gare. I avskrifter som tagits av vissa delar av Hauksbók, då den var fullständigare än nu, förekomma några småbitar med väkslande innehåll, som man räknar till Hauksbók. De äro i föreliggande upplaga medtagna som tillägg på sid. 500-506.

Med dubbel rätt bär handskriften Hauks namn. Han har icke blott ägt den utan till största delen själv skrivit den äller låtit skriva den. Med Hauks egen hand, som man väl känner från hans brev, är hela n:r 371 skriven ock omkr. 63 av de 107 bladen i nr 544. Jenom andra, huvudsakligen 2, har han låtit skriva 20 blad av nr 544. Om det återstående, 18 blad i n:r 544 ock hela nr 675, kan äj avjöras, huruvida det är delar av handskrifter som Haukr låtit skriva, äller om han förvärvat det färdigskrivet. Till en del av handskriftens innehåll står Haukr i något närmare förhållande än blott avskrivarens. Det är Landnáma. Om den upplyser han själv i kap. 354 (s. 124 i den tryckta upplagan) "Enn persa bok ritada (ek) Haukr Ellinz svn. epter þeiri bók sem ritad hafdi herra Sturla logmadr hinn frodazti madr ok eptir þeiri bok annarri er ritad hafdi Styrmir hinn fródi. ok hafda ek þat or hvari sem framar greindi. enn mikill þori var þat er þær sogdu eins badar. ok þvi er þat ecki at vndra po persi Landnáma bók se lengri enn nockor onnvr". Hauks inträsse för dänna del av boken skönjes även däri, att släktrejistren äro fortsatta ända ned till honom själv äller hans närmaste släkt. Att han skulle hava författat äller ens bearbetat någon annan del av vad handskriften innehåller, saknar man skäl att antaga. Av ett par uppjifter i Hauksbók drar man den slutsatsen, att hds:s ejäntliga kärna, det som Haukr äller hans biträden skrivit, icke kan vara börjad före 1314 ock måste vara avslutad äfter 1329. Därför antar man, att dänna del huvudsakligen tillkommit under de ovan nämda 7 år (1323-29), då Haukr tros ha vistats på Island som privatman ock således haft dess bättre tid till dylik sysselsättning.

Till den upplaga av Hauksbók som här föreligger har numera avlidne V. Finsen jivit första uppslaget. Sedan Oldskriftselskabet på hans förslag beslutat att utje handskriften, ock sedan sättet varpå dätta skulle ske, blivit bestämt, övertogs arbetet av härrar Eirikur Jónsson ock Finnur Jónsson. Det är dem båda vi ha att tacka för själva avtrycket av handskriften. För förordet ock tolkningen av värsarna har Finnur Jónsson ensam förtjänsten ock äran.

Icke blott de 141 blad Hauksbók nu består av finnas här avtryckta. På en tid, då hds. var fullständigare än den nu är, togos avskrifter av vissa delar däri, ock äfter dässa ha utjivarne avtryckt några stycken som nu saknas i Hauksbók. Så äro Landnáma ock Kristnisaga utfyllda äfter Jón Erlendssons,avskrift AM 105 folio, Hemingsþáttr äfter en avskrift, tagen av Asgeir Jónsson, AM 326 b 4:to, ock gåtorna i Hervararsaga avtryckta äfter

