som ko-öga etc. (d. v. s. komposita, hvilkas senare sammansättningsled börjar med vokal), samt att akc. 1 från dylika analogiskt spritts till övriga. Denna förklaring är dock otillfredsställande, eftersom komposita av typen ko-öga äro jämförelsevis få.

Akc. 1 i trägård etc. har icke desto mindre framkallats genom hiatus, men på annat sätt än man hittills tänkt sig.

De ifrågavarande orden med gammal akc. 1 hava nämligen på ett äldre språkstadium havt hiatus i första kompositionsleden själv. Akc. 1 har senare analogiskt spritt sig till vissa andra ord med första kompositionsleden slutande på vokal, hvarvid även vissa låneord av dylik typ spelade en roll.

Man akcentuerar i nysv. trä1gård med akc. 1, men andra komposita med trä- få akc. 2, t. ex. trä2fat. Orsaken är den, att trägård utvecklats ur den fsv. juxtapositionen trea-garper, under det att träfat fsv. træfat är ett egentligt kompositum. Gen. pl. trea (av træ) hade i fsv. akc. 1 vid hiatus. Denna akc. 1 bibehölls i juxtapositionen tre1agarper i överensstämmelse med den allmänna akcentueringsregeln för juxtapositioner, d. v. s. att de få samma akcentuering (akc. 1 resp. akc. 2), som första juxtapositionsleden har såsom enkelt ord, t. ex. nysv. eldsvåda fsv. e1ldsvape av e1lds vape, nysv. mi1dnatt fsv. mi1pnat av mi1p nat. Fsv. tre1agàrper övergick ljudlagsenligt till *tre(e)-gård och genom påvärkan av det enkla trä till trä1gård. Förlusten av andra stavelsens aljud i tre1agàrper > nysv. trä1gård är fullt ljudlagsenlig och återfinnes t. ex. i fsv. bondabyr > ä. nysv. bondeby nysv. bondby, fsv. bugha-strænger ä. nysv. bogesträng > nysv. bågsträng etc. etc.; se Kock i Sv. landsm. XIII nr 11 s. 20 och jmf. även Skand. Archiv I, 39 ff.

Förhållandet har varit analogt i följande ord.

Sv. Sverge, da. Sverrig har akc. 1. Det har uppstått ur fsv. Swerighe, äldre Swearike, en juxtaposition av gen. pl. Swea och rike. Gen. pl. Swea hade akc. 1 vid hiatus.

I nysv. hava komposita med ko- (fakultativt) akc. 1, t. ex. kohud. Danskan använder t. ex. ko1stald med akc. 1. Samma akcentuering brukas av dylika komposita i norskan. T. ex. kostald har uppstått ur juxtapositionen *koa-stallr (jmf. isl. hestastallr) bestående av gen. pl. koa med akc. 1 vid hiatus och stallr. Nysv. kohud etc. har utgått från *koarhup (jmf. fsv. korhup), juxtaposition av gen. sg. koar med akc. 1 vid hiatus.

Logolf får i åtskilliga bygdemål (Skåne, Bohuslän, Burträsk 1)) akc. 1; äldre *loa-golf, juxtaposition med fsv. loe: gen. loa.

Le-remm "rem, hvarmed lien fastbindes vid sitt skaft" har i bygdemål (Bohuslän, Vermland) akc. 1; så ock i danskan ord sammansatta med le- "lie". Den äldre formen har varit *lea-reim, juxtaposition med nom. le[] gen. lea.

Lekatt erhåller i svenskan (fakultativt) akc. 1; fsv. har lekatter, lækatter, nyno. lekatt. Växlingen fsv. le- læ- kan : bero på en äldre ljudlagsenlig böjning nom. *lei > lē > fsv. læ gen. lea enligt känd ljudlag, och nysv. le1katt är den ljudlagsenliga fortsättningen av *lea-katter, juxtaposition med gen. lea.

Komposita med bro- få i bygdemål (Bohuslän, Vermland, Burträsk) akc. 1, t. ex. brukar, brokar. Fsv. har broa(r)kar, juxtaposition med gen. broar.

Burträskmålets fru1baink "frubänk" har uppstått ur *fruabænker, juxtaposition med gen. pl. frua.

I nysv. få komposita på sko- (i något vulgärt språk) akc. 1, t. ex. skorem, skosnöre etc.; så ock i Burträsk. Även norskan har sko'reim. De återspegla fsv. *skoa-rem, fno. skua-reim etc., juxtaposition med gen. pl. skōa, skua.

Nysv. da. fredag uttalas med akc. 1. Det har utvecklats ur äldre (fsv.) freadagher med hiatus (jmf. fgutn. fría

1) De faktiska uppgifterna om Burträskmålets akcentuering äro hämtade ur J. V. Lindgrens avhandling om målet i Sv. landsm. XII nr 1.

dagr, fht. friadag, ags. frigedæg). Dock kan akc. 1 i fredag även förklaras på annat sätt; se Kock: Sv. akcent II, 153 ff.

Nysv. komposita på sy- få (fakultativt) akc. 1 t. ex. synål, sytråd. Det beror på äldre *syi-ngl etc. med akc. 1 vid hiatus; jmf. verbet isl. *syia got. siujan samt t. ex. förhållandet isl. hengi-kiapta hengia.

I överensstämmelse härmed förklaras (den fakultativa) akc. 1 i nysv. spyfluga, av *spyi-flugha (jmf. isl. spyia) och möjligen även den i Burträsk brukliga akcentueringen fly1fågel "tillfälligt i skock förbiflygande fågel", av *flyi-foghl (jmf. isl. Ayia "fly").

Danska fæhus har akc. 1. Det har uppstått ur *feahus, *fæahus, juxtaposition med gen. pl. ƒea, fæa.

