lunta 'röra sig makligt' Ross, da. lunte ds., sv. diall. *lynta, lönta löpa tungt o. med möda' Rz. Nom. dev.: Sv. lunta 'tjock ovig kvinna'. Af no., sv. lunka, se ofvan, på -r: no., sv. diall. (*)lunkra ds. Aa, Vll ÖM s. 22, Runöm. (Sv. landsm. II. 3: 113). Af no. lura på k: no. lurka 'lura, lista sig fram' Aa., Ross; jfr meng. lurken (eng. to lurk): meng. louren, mht. lûren. Af sv. diall. lura (lora) 'gå sakta; vara senfärdig; sakta af' på -k lurka långsamt göra ngt' Rz. - Nom. dev.: lurka f. nom. ag., se Rz. - Af no., sv., da. lus, jfr no. v. lusa, på -k: no., sv. diall. luska 'befria från löss o. d., löska' Aa., Rz, Frthl Vö. ~ no., SV. diall. lyska, da. lyske, sv. löska. Af sv. diall. lysta 'lyssna' [ags. hlystan (eng. to_list(en)) : ags. hlyst f. 'hörsel', isl. hlust f. 'öra'] på -r: no., sv. lystra, da. lystre, motsvarande lgt. luusteren; jfr sv. diall. ljustra Rz s. 400; jfr äfv. fht. lustrên, nht. diall. laustern (Kluge Et. Wbch under lauschen). Af sv. löpa på -s: sv. diall. löpsa 'skena' Rz. Af sv. diall. madda 'sträfva, arbeta' Vll PPm s. 231 not 1 no. madra 'arbeta smått' Ross, sv. diall. maddra 'färdas 1. gå långsamt' Vll PPm. på -r: (?) Af no. maa 'gnida' på -k: m(j)aaka 'arbeta utan fram gång' Ross. Nom. dev.: mjaak m. nom. ag. - Af sv. diall. mala i betydelsen 'äta långsamt 1. med svårighet' på -r: mallra 'tugga, mumsa, i sht på hårdt bröd' Rz. Af stammen i got. manwus 'beredd', manwjan 'bereda' (Rz s. 455) på -t: no. menta I. 'vrida, bearbeta, tillreda; bereda skinn medelst hvitgarfning m. m.' Aa., Ross, sv. (diall.) mänta 'hvitgarfva' Rz. Af no. masa (ut) 'uttrötta' på -k: maska ds., hvaraf nom. dev. adj. masken och på -r: v. maskra ds. Ross. Af isl., no. meina 'skada, hindra, förbjuda' eller adj. isl. meinn, no. mein (eller sbst. mein n.) på -k isl. meinka 'förtreta' Fr.2, no. meinka (-e-, -æ-) 'hindra, förmena, neka' Aa., Ross. på -s: no. meinsa 'vara ngn till men, förtreta'. Nom. dev. adj. meinsen; (?) meinse m. 'som förvirrar 1. hindrar' Ross. Af no. meina, sv. mena i betydelsen 'betänka sig, vara obeslutsam vid en saks utförande', se för öfrigt Ross s. 5092 o. Rz s. 4252 på -t: sv. diall. mänta ds. Rz s. 455' s. 5122? menta 5) hos Ross på -k: no. meika (< *meirka?) 'för på -r: no. mimra, da. mimre 'göra upprepade ljudlösa rö relser med läpparna' Ross, jfr lgt. mimeren. på -s: sv. diall. mimsa ds. Rz s. 447. Af isl. komp. minne 'mindre' på -k: isl. minka 'förminska, förringa', no. och sv. diall. äfven intr. 'förminskas' Fr.2, Aa., Rz, ä. da. minke 'minska; göra ödmjuk' Kalkar. Nom. dcv.: no. mink m. abstr. Af adj. isl. mjó[f]r 'tunn, smal', no. mjaa ds. (eller isl. mjófa 'göra smal') på -k: isl. mjókka (mjófka?) 'göra smalare' Fr.2, no. mjaakka ds., i förb. "m. aav" äfven intr., Aa., Ross. Nom. dev.: no. mjaakke m. 'smalhet' Aa.; möjligen dock - med hänsyn till den |