finnes bipir (Lilj. 1707, 1708, 1757; jmf. Säve: Gutniska urkunder, runinskrifter nr 24, 25, 115 och Rydqvist I, 380 1)), och i fsv. skrifter från 1400-talet möter då och då -ir (-er), -r, t. ex. slaar, ganger etc. t. ex. slaar, ganger etc. I skrifter från reformationsperioden användas omväxlande -er och -en; i bibeln av 1541 i regeln -er, hvilken ändelse kvarstått i bibelspråket till våra dagar, under det att i nysv. -en annars är enrådande (jmf. Rydqvist anf. st., Söderwall: Hufvudepokerna s. 94).

Rydqvist menar att den fsv. och nysv. ändelsen -er i imperat. utgör ett lån från danskan, som i 2. pl. imperat. normalt har -ær (bindær etc.), och denna uppfattning har sedan, med eller utan reservation, upprepats av andra.

Jag finner det antagligare, att så icke är fallet.

Som bekant ha översättarna av 1526 års nya testamente och av 1541 års bibel systematiskt sökt utrota de danismer, på hvilka dåtidens och den närmast föregående tidens svenska skrifter ofta överflöda. Då nu 1526 års nya testamente mycket ofta och 1541 års bibel nästan konsekvent använder imperat. på -er (tager etc.), så är man berättigad till den slutsatsen, att för översättarna av dessa skrifter imperativändelsen -er icke föreföll såsom en danism. Vidare hava vid reformationen till god del andra dialekter (Svealandsdialekter) blivit bestämmande för literaturspråket, än fallet var under slutet av medeltiden, då östgötskan spelade en huvudroll. Det är därför lätt begripligt, att 2. pl. imperat. på -ir, -er varit en i vissa svenska bygder sedan gammalt använd form. Härför talar ock det i fgutn. runristningar mötande bipir. Att formen på -ir i fastlandets literatur-dokumenter påvisats först från 1400-talet, kan, såsom redan antytt, förklaras därav, att lagspråket, d. v. s. de älsta hand

1) De övriga av Rydqvist efter Liljegren anförda fgutn. exemplen på

ord med denna ändelse äro enligt Säve att läsa på annat sätt.

skrivna urkunderna, plägar använda konjunktiv, ej imperativ, vid befallningar och förbud.

Jag förmodar att liksom fnorskan har ändelsen -ir (-ur) i 2. pl. ind., konj. och imperat. (bindir etc.), denna ändelse använts även av de östnordiska språken under en period, som låg före våra älsta handskrifters nedskrivande. Denna ändelse -ir är i de östnord. språken att förklara liksom i fnorskan (d. v. s. att, såsom Lidén antagit, bindir etc. uppstått ur bindið-(i)R). Den kvarstår i 2 pl. imperat. i fda. och dialektiskt i fsv., under det att den i ind. och konj. i fsv. ersatts av -in redan före de älsta handskrifternas avfattande 1).

Övergången från ir bindir till ir bindin etc. förklarar jag genom dissimilation.

Som bekant inträder i flera språk en dissimilation i ord med r-r, så att det ena r övergår till n. Detta har t. ex. varit fallet i grekiskan, då r-r blivit r-n i kaoKivos "kräfta" (jmf. sskr. karkaras "hård”, gr. xáoκagos), vidare då r-r blivit nr i det reduplicerade tov-vooito "mumla" (< *Too-doo-). I latinet har r-r blivit n-r i cancer (jmf. det nyss anförda sskr. karkaras etc.) och i det genom reduplikation bildade gin-grire (se t. ex. Brugmann: Grundriss I2, s. 425 f. II, s. 848).

I fsv. har en härmed nära besläktad dissimilation inträtt, hvilken hittills blivit föga beaktad (jmf. likväl Kock i Arkiv N. F. II, 59 noten).

Textkodex av Magnus Erikssons Stadslag har upprepade gånger komparativ-ändelsen -ane i st. f. den vanliga komparativ-ändelsen -are, av äldre -ōra med urnordiskt R-ljud. Men enligt Schlyters glossar förekommer ändelsen -ane endast i sådana ord, i hvilka ett r-ljud föregår ändelsen, näm

1) I de älsta fda. handskrifterna finnes intet exempel på 2. pl. ind.; 2. pl. konj. har i den älsta fda. -i liksom 3. pl. konj. (jmf. Noreen i Pauls Grundriss I, s. 638, 639).

ligen dyrane 204, 6; 208, 4; openbarane 88, 5; rættane 89, 3. Annars användes enligt glossaret -are, t. ex. skyldare 90, 2; iæmpnare 87, 8; optare 87, 1; 252, 10; 274, 4; 274, 8; 284, 9; 285, 9 etc.; optaren (< optar an, se Kock anf. st. s. 56 ff.) 283, 5; 284, 8; optæræn (< optar an) 246, 3; optermeer (< optarmēr) 269, 12. Textkodex har 268, 5 hardhare, under det att flera andra handskrifter på detta ställe hava hardane. Naturligtvis beror hardhare i textkodex i st. f. hardane därpå, att ordet påvärkats av den stora massan komparativer på -are av ord, som icke innehöllo något r-ljud (skyldare, iæmpnare etc. etc.) 1).

Härav framgår, att åtminstone dialektiskt följande ljudlag tillämpats: "ett föregående r-ljud framkallar en dissimilatorisk utveckling R> n".

Det är i väsentlig harmoni med denna ljudlag, då -in i 2 pers. pl. har följande upphov.

Liksom 2. pl. bindir uppstått genom hopväxande av pron. TR med verbalformen, så har något senare i fornsvenskan (men dock under en förliterär tid) det verbalformen föregående pronomenet R dissimilatoriskt påvärkat dess slutkonsonant. I indikativ och konjunktiv blevo ir bindir etc. till in bindin2) etc. Här har vid ljudföljden -R--Rr en dissi

1) I Dalalagen möter i pres. sg. en gång orkan (GB 8), en gång sarghan (MB 15) i st. f. orkar, sarghar; här behöver ej dissimilation föreligga, utan formerna kunna bero på felskrivning. Fsv. thaghan "straxt" jämte thaghar (thægar) har fått -an genom påvärkan av genstan "straxt" och av andra adverb på -an: sipan, owan, nipan etc.

Vissa moderna bygdemål (i Norrland och Finland) ha -an(e), -ene med supradentalt eller dentalt n till normal komp.-ändelse. Här har -an(e), -ene troligen annat upphov än i fsv. dyrane etc. Blomberg: Ångermanländska bidrag 17 identifierar likene "likare" etc. med fsv. komp. på -arin, utan att dock utreda förhållandet. Måhända har dialektiskt komp. likarin (<likare an) blivit likarn, likan, ehuru likare kvarstod (jmf. nysv. domar[e]n : domare), hvarefter likan fick -e från likare; alltså likane.

2) Det behöver naturligtvis icke särskilt framhållas, att sådana stående sammanställnigar som ir bindir etc. uttalades utan paus emellan och i ljudligt avseende äro att fatta såsom enhetliga ord. Att för övrigt verbalformerna och föregående pronomina kunna röna inflytande från hvar

milation ---n inträtt. Så vitt jag ser, finnes intet som talar emot en dylik dissimilation. I fsv. har på ett gammalt stadium ljudföljden R-R i samma ord icke förekommit under andra förhållanden än sådana, att dissimilationen måste hindras av analogi-påvärkan eller systemtvång 1).

Med den här givna förklaringen av bindin stämmer det synnerligen väl överens, att den äldre ändelsen -ir i vissa trakter kvarstod i 2 pl. imperat. (bindir), fastän den i indikativen och konjunktiven övergick till -in. Det är nämligen indikativ- och konjunktiv-formerna, som föregås av personliga pronomina (R bindin, R bundin etc.); däremot brukar imperat. icke att föregås av personligt pronomen. Imperat. bindir, bindir kvarstod därför i sådana trakter, där denna form icke utbyttes mot bindin genom analogiskt inflytande från indikativen och konjunktiven 2).