Akc. 1 användes i ett par kategorier av danska komposita, hvilkas första sammansättningsled fått hiatus först genom analogisk förlust av ett konsonantiskt i, nämligen i

ord på ø-, såsom øboer. Det har uppstått ur *øa(r)boi, *øia(r)boi; jmf. isl. eyiarmapr etc.

ord på mø-, såsom møbarn, av *møa(r)barn, møia(r)barn; jmf. isl. meyiarstofa etc.

Här erinrar jag om att i Bohuslän (Sörbygden) byväjjen "vägen till staden (Fredrikshall)”, i Burträsk bysopar (rspr. *bysopare) "som ingenting annat gör än springer omkring i byn" och i norska dialekter byman få akc. 1. De kunna vara juxtapositioner med gen. sg. byar-, byiar-; jmf. fsv. byakirkia, isl. by(i)armapr etc.

Det är kanske något ovisst, om akc. 1 vid hiatus är så gammal, att den användes före den samnord. kontraktionen avā + a till a och av ō + u till ō i grāan > grān (ack. sg. mask.), Alōum > flōm (dat. pl. av flōi) etc. Om den är så gammal, förklaras enligt vår regel även följande ord.

Danska åkande "en vandplante" har akc. 1; så ock Burträskmålets åbrädd, åbro. Jmf. gen. sg. *aar > isl. ār.

Burträskmålets damall rspr. *dåmolle "frön av åkerbindnässlan" med akc. 1. Jmf. fno. (akr)dāi: gen. dāa > dā. Burträskmålets påfågel med akc. 1. Jmf. en urspr. nom. *pāi, pā: gen. *pāa > pā.

I nysv. har dialektiskt lokatt "lo" akc. 1. Det är troligen en juxtaposition med gen. sg. *lōu till nom. *lōa lō. Fsv. *lõ1u-kattr blev lo'katt.

Komposita med bond(e)- få akc. 1 i Burträskmålet t. ex. bon[d]barn, bon[d]dräng; så ock i Sörbygdmålet, t. ex. bonneböjd 'bondbygd'. Denna akcentuering kan måhända bero därpå, att bondi, obl. kasus bonda, gen. pl. bonda, hade akc. 1, emedan de uppstått ur *bōunde etc. med hiatus. Men den kan måhända ock förklaras därav, att orden bonneböjd etc. äro juxtapositioner med gen. pl. bonda (resp. bildade efter sådana mönster), och att denna kasus analogiskt fått akc. 1 från nom. ack. pl. bøndr (nysv. bö1nder).

På här framställda väg hava de nord. språken fått akc. 1 i en mängd komposita, hvilkas första led slutar på vokal.

I några andra inhemska ord med första kompositionsleden slutande på vokal är akc. 1 ljudlagsenlig, emedan ordens första juxtapositions-led är ett enstavigt ord, t. ex. pl. blåbär (av blå1 bär), Burträskmålets grå'bonde (av grå1 bonde); jmf. ock t. ex. uttrycket en ske[d]-full (av en ske1d full). Jmf. Kock: Sv. akcent II, 115 f.

Men dessutom hava från tyskan lånats många komposita med första leden slutande på vokal, hvilka tillfölje av sin utländska härkomst hava akc. 1. Jag erinrar blott om några dylika i svenskan, t. ex. frukost (mnt. vrokost), spygatt (mnt. spē-gāt), bislag (mnt. bislach), blyerts (jmf. nht. bleierz), nysilver (nht. neusilber), tolag (mnt. tolage), frimärke (mht. freimark). Jmf. Kock: Sv. akcent II, 132 ff.

Från dessa olika kategorier av komposita med akc. 1 och med första kompositionsleden enstavig och slutande på vokal överfördes akc. 1 i de nord. språken till några andra

ord med första kompositionsleden enstavig och slutande på vokal. Detta har i svenskan varit fallet t. ex. i fåvitsk (fsv. fāvizker, fno. fāvizkr) samt i (de dialektiskt med akc. 1 förekommande) dubror, flåbuse, re[d]garn, ske[d]blad etc.

Av den hittills gjorda undersökningen framgår icke blott att de nordiska språken alltjämt hava akc. 1 vid hiatus i åtskilliga ord, utan ock att hiatus redan i fornspråket måste hava framkallat akc. 1.

Jag anser mig vara berättigad till den slutsatsen, att det nordiska fornspråket ljudlagsenligt hade akc. 1 vid hiatus. Det är möjligt att även någon annan faktor än hiatus erfordrats för inträdandet av akc. 1, men så vitt jag ser, är detta antagande icke behövligt. För hvar och en som känner, hvilken kolossal roll analogi-påvärkan spelat vid reglerandet av de nynord. språkens akcentuering, är det nämligen ofantligt lätt begripligt, hvarför i de moderna nord. språken icke flera kategorier av ord med hiatus hava bibehållit akc. 1. Det är ju fråga om flerstaviga ord. Men som bekant hade den överväldigande massan flerstaviga ord sedan gammalt akc. 2. Denna akcentuering har därför naturligtvis på analogisk väg oftast antagits av de relativt få orden med hiatus och akc. 1.

Troligen står uppkomsten av akc. 1 vid hiatus i samband därmed, att den första vokalen vid hiatus (delvis) förkortades.

Genom antagandet att det nord. fornspråket ljudlagsenligt havt akc. 1 vid hiatus, förklaras det skenbart oregelbundna sätt, hvarpå akcent-omkastningen vid hiatus inträder (jmf. Kock: Fsv. ljudl. II, 368 noten).

Som bekant finnes den i många isl. ord med ě, è + guttural vokal, t. ex. isl. sea > siā', gen. pl. knea > kniā', fiandi fia'ndi, dat. pl. treom> trio'm etc. Däremot uteblir