AM 597 b 4:to, jämförd med AM 281 4:to, vilken senare är skriven av lagmannen Sigurður Jónsson (lagman 1663-76). Själva Hauksbók är avtryckt bokstavstroget på det sätt som Finsen använt i sina Grágásupplagor ock som skiljer sig från det i diplomatariska avtryck vanliga blott däri att, då en värklig bokstav som förkortning är skriven över raden, dänna bokstav själv icke tryckes kursiv; alltså återjes v med var, icke med var. Med de ur pappershds. tagna styckena ha utjivarne jort sig lite mindre besvär. Här ha de icke med kursivt tryck utmärkt vad som i hds. är antytt med förkortning. Då jag äj haft tillfälle att jämföra upplagan med handskrifterna, har jag ejäntligen ingen rätt att yttra mig om avtryckets pålitlighet. Men så mycket anser jag mig kunna säga att det ser ytterst pålitligt ut. Blott en blick på noterna under varje sida, där utjivarne med den småaktighet, som hos en handskriftsutjivare måste anses som en dygd, je upplysning om även det minst anmärkningsvärda i skinnboken, är nog för att inje en känsla av trygghet. Isynnerhet visar den till en mängd ställen på varenda sida knutna anmärkningen "Punktum er tilf(øjet)" på ett nästan rörande sätt, hur ängsligt utjivarne velat akta sig för att bedraga läsaren ock hur lite de skytt besvär. Ty det är värkligen plågsamt tröttande att oupphörligt skriva anmärkningar om saker, som man oftast själv äj tillägger någon betydelse, utan skriver blott för konsekvänsens skull äller för att ha samvetet fredat. Nedanför noterna har Finnur Jónsson meddelat en utförlig behandling ock tolkning av de visor som förekomma i täksten.

I det rikhaltiga förordet hela 139 sidor -- jer Finnur Jónsson först vad upplysningar han kan om Hauks person, s. I-V. Det övriga sönderfaller i två huvuddelar. Den förra, s. V-LXIII, är en beskrivning på Hauksbók samt redojörelse för dess historia ock framför allt handskriftens rättskrivning s. XXLVIII. En omsorjsfull prövning av den senare för Finnur Jónsson till det resultat, att Landnáma ock Kristnisaga icke, såsom man hittills antagit, äro skrivna på norska utan att språket även i dässa stycken i huvudsak är islänskt. De obestridligt norska egenheter som däri framträda, förklarar han så, att styckena äro avskrivna av en norrman äfter islänska original. Hauks egen rättskrivning karakteriseras som i det närmaste rent islänsk med ett par små norskheter. I förordets senare hälft, s. LXIII-CXXXVI, scm är egnad handskriftens innehåll, utredas allehanda frågor rörande de olika delarnes literaturhistoriska ställning, källor, författare, förhållande till sina original o. s. v. Knapphändigast behandlad är Landnáma, emedan förf. rörande denna hänvisar till den upplaga därav, som han kommer att utföra för Oldskriftselskabets räkning.

Till värket hör slutligen ett stort rejister på alla i Hauksbók förekommande namn, s. 507-560, en väl behövlig innehållsförteck

ning till upplagan själv samt 2 blad med fotografiska bilder av stycken ur handskriften. Det hade kanske icke varit olämpligt att förse de fotografiska bilderna med var sitt nummer äller annat märke, ty det kan hända, att bladen, såsom det skett i det äksemplar jag har liggande framför mig, av bokbindaren sättas i omvänd ordning, ock då blir man en smula förbluffad, när man vill jämföra handskriftproven med de ställen i den tryckta täksten, som de på en föregående sida uppjes motsvara. I dänna uppjift, vilka delar av täksten de fotografiska bilderna föreställa, har för övrigt sättarnisse visat sig ovanligt okynnig. Av 6 uppjifter äro de 3 oriktiga. I st. f. 88.17 bör stå 88.10, ock 269.12 samt 436.25 ändras till 269.13 ock 436.26.

