Fenia och Menia s. 621; isl. forap s. 262; Glenr m. m. Reinhard Kraut, Der ursprüngliche modusgebrauch in tempo- 271 Henrik Schück, Anmälan av "Sophus Bugge, Helgedigtene i 279 288 V. Boberg, Anmälan av "V. Dahlerup, Det danske sprogs historie i almenfattelig fremstilling" 293 E. H. Lind, Bibliografi för år 1896 296 329 Erik Brate, Fyrunga-stenen H. K. Friðriksson, Um ordin dyggð, einna og hreifa (hreyfa) 351 1. Hvort er rjettara: dygd eđa dyggd? (s. 351). 2. Um orðmyndina einna (s. 354). 3. hreyfa og hreifa (s. 357). Janus Jónsson, Athugasemdir við vísurnar í Eyrbyggju og skýringarnar á þeim. 360 R. C. Boer, Anmälan av ”The tale of Thrond of Gate, commonly called Færeyinga saga, englished by F. York Powell". . . . 379 C. C. Uhlenbeck, Anmälan av "W. Streitberg, Urgermanische grammatik. Einführung in das vergleichende studium der altgermanischen dialekte" Elof Hellquist, Tillägg och rättelser till Arkiv XIV. 1-46, 136-194 385 389 Om nordiska verb på suffixalt -k, -1, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina. $ 1. I de germanska språken finnes ett större antal verb, som förutsätta former på urgerm. -alôn eller -ilôn, -arôn, akôn eller -ikôn, samt -atjan och som i två afseenden sammansluta sig till en från öfriga germanska verb afskild grupp: de synas i allmänhet vara med nämnda suffix afledda af verb eller verbalstammar och uttrycka mer eller mindre tydligt en förstärkning af det begrepp eller ett upprepande af den handling, som genom grundordet angifves; icke sällan uppträder dessutom, i synnerhet hos de på -l-, en diminutivisk betydelse. Härtill sluter sig ett antal verb, som åtminstone från nordisk synpunkt sedt måste anses vara med k-suffix bildade på adjektivstammar. Dessa bildningstypers genesis torde lämpligast utredas på grundvalen af samlingar, som omfatta deras aflägg inom de särskilda germanska språken. En aktningsvärd början i detta afseende föreligger nu i den andra delen af Wilmanns' Deutsche Grammatik (ss. 91-113). I det följande meddelar jag de flesta och viktigaste bildningar af ofvannämnda eller liknande slag, som jag påträffat i de nordiska språken, jämte dem, som kunna antagas vara uppkomna på suffixalt -s, samt de viktigare af de nomina, som jag tror hafva sitt ursprung i dessa verb. Genom anförande af dessa senare är det afsikten att på sätt och vis komplettera min afhandling "Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen" i Arkiv VII, dels direkt genom att öka samlingarna af där anförda deverbativa. n-stammar, och dels indirekt genom att anföra de nordiska nomina, där ett skenbart afledande k, l, r, s eller t egentligen tillhör stammen hos ett till grund liggande verb af den ofvan angifna arten. - De reflexioner eller slutsatser rörande dessa bildningstypers historia, som kunna föranledas af det förhandenvarande materialet, följa först, sedan detta framlagts. Inledningsvis bör dock nämnas, att de ofvan anförda karakteristiska stamkonsonanterna väl från germansk synpunkt böra betraktas såsom lefvande suffix med ganska stor lifskraft, ehuru de med all sannolikhet ytterst äro nominala bildningselement. Verben på atjan, hvilka af Kögel PBB VII. 181 följ. säkert med rätta sammanställts med de grekiska på -ɑgw, -ɩ5w, erinra ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIV, NY FÖLJD X. 1 osökt om de bekanta indoeur. konsonantstammarna på -ad, -id, som också nästan allmänt anses såsom deras urkälla 1); jfr got. lauhatjan indoeur. *loukad- : gr. levnad-, ags. liget; se v. Bahder Die Verbalabstracta s. 113, Kluge Nom. Stammb. § 214 och Pauls Grundr. I. 381, Wilmanns D. Gramm. II. 106. Enligt sistnämnde författare är det sannolikt, att -atjan, sedan det utvecklats till själfständigt suffix, närmast bildat afledningar af nomina och först senare af verb, något som man ock på grund af dess ursprung har skäl att vänta. Af de här nämnda afledningarna är -atjan den enda, om hvilken man med tämligen stor bestämdhet kan säga, att den redan i got. uppträder såsom själfständigt bildningselement. Så är t. ex. för swogatjan intet nominalt grundord bekant, ehuru ej den möjligheten, att ett sådant funnits, men gått förloradt, därför är utesluten. I fornhögtyskan däremot hafva de motsvarande verben på -az(z)en, -ezen, -izen redan svällt ut till en tämligen betydande och lifskraftig grupp; jfr Wilmanns D. Gramm. II. 106 följ.; så ock i anglosaxiskan. Betydelsen är där vanligast iterativ eller intensiv. Verben på -ison hafva äfvenledes egentligen nominalt ursprung; jfr lat. onerare till onus, got. hatizôn till hatis, fht. egisôn till got. agis n., fht. sigirôn till got. sigis n. Möjligen är denna afledning att betrakta som själfständigt verbalsuffix redan i got. walwisón till walwjan; jfr Wilmanns D. Gramm. II. 104. I fornhögtyskan saknas ofta motsvarande s-stam, så i synnerhet i anglosaxiskan, hvadan man väl först för dessa språk torde mera bestämdt kunna antaga, att -ison utvecklat sig till verbalt bildningselement; jfr t. ex. fht. (h)riuwisôn 