Då fsv. som bekant i 2. pl. ind. av pret. har -in (īr bundin etc.), icke -un, -on (jmf. isl. bundup fno. bundur), så beror det på analogi-påvärkan. Vid en tid, då 2. pl. pres. ind., konj. och imperat. hette bindir, 2. pl. pret. konj. bundir, men 2. pl. pret. ind. bundur, har sistnämnda form genom påvärkan från ind. presens, understödd av de övriga nämnda formerna, blivit bundir. R bundir blev ir bundin liksom andra, är nogsamt bekant. Jag erinrar blott om huru i italienskan egli amano blivit eglino amano med överförande av -no från verbet till pronomenet.

1) Då 2. pl. på -in möter redan i runinskrifter, så har dissimilationen i bindin etc. inträtt före den tid, då t. ex. dagar enir sammansmälte till dagaR-(e)nir, bøndr enir till bøndrenir etc. och således även före den tid, då i fsv. bøndrenik genom dissimilation blev bøndrene. Det är ovisst, om Bugge har rätt i sin förmodan (Arkiv II, 241), att pronom. isl. yþr, fsv. iþer uppstått ur *iRwir genom dissimilation. Om så är, har dissimilationen försiggått redan på urnordisk eller samnordisk tid (eftersom den finnes så väl i isl. som i fsv.) och alltså vida tidigare än den speciellt fsv. dissimilationen i bindin etc.

2) Den i älsta fsv. stundom anträffade ändelsen in i 1. pl. pres. konj. (aflin etc.; Rydqvist I, 343) har väl utgått från den äldre ändelsen -im (ej -um), som genom inflytande från 2. och 3. pl. på -in i konj. ombildades till -in.

ir bindin in bindin. Dock kan naturligtvis ombildningen av ändelsen i 2. pl. pret. ind. hava försiggått, även sedan formerna fått -n, så att 2. pl. pret. ind. *bundun blev bundin.

Sedan på ovan framställda sätt 2. pl. fått ändelsen -in, -en, har som bekant verbal-ändelsens -n överförts till pronomenet i, så att därav nysv. Ni uppstått. Men härigenom förändrades även formen för verbets 2. pl. I skrifter från 1500-talet och 1600-talet anträffar man ganska ofta sådana former som j säye (Nya Testamentet av 1526, Matth. bl. 15 r.), j föracte (ib. bl. 13 r.), athi haffue (d. v. s. at I haffue Rom. bl. 4 r.), j få see (Matth. bl. 17 r.), alltså en form för 2. pl. på -e av flerstaviga verb och en form, slutande på rotvokalen, av enstaviga verb. Och denna form på -e förekommer, jämte den vanligare formen på -en (j weten etc.), även i sådana skrifter, som i regeln låta ändelsevokalen a kvarstå. Så anträffas t. ex. i Nya Test. på samma blad, där j säye finnes, såsom former för 3. pl. pres. säya, diya, skola; på samma blad, där j föracte står, 3. pl. bryta, wardha, haffua och infinit. holla, räkna, wara etc. etc. Förhållandet är ett likartat i andra skrifter. I 2. pl. haffuen i överfördes n-ljudet från verbalformen till pronomenet, så att man uttalade haffue ni. Sedan brukade man den så uppkomna 2. pl. haffue, även då i föregick verbet: i haffue. Men jämte det på detta sätt alstrade i haffue kvarstod även såsom den brukligaste formen i haffuen, emedan pronom. merendels föregick verbet. På samma sätt som i haffue har j få (jämte j fån) uppstått, hvarvid dessutom påvärkan från 3 pl. få naturligtvis spelat en roll.

Som bekant använder den äldre nysv. stundom (jämte den gamla ändelsen -om och den från 3. pl. inträngda ändelsen -a) ändelsen -e (wij haffue etc.) i 1. pl. pres., och denna form har ända till våra dagar stundom använts i kanslispråket. Däremot torde ej ha framhållits, att vissa skrifter från 1500-talet (såsom Psalmboken 1536, Kyrkeordningen