En för några år sen avliden målsman för de nordiska språken vid ett av våra universitet uttalade en gång det hopp att fotografernas konst snart skulle jöra "fabrikationen" av diplomatariska avtryck överflödig. Delvis har han fått rätt. Vi ha ju redan nu fotografiska avbildningar av åtskilliga handskrifter ock få ständigt flera. Men på samma gång kan hans hopp sägas hava kommit på skam. Då det ska vara riktigt bra, nöjer man sig icke med den fotografiska reproduktionen ensam utan kräver vid sidan om den ett diplomatariskt avtryck. Fotografernas konst synes således icke ensam förslå. Skulle det än komma en dag, då man äj behövde sky kostnaderna för att fotografera hela Hauksbók, kommer således dänna upplaga icke att mista sitt värde för det. De som i mera grannlaga spörsmål behöva rådfråga Hauksbók ock så olikartat som dess innehåll är, böra de bliva ganska många stanna alltid i förbindelse till Oldskriftselskabet, som låtit utje boken, ock härrar Eirikur ock Finnur Jónsson för den möda de lagt ned därpå. Ludvig Larsson.

Växjö den 2 novämber 1897.

V. Dahlerup: Det danske sprogs historie i almenfattelig fremstilling. 156 s. Kbh. 1896.

Når man udenfor fagmændenes kres hører sproglige fænomener drøftede, drejer det sig næsten altid om: hvad kan man sige og skrive, og hvad ikke? - sprogrigtighed og retskrivning er næsten de eneste spörsmål af denne art, der hidtil har formået at fange folks interesse, og dette beror sagtens på, at de fleste. her føler sig idetmindste til en vis grad sagkyndige. Betragtninger over de sproglige fænomeners historie hører man derimod forholdsvis sjælden, og der fordres jo hertil også et fond af kundskaber, som kun meget få er i besiddelse af. Desuden har vi indtil for nogle år siden i den danske litteratur manglet arbejder, der på en letfattelig og tiltalende måde gjorde også andre end de to ovennævnte områder af sprogvidenskaben tilgængelige for det store publikum. I den senere tid har imidlertid forfattere som Kr. Nyrop, O. Jespersen, V. Andersen søgt at bøde på denne mangel, og som et led i disse bestræbelser har nu V. Dahlerup udgivet ovennævnte fremstilling af det danske sprogs historie. Skriftet, der er en udvidet bearbejdelse af en artikkel i Salomonsens konversationsleksikon, falder i 9 afdelinger tilligemed et tillæg om de danske dialekter; deraf optager skildringen af sprogets udvikling siden Holberg alene halvdelen af bogen, idet forf. medrette har lagt hovedvægten på dette tidsrum som det, hvortil de fleste medbringer de störste forudsætninger. I det hele må man sige, at forf. på en særdeles dygtig måde har løst sin opgave, i en kort, sammentrængt men dog behagelig form at give en letfattelig fremstilling af sprogets historie; særlig vellykkede er navnlig afsnittene 'Holberg' og 'Nyeste dansk', der giver en mængde oplysninger, der endogså for fagmanden tildels har nyhedens interesse. Den ældre tid kunde mange måske ønske affattet på en mindre fagmæssig måde; stilen er ofte noget tör, og der forudsættes undertiden större forkundskaber, end de fleste ventelig er i besiddelse af, f. eks. ved omtalen s. 11 af de to urnordiske r-lyd og det nasalerede a. Af enkeltheder, som man kunde ønske fyldigere behandlet, kan nævnes folkeetymologiske omdannelser samt akcenten og dens indvirkning på sprogets skikkelse, f. eks. kun < ikkún, på oppå', stegers < stegerhus, dobbeltformer som kóble kopu lére, léktie lektión, flytning af akcenten som i úndvære < undváre, direkte < dirékte osv. Forfatteren bibeholder den gængse periodeinddeling i 'ældre dansk' (c. 1050—1350), 'gammeldansk' (c. 1350-1500) osv., hvilke benævnelser forekommer anm. uheldige, da 'gammeldansk' naturlig må opfattes som liggende længere tilbage i tiden end 'ældre dansk' (ligesom 'en ældre dame' er yngre end 'en gammel dame').

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIV, NY FÖLJD X.