'bereuen' till (h)riuwan. Suffixen - och -r tillhöra äfvenledes ursprungligen verba, hvilkas grundord redan är bildadt med dess afledningar. Anledningen, att dessa konsonanter sedan utlöste sig såsom själfständiga verbsuffix, var naturligtvis den, att de resp. verben äfven kunde för språkmedvetandet referera sig till besläktade ord utan suffixalt - eller -r, t. ex. fht. stammalôn (till adj. stammal), som uppfattades såsom bildadt af stammên 'stamma' eller adj. stam(m) 'stammande'; jfr Wilmanns D. Gramm. II. 93 o. 97. Osäkert är, hur det förhåller sig med verben på -k, t. ex. fht. *hôrahhôn (mht. hôrechen 'horchen') till got. hausjan. K har nämligen som nominalsuffix aldrig spelat någon betydande roll i germanska språk. Då det emellertid, ehuru sällan, uppträder bland annat just i adjektiv, är det sannolikt, att den talrika kategori af nordiska verb på -k, som tydligen äro afledda af vid sidan befintliga adjektiv, ursprungligen har sin tillvaro att tacka sådana paralleller som fht. ippihôn 'revolvere' till got. ibuks eller ags. ieldcian 'delay' till fht. altih (jfr Kluge Nom. Stammb. § 213), hvarom mera nedan. 1) Nomina ur verben härleder däremot Fick Bezz. Beitr. I. 323. Om annan numera uppgifven åsikt om denna aflednings ursprung se Leo Meyer Die got. sprache s. 101. en § 2. Efter dessa allmänna inledande anmärkningar öfvergår jag till att meddela de gamla och unga mera typiska och i etymologiskt afseende mest genomskinliga bildningar från nordiska språk, om hvilka man har anledning antaga, att den hos dem uppträdande karakteristiska konsonanten varit eller uppfattats såsom varande af själfständig suffixal natur. — De äro ordnade efter de grundord (eller deras närmaste etymologiska motsvarigheter 1)), af hvilka de kunna anses vara afledda. Ordningen är i regeln: isl., no., fsv., ä. nsv., nsv., sv. diall., da., da. diall. Undantag härifrån betingas af särskilda, ofta lätt insedda omständigheter. - Anledningen därtill, att jag till indelningsgrund för afhandlingens första och hufvudsakliga del valt, icke suffixkonsonanten, såsom i detta slags arbeten annars är vanligt, utan de olika afledningarnas grundord, är den, att då i alla händelser en öfversikt af de talrika ur samma stam eller grundord härflutna parallellbildningarna på -k, -1, -r osv. knappast kunnat undvaras, det synts mig af utrymmesskäl lämpligast att till detta parti af undersökningen äfven förlägga framställningen af ordens härledning, dvs. i föreliggande fall anförandet af deras närmaste grundord), hvarmed jag då i största kortvelat motivera min uppfattning af de respektiva verbens bildning. Härigenom har naturligtvis detta afsnitt kommit att blifva afhandlingens hufvuddel. De olägenheter, som kunnat uppstå häraf, har jag sökt afhjälpa dels genom talrika hänvisningar och dels genom en afslutande öfverblick af de hithörande bildningarna, uppdelade efter suffixets beskaffenhet. Äfven i denna skematiska öfversikt har jag af samma skäl stundom hänvisat till motsvarande partier i den föregående framställningen. het Grundordet anföres om möjligt i den form, i hvilket det faktiskt föreligger i något af de nordiska språken, helst den dialekt, som kommer närmast den, i hvilken det afledda ordet förekommer. Ett blott östnordiskt ord på t. ex. r- (<äldre hr-) återfinnes sålunda under bokstafven h endast för den händelse, att man för angifvande af det ponerade grundordet varit hänvisad ensamt till isl. Till undvikande af misstag har jag här och där begagnat mig af hänvisningar. Öfversättningarna till de anförda orden äro ofta icke ordagrannt återgifna efter den citerade källan, utan af utrymmesskäl så mycket som möjligt förkortade. De talrika källhänvisningarna 1) Ett sådant uttryck som: "af no. bumma på -7: sv. diall. bumla.." är sålunda liktydigt med: af den i sv. diall. icke uppvisade eller af förf. icke påträffade etymologiska motsvarigheten till no. bumma är på -l afledt sv. diall. bumla. 2) Endast i undantagsfall har jag behandlat dettas grundordets etymologi och detta då hufvudsakligen, när jag genom en upplysning eller antydan härom trott mig närmare belysa de verb, som falla inom området för mitt ämne. åsyfta icke minst att lemna läsaren uppgift om, hvar ytterligare upplysningar om ordet i fråga stå att finna. För mera kända, i synnerhet de flesta det nsv. riksspråket tillhörande ord samt i säkra och otvetydiga fall har jag af samma anledning underlåtit att öfversätta ordet. Tecknet * framför ett dialektord anger, att detta anförts i den form, som direkt motsvarar eller mera närmar sig den det skulle ega, om det tillhörde riksspråket. Då samma tecken förekommer framför en helt och hållet uppkonstruerad form, framgår detta, hoppas jag, af sammanhanget. I de fall där omedelbart framför en form icke det språkområde finnes angifvet, till hvilket det hör, åsyftas alltid det, som närmast förut omnämnts. Af stammen af- (= ie. op- i lat. opus, sskr. âpas 'arbete') är (?) på - afledt: isl. afla 'bringa till stånd, utföra, förