Smålandslagens ljudlära. Akademisk avhandling. Av Erik Björkman (Uppsala 1896. Almqvist & Wiksells boktryckeri-aktiebolag. 73 s. 8:0)1).

Förf. anmärker själv i företalet, att hans avhandlings plan väsentligen överensstämmer med planen för de monografier över fsv. handskrifter, hvilka utgivits av Brate, R. Larsson (jmf. Arkiv N. F. IV, 381 ff.) och Zetterberg (jmf. ib. N. F. VIII, 85 ff.). Han utgår nämligen från huvudhandskriftens ortografi och söker avgöra, av hvilket ljud på ett tidigare språkstadium hvarje bokstavstecken motsvaras.

Som bekant finnes av Smålandslagen kvar blott Kristnobalken, under det att lagens övriga balkar gått förlorade. Den av Schlyter utgivna huvudhandskriften förskriver sig från senare hälften av 1300-talet. Karakteristiskt för denna handskrift är, att vokalbalansen aa väsentligen genomförts (under det att vokalbalansen u o partiellt och den ofullständiga vokal balansen i e huvudsakligen tillämpats), samt att vokalförlängning framför åtskilliga konsonantförbindelser utmärkts med vokalens dubbelskrivning. På grund av dessa, för fsv. språkhistoria viktiga drag hade den lilla hskr., som i Schlyters upplaga utgör fjorton sidor, redan förut blivit ganska noga studerad. Förf:s flitiga granskning har bekräftat de hittills gjorda undersökningarna över handskriftens språk, och dessa bliva av honom även kompletterade; dessutom har han iakttagit vissa smärre dialektdrag, hvilka förut icke påvisats i denna hskr. Till belysning av de anförda formerna meddelas grammatiska literaturhänvisningar i stor utsträckning, och förf. visar sig i allmänhet hava god kännedom om de senaste decenniernas grammatiska skrifter. Mera sällan framställer han egna förklaringsförslag.

Under det att Schlyters upplaga begagnats vid undersökningen av huvudhandskriftens språk 2), har förf. såsom ett bihang meddelat ett avtryck av hskr. B (= den likaledes från senare hälften av 1300-talet härrörande handskriften AM. 51 4:0), ur hvilken Schlyter blott anfört varianter. Vid avtrycket, som upptar sex sidor, hava handskriftens förkortningstecken återgivits med kursiva typer; bokstavstroget återgivande har avsetts, dock så, att hänsyn icke tagits till handskriftens två s-typer eller två r-typer.

Även för språkbruket i hskr. B redogöres, men helt kort. Det är helt visst lämpligt, att denna framställning följer efter avhandlingens huvudparti såsom en särskild liten avdelning. Men

1) Senare (med några smärre ändringar och tillägg) även publicerad i Sv. landsm. XI nr 5.

2) Förf. meddelar, att han jämfört Schlyters upplaga med handskriften, och att det därvid visat sig, att Schlyters edition är i alla avseenden "absolut tillförlitlig” ett nytt vittnesbörd om det utmärkta sätt, hvarpå våra medeltida lagurkunder blivit publicerade.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIV, NY FÖLJD X.

man hade kunnat önska en fylligare behandling av den lilla skriftens språk. Här lemnas merendels inga literaturhänvisningar.

Mot planen torde även den (för övrigt naturligtvis ingalunda graverande) anmärkningen kunna göras, att en och annan gång ljud eller ljudförbindelser sammanförts, som lämpligen hade behandlats hvar för sig. S. 24 uppföras hiōn etc. tillsamman med t. ex. iorth. Låneord med i (skrift etc.) och i (prim s. 10) ha sammanförts; detta är ock fallet med låneord med Ŏ (font) och (noon, s. 13) och med sådana som ha če (mæssa) och ☎ (pæters s. 19).