:

20

For angivelsernes pålidelighed og overensstemmelse med de nyeste undersøgelser borger forfatterens ansete navn. At der har indsneget sig enkelte ubetydelige fejltagelser, vil man let kunne tilgive. Af sådanne har jeg noteret: Om retskrivningen i de gamle lovhss. siges s. 25: 'lange konsonanter betegnes dog ikke sjælden ved fordobling: full, thrællæn; dette er mindre korrekt, da lang konsonant i indlyd sågodtsom altid betegnes ved fordobling (eller længdetegn over konsonanten); kun i udlyd er der vaklen. Som eksempel på forkortelse af lang vokal foran n nævnes s. 31 swænnæ; dette eksempel er uheldigt, da forkortelsen i dette ord formodenlig er udgået fra nom. swēnn (jf. Arkiv XII 336) og altså skyldes den følgende dobbeltkonsonant; kun forkortes regelmæssig foran n (lön, bön). Den sst. omtalte forkortning af lang vokal foran m er rimeligvis fuldbyrdet allerede i 'ældre dansk', at dömme efter forskellige tilfælde, hvor m skrives dobbelt i de ældste håndskrifter, f. eks. Flensborg stadsret 40 rymmar, rymme, Harpestræng 2. 14 rymmar (isl. rýma), Eriks sjæll. lov 3. 67 dommin (isl. dómr), Jyske lov 1. 36, 2. 80, 105, 110, 111, 115, 3. 7 hemmæ, 2. 105 hæmme (isl. heima) o. fl. Skrivemåden velbiurdig behøver ikke, således som det antages s. 61, udelukkende at være en grafisk unöjagtighed, jf. Kock, Skandinav. archiv I 20 ff., Noreen, Arkiv VI 335. S. 36 opføres fin, løve, prøve, bøsse fejlagtig blandt de ikke romanske låneord fra middelnedertysk. Mindre korrekt siges s. 63: 'kun ganske få [höjtyske låneord] f. eks. tapper, luft, krabs, kradse, træffe kan siges at have fået borgerret i sproget; der er dog vist ikke så ganske få, f. eks. grille, grube, helt, hib, hæslig, klods, klæbe, knejpe, knitre, krans, kæk, libhaver, liderlig, mejsel, munter, -mæssig, offenlig, opsætsig, presse, pudse o. m. a. Endel låneord er forkert daterede. Under perioden gammeldansk nævnes således s. 36 f. kræmmer, løve, lykke, oldermand, orlov (krig), pleje, prøve, ske, skrædder, ære, foged; de borde være nævnte s. 24, da de allerede forekommer i 'ældre dansk', f. eks. Ribe oldemoder s. 67, 68 (år 1291) kræmmær, kræmbær gata, Flensb. stadsret 43 lou, Hstr. III 42 ulykkæ, Fl. stadsr. indl. og 124 aldærman, Hstr. III 16 orlogh, III 53 orlugh, I 43 plæghæ, Brandts gld. læsebog s. 57 (beg. af det 14. årh.) plæghæth, Jyske lov 2. 5 prova, 1. 3 prøues, Fl. stadsr. 16 prøuæ, Hstr. I 71 prouæth, II 39 prouæ, Fl. stadsr. 24 skee, Ribe oldem. 69 (år 1291) skredder, Hstr. III 4 are (jf. Jy. lov fortalen ærlik, Hstr. III indl. ærlik, Fl. stadsr. 75 værlik), Fl. stadsr. 25 o. o. foghat. Forf. antager s. 48, at svoger er indkommet på reformationstiden, men det findes allerede f. eks. i Molbech og Pedersens diplomer nr. 16 og 138 fra 1390 og 1405. Som låneord fra tiden efter 1550 nævnes s. 63 tallerken, bisloperske, spacere, men de forekommer også tidligere, f. eks. Da. mag. III 2. 14 (år 1487) tallercker, I 5. 214 (1492) tallirken o. o., Vocabularium 1510 concubina: byslopperske, Mandeville 200, Thomas a Kempis 34 spacere.