Imágenes de páginas
PDF
EPUB

z. 4-5, Gudr. II, 36 und H. H. II, 14, wo bei affirmativem hauptsatze der nebensatz den indikativ hat.

Die andern 29 fälle aber bestätigen die regel vollständig:

a) affirmativer hauptsatz konj. im nebensatze: Skm. 38: Ørindi mín vil ek gll vita, áðr ek ríða heim heđan. Vfþrm. 47: Eina dóttur berr Álfroðull, áðr hana Fenrir fari. H. H. II, 43: Fyrr vil ek kyssa konung ólifðan, en þú blóðugri brynju kastir. H. H. II, 44: grætr þú, gullvarið, grimmum tárum, sólbiort, suðræn, áðr þú sofa gangir.

Hým. 1: Ár valtívar veiðar námu ok sumbl samir, áðr saðir yrði. Hým. 15: át Sifjar verr, áðr sofa gengi etc. Ls. pros. zw. 10 u. 11: en áðr hann drykki, kvaddi hann ásuna. Vfþrm. 29: Ørófi vetra, áðr væri iọrð um skopuð, þá var Bergelmir borinn. Vfprm. 35 29. Vfprm. 54: hvat mælti Óðinn, áðr á bál stigi, etc. H. Hv. pros. zw. 4 u. 5: þetta var, áðr Atli fœri. Br. 4: deildu, áðr þeir mætti etc. dusk, áðr ek of frægak etc.

=

sumir Gothormi af gera Gudr. II, 6: lengi hugir deilGudr. III, 7: Siau hundruð konungs í ketil tæki. Oddr.

manna í sal gengu, áðr kvæn 14: þat nam at mæla mál it efsta siá móðr konungr, áðr hann sylti. Akv. 44: hón hefir þriggja þióđkonunga banorđ borit bigrt, áðr sylti. Am. 35: Sásk til síðan, áðr í sundr hyrfi, etc. Ghv. 16: Godda ek gulli ok guðvefjum, áðr ek gæfak Godþiódar til.

b) negierter hauptsatz ind. im nebensatze: Bdr. 11: họnd um þvær, né hofud kembir, áðr á bál um berr Baldrs andskota. H. Hv. 23: Munka ek ganga, áðr gumnar vakna H. Hv. 43: kem ek eigi áðr Rogheims á vit né Rođulsfialla áðr ek hefnt hefik Hiorvarðs sonar.

Vsp. 34: þó hann æva hendr né hofud kembđi, áðr á bál um bar Baldrs andskota. Hým. 37: Fórut lengi, áðr liggja nam hafr Hlórrida etc. Fm. pros. nach 44: hestrinn vildi eigi fram ganga fyrr en Sigurdr steig á bak hánum.

Sig. 35: Né ek vilda þat, at mik verr ætti, áðr ér Giúkungar riđuð at gardi. Gudr. II, 3: sofa þeir né máttut né of sakar dæma, áðr þeir Sigurð svelta létu. Oddr. pros. vor 1: Hón mátti eigi fœđa born, áðr til kom Oddrún. Ghv. 12: máttigak bolva bætr um vinna, áðr ek hnóf hofuð af Hniflungum. Hmm. 19: til gota ekki gørđut heyra, áðr halr hugfullr í horn um þaut.

Besser noch als durch obige beispiele der Lieder-Edda wird die ursprüngliche geltung der regel in der Snorra-Edda bewiesen. Grade im temporalsatzmodus weichen nämlich die Snorra-Edda-hss. vielfach von einander ab, und es ergiebt sich bei genauerer beobachtung, dass der codex Upsaliensis (die älteste hs.) in solchen fällen meistens den der regel entsprechenden modus aufweist, während die jüngeren (namentlich der Wormianus) den entgegengesetzten modus haben:

Sn.-E. 34,17 1): þá trúði hann þeim eigi, at þeir mundu leysa hann, fyrr en þeir legdi (so W.-lögðu R, U) hánum at veđi hond Týs í munn hans. 61,20: settu hnakkann á bak sér aptr, áðr þeir fengu (fengi U) sétt yfir upp. 102,20: þórr segir, at þess bođs skal Hrungnir iðraz, áðr hann kemr (so W komi R, U) út. 110,4: en er þórr varð þess varr,

[ocr errors]

tók hann Loka ok mundi lemja hvert bein í hánum, áðr hann sór (sverþi U) þess eid, at hann etc. Ferner kommen auch fälle vor, in denen W u. R einen temporalsatz mit einem der regel widersprechenden modus haben, während U die temporalsatz-konstruktion an diesen stellen vermeidet (Sn.-E. 75,23 u. 83,18).

Einen weiteren beweis für die ursprüngliche geltung der regel liefert eine stelle aus Ares Isländerbuch, in welchem nicht nur alle temporalsätze mit áðr und fyrr en, sondern auch die komparativischen vergleichsätze sämtlich der aufgestellten regel entsprechen. Das Isländerbuch ist bekannt

1) Citiert nach: "d. pros. Edda i. ausz." ed. E. Wilken, Paderborn 1877.

lich nur in papierhss. des 17. jahrhunderts überliefert, von denen die 2 wichtigsten (A. M. 113a u. 113) abschriften einer sehr alten, nicht mehr erhaltenen membrane sind, die offenbar noch den alten syntaktischen gebrauch hatte.