Bland förf:s iakttagelser och anmärkningar må följande här nämnas. Ehuru det långa u-ljudet rätt ofta utmärkes med w (hws, wt etc.), är detta merendels icke fallet i ljudförbindelsen iu (siu, diur etc. s. 13). Förf. synes med tvekan antaga, att ll betecknar dentalt (även kort) 7-ljud, t. ex. i scall, will, till, stoll (s. 52 f.). I meenz ethæ, gilzla uppfattar han riktigt z blott såsom en grafisk variant till s, hvilken uppstått därigenom, att ljudförbindelsen ts (betecknad z) övergick till ss, hvarefter ss i vissa ställningar förkortades (s. 42). Han synes icke hava beaktat, att jag i Fsv. ljudl. II, 426 ff. och i Skandinavisches Archiv I, 49 ff. framställt och sökt motivera samma uppfattning. S. 34 framhålles, att det fsv. verbet med betydelsen "beflita sig" heter ipa (icke ipia, såsom det vanligen uppgives). Då det är på ett något undanskymt ställe (Med.-ordspråk II, 356 noten 1), som jag gjort samma iakttagelse, är det ursäktligt, att förf. icke observerat den.

Med anledning av den i A en gång mötande skrivningen wskirlse, som enligt förf. uppstått ur uskirsle (en misskrivning i st. f. wskirilse är dock mycket möjlig; hskr. B har uskærilse), anmärker han, att nysv. skärseld uppstått av fsv. skærlselder < skærslelder. Då Söderwalls ordbok upptar några exempel på skærls(0) elder (eller likartade former) i st. f. det normala skærslo elder, så är förf:s förklaring rätt sannolik, fastän nysv. rspr. bibehåller ljudförbindelsen -rsl såsom -rsel i hörsel, körsel, utförsel etc. Orsaken till att metatesen genomfördes i skærslo-elder > skærlso-elder kan vara den, att ett l-ljud (i -elder) följde, eller den, att 7-ljudet i skærslo-elder var konsonantiskt, i hørs(e)l etc. vokaliskt.

Med tvekan förmodar förf. s. 23, att høøn "hon" utgör en (åtminstone i skrift uppträdande) kontaminationsform av hon och pøn. Detta antagande strandar tydligen därpå, att (såsom han också nämner) även fjutskan har høn, men däremot icke pøn.

Det är höjt över hvarje tvivel, att i fsv. fd. høn föreligger en u-omljudd form (av urspr. *hānu) med øp framför supradentalt n (se Kock i Ark. N. F. V, 262 f.). Björkmans försök att motivera sin avvikande mening är avgjort otillfredsställande; så måste t. ex. fsv. da. øl "rem" (isl. l) liksom øl (isl. ol) visa utvecklingen ĕ, >, framför supradentalt 1, och ø i øl "rem" kan ej, såsom Bj. menar, bero på i-omljud, eftersom ordet är ō

(icke i-)stam. Den fsv. växlingen hōn : høn är snarast att fatta i överensstämmelse med den senare av mig i Arkiv N. F. V, 263 framställda förklaringen. Denna är väl att föredraga även framför ett antagande, att hon hon skulle gå tillbaka på en växling *hānu med dentalt n (först blott i relativt oakcentuerad, sedan genom analogi-inflytande även i fullt akcentuerad ställning) och *hānu med supradentalt n.

Förf:s statistik meddelar noggranna uppgifter om ändelsevokalernas bruk, och av dessa uppgifter kan man stundom draga slutsatser, som han själv icke dragit. Under det att i båda hskrr. tvåstaviga ord med lång rotstavelse i öppen stavelse använda i jämte (det vanligare) e (aghe och aghi etc.), brukas i öppen ultima av trestaviga ord (klockare, kamære etc.) blott e (s. 31; 59 f.). Detta beror helt visst därpå, att levis i trestaviga fsv. ord föll på penultima, men i tvåstaviga ord på ultima; jmf. Kock i Arkiv N. F. IV, 383. På samma sätt förklarar jag, att i hskr. A ändelsen -om -um nästan uteslutande har o, när den följer "efter svagtonig stavelse" (t. ex. bondanom), men annars ofta har u jämte o (mannum, frændom etc.; s. 33). I infortis-stavelse förekommer w några gånger, företrädesvis omedelbart efter kort rotstavelse (hakwll, kunw etc.; s. 14); i dessa kortstaviga ord representerar w, såsom förf. anmärker, långt u-ljud. Ehuru som nämnt vokalbalansen a: @ väsentligen tillämpas, användes a icke i lika stor utsträckning i alla ord, tillhörande a-gruppen. Under det att de tvåstaviga, så som thriggia, uactæ etc. obetingat oftast hava a, bruka åtminstone vissa trestaviga ord något oftare a än æ i penultima, t. ex. klockare m. fl. på are, gen. pl. arfuanne (s. 29). Troligen beror detta därpå, att penultima av dylika ord hade en starkare akcent än ultima av thriggia (thriggia), uactæ (vakta) etc.; jmf. Kock i Sv. landsm. XII nr. 11 s. 9.

I samband härmed må ytterligare ett par anmärkningar göras om handskrifternas ändelsevokaler.

Förf. är tveksam (s. 32 noten 2), huru u-ljudet i räkneorden niw (nyu), tiu i A bör förklaras. Jag tror icke, att man med honom möjligen får antaga, att niu, tiu hade u enligt vokalbalanslagen, emedan i denna dialekt ordens penultima varit kort. Häremot talar nämligen bland annat, att (såsom han själf nämner) hskr. vokaliserar sea, three med æ, hvilket visar penultimas längd vid hiatus, åtminstone då rotvokalen är ē. Ultimas u-ljud i nyu, tiu kan förklaras på två sätt. Det kan hava överförts från ordinaltalen niunde, tiunde, där den äldre ändelsevokalen u kvarstod, emedan den långa penultima hade (eller kunde hava) semifortis (se Kock: Fsv. ljudi. II, 367, och jmf. hskr:s kirkiunna, klockunnæ med u i penultima). Men även följande uppfattning är möjlig. I Arkiv N. F. VII, 335 f. torde det ha lyckats mig visa, att några fsv. hskrr. kunna i strid med balans-lagen använda -u i ljudförbindelsen -iu, t. ex. kirkiu (i st. f. kirkio). Nu brukar hskr. A -u

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIV, NY FÖLJD X.

7

i kirkiu 15 ggr och även i sæmiu (1 g.). Den förmodan ligger nära, att i niu, tiu ett parasitiskt konsonantiskt i utvecklats mellan de två vokalerna (niiu, tiiu), hvilket som bekant ofta var fallet i fsv., och att u kvarstår i ljudförbindelsen -iu.

Då enligt förf. s. 61 hskr. B överallt skulle i sluten stavelse hava ändelsevokalen u, så kan jag icke ansluta mig till denna hans uppfattning. Visserligen nämnes i noten till anf. sida, att undantag finnas från den av förf. uppställda regeln, men helt visst har han tillmätt dessa undantag allt för liten betydelse, och man kan icke med honom förklara o-ljudet i morghon, aftonsang därav, att andra stavelsen hade semifortis. Ty dels var detta helt visst icke fallet, dels skulle, om det varit händelsen, semifortis på samnord. morghun, aftun ju tvärtom hava vållat, att u kvarstod abnormt länge.

Då hela hskr. utgör blott sex trycksidor, är det självklart, att man i en fråga av här berörda art framför allt har att tillse, om dess vokalisation (hvarpå jämförelsevis blott få exempel föreligga) kan belysas av vokalisationen i andra, utförligare och därför mera vittnesgilla, fsv. handskrifter. Detta torde vara fallet, och en granskning av förf:s textavtryck giver följande resultat för bruket av u: 0 i sluten stavelse. Under det att u-gruppens ord naturligtvis använda u, förekommer o i de till o-gruppen hörande, delvis nämnda, morghon, aftonsang, biscops. I samtliga ord av o-gruppen, hvilka använda u, kan denna vokalisation lätt förklaras i harmoni med förhållandena i andra hskrr. med vokalbalansen väsentligen genomförd. 1) Ändelsen -um (allum etc.) har alltid u liksom i vissa andra hskrr. (Kock: Fsv. ljudl. I, 207). 2) I överensstämmelse med förhållandet i vissa skrifter brukar avledningsändelsen -ogh-ugh u beroende på gh-ljudets labiala natur: ualdugh 71, 321); även ørtugh 67, 23 (liksom ørtughir, ørtugha etc.). 3) I semifortis-stavelse kvarstår u: tiunde 2), tiunda (Fsv. ljudl. II, 367), dat. gen. sg. best. form på -unna[r], -unne av fem. n-stammar: kirkiunne, kirkiunna 2), cluccunna (Kock i Sv. landsm. XIII, nr 11 s. 9); annur (Kock: Fsv. ljudl. I, 179, 195, Skand. Archiv I, 32). 4) Blott ett ord med u återstår, nämligen laghpus 71, 23, men i Skand. Archiv I, 31 f. har jag framhållit, att Cod. bildst., som annars väsentligen tillämpar vokalbalansen för u o, i strid med denna brukar u i sluten stavelse framför s. Jag tillägger att de flästa ord i B, hvilka i öppen stavelse hava u i st. f. väntat o, antingen i föregående stavelse hava u-ljud (kluccu etc.) eller hava framför u (kyrkiu balkir etc.).