Die ebenerwähnte stelle ist kap. V, 51): ... oc talpe, hvat honum varp fyrer, áþr hann mætte því mále til laga coma etc. Dasselbe wird Hansaþórissaga, Kap. 142) mit etwas anderen worten erzählt, ohne dass jedoch die konstruktion geändert sei: ... ok sagði nú, hversu mikit honum varð fyrir, áðr hann gat þessu máli til skila komit. Bei Are ist also die syntaxregel noch befolgt, während die parallelstelle schon von derselben abweicht.

Fasse ich nun noch einmal meine behauptungen zusammen, so sind es im wesentlichen folgende:

Die temporalsätze mit áðr (en) und fyrr en sind ursprünglich komparativische vergleichsätze und waren, wie diese der regel unterworfen, dass in denselben bei negiertem hauptsatze der indikativ stand, bei affirmativem hauptsatze aber der konjunktiv 3), und zwar aus den gründen, welche O. Erdmann a. a. o. angiebt. Die zusammengehörigkeit dieser beiden satzarten ist schon früh vergessen worden, ebenso wie die für dieselben geltende regel, welche daher schon zeitig ausnahmen gestattete (sicher bereits in der zweiten hälfte des 13. jh.), bis schliesslich selbst in mustergiltiger die modi in beiden satzarten besonders in den

prosa

temporalsätzen

mehr oder minder willkürlich gebraucht

1) Citiert nach W. Golthers ausgabe, Halle 1892.

2) vgl. Golther, I. B. s. 33,10.

3) Ein ähnliches bild bietet auch das ags. (es kann hier wol daher von einer gemeingerman. syntaxregel die rede sein): vgl. Beowulf 254: Nú ic éower sceal frumcyn witan, ær zé fyr heonan léase scéaweras on land Dena furður féran. Ebenso: 264, 677, 2819 (732 steht der temporalsatz im abhängigkeitsverhältnis); allerdings 2020 schon ind.: oft hío béahwriđan secze sealde, ær hío tó setle Zéonz.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIV, NY FÖLJD X.

19

wurden und nur den allgemeinen syntaktischen gesetzen unterworfen waren.

Wie sehr der modusgebrauch in den temporalsätzen mit áðr und fyrr en in den überlieferungen des 13.-15. jh. variierte, mag in kleinem massstabe folgende tabelle') zum schlusse beweisen:

[merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][ocr errors][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][ocr errors]

1) Die ziffern geben die anzahl der temporalsätze an.

Hamburg, Okt. 1896.

1

6

1

Reinhard Kraut.

21

Helge-Digtene i den Ældre Edda Deres Hjem og Forbindelser Af Sophus Bugge Professor ved Christiania universitet. Kjøbenhavn Forlagt Af Universitetsboghandler G. E. C. Gad. Trykt hos Nielsen & Lydiche 1896.

Då den nordiska språkforskningens främste man utgifver ett nytt arbete, skyndar man alltid till läsningen med ifrig nyfikenhet, viss om att igenkänna den forskare, man sedan gammalt lärt sig att vörda och beundra, men också viss om att finna djärfva satser och vågade hypoteser, om hvilkas sanning man måste känna sig tveksam.

Dessa förväntningar svikas ej häller af den bok, hvars titel här ofvan anförts. Man igenkänner i denna samma flärdfria framställningssätt, som i författarens äldre arbeten, samma nobless i behandlingen af motsatta åsikter, samma frihet från häfdvunna meningars tryck, samma kolossala lärdom och fyndighet, som äro så karaktäristiska drag i Bugges författareskap, och man återfinner äfven denna djärf het, som snarare synes tillhöra ungdomen än en vetenskapens veteran. Ganska ofta förefalla dock författarens kombinationer så svindlande, att väl endast få våga följa honom på den sköra spång, han slagit från möjlighet till möjlighet, och någon gång tyckes hans fantasi vara allt för mycket filologens och allt för litet poetens. Men äfven om man ej kan ansluta sig till de gjorda förslags meningarna, måste dock hvar och en erkänna den rikedom på väckelser och uppslag, som läsningen af Bugges sista arbete gifver.

Författaren söker först att bestämma tidpunkten, då det första kvädet om Helge Hundingsbane (H. H. I) skrefs, och han begagnar sig därvid af samma metod, som han och äfven andra

-

förut ofta användt vid dylika undersökningar. Helgediktens poetiska fraser återfinnas nämligen i flera andra dikter, särskildt under 1100-talet, då H. H. I tyckes hafva varit mycket populär; men redan omkr. 1040 finner man i åtskilliga isländska dikter en påvärkan från detta kväde. H. H. I måste därför vara författad före denna tid, och vi hafva således en tidsgräns uppåt; tidsgränsen nedåt bestämmes genom det inflytande, som i H. H. I röjer sig af andra äldre dikter.

Bugge visar här upp, att författaren af H. H. I har känt H. H. II, Voluspá, Rígspula, Volundarkvida m. fl. eddadikter, och H. H. I bör således vara senare än dessa. Då vidare dikten enligt Bugges mening innehåller minnen af Clontarfslaget 1014, anser han sig kunna bestämma dess tillkomsttid till 1020-1035. Detta är ungefär samma år, till hvilka man i allmänhet förut velat förlägga dikten, och obestridligen gör denna intryck af att vara en bland de yngsta i samlingen. Det är därför af ett visst intresse att se, att Bugge genom denna mera strängt filologiska metod

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIV, NY FÖLJD X.

« AnteriorContinuar »