Ytterligare några anmärkningar om ett par frågor, beträffande hvilka jag icke delar förf:s uppfattning.

1) Siffrorna angiva sida och rad i avtrycket.

2) u skulle ock kunna kvarstå, emedan i föregick; jmf. ovan.

Enligt förf. (s. 13 noten) är fsv. klukka ett låneord, hvadan växlingen klokka: klukka ej kan bero på a-omljud i vissa kasus; fastmer skulle man i klukka hava en dialektisk utveckling o> u framför kk. Någon dylik dialektisk utveckling har hittills icke påvisats i fsv. (helt annat är, att framför ljudförbindelsen kkwi övergått till u: skrok: dat. skrukkwi, skrukke, Kock i Arkiv N. F. VI, 317). Det är troligt, att klocka är ett låneord, men växlingen klokka klukka finnes icke blott i fsv., utan ock i isl. Även ags. har (ett sällsynt) clucge med u-ljud; i senare feng. däremot clocke; fht. glocka, klocka etc. Växlingen uo i det nord. ordet skulle kunna bero på inflytande från skilda språk, dels från ags., dels från kontinentens germ. dialekter. Men den kan ock bero därpå, att sedan klokka med o-ljud lånats, man efter växlingen o ui de inhemska orden kona kunu, fora furu etc. etc. till klokka bildade sidoformen klukku (klukka).

:

I väsentlig anslutning till Schlyter och andra fattar förf. (§. 18) banzslæt "befrielse från bann, absolution" såsom sammansatt med ban och slæt (av slā "slå") "slående". Denna härledning av ordet torde ikke vara riktig. Schlyter har förmodligen föranletts till densamma av ett uttryck i hskr. B, där det (s. 108 not 44 hos Schlyter) heter Nw dræper maper man pa skal prester han af banne sla. Sla af banne översättes, säkerligen riktigt, av Schlyter "absolvere ab excommunicatione", men härav kan man ingalunda sluta, att slæt i banslæt [Schlyter har oriktigt i Ordboken banslætter] skulle vara härlett av sla. I det anförda uttrycket har sla ett personligt objekt (han), och det är lätt begripligt, att "slå någon ur bann" kan beteckna "giva absolution", men en sammansättning "bannslående" (ban-slæt) i betydelsen "absolution" är naturligtvis omöjlig den förutsättter, att sla med det sakliga objektet ban skulle betyda "upphäva en bannlysning". Men detta har icke visats. Banslæt "bannslående" skulle snarare betyda "slående i bann" än "slående ur bann", alltså motsatsen till hvad meningen fordrar.

Ordet förekommer två gånger i hvardera hskr. I A s. 108 r. 6 (enligt Schlyters uppl.) skrives banzlæt, s. 108 r. 13 baneslætena (ack. sg. i best. form); i B s. 72 r. 24 (hos Björkman) bansleet, s. 72 r. 33 banslætina. Jag ser i ordet en sammansättning (sammanställning) av gen. sg. bans av ban "bannlysning" med ett subst. læt (lēt) "lättnad, avlyftande"; man har alltså att avdela icke ban-slæt, utan bans-læt. Härigenom får man fullt tillfredställande mening. Fsv. verbet lætta betyder som bekant "lätta" och även "avlyfta", subst. lætte m. liksom isl. létti m. "lättnad". Fem. læt "lättnad" har annars icke påvisats, men då man har till læsta "stympa" fsv. vapalæst "stympning, gjord med våda” och vilialæst, till skipta "skipta" fsv. skipt "skiftning", till nysv. lyfta det dialektiska lyft egentligen "lyftning", även "tyngd som lyfta", till isl. heimta Hamarsheimt etc.

man kan så är det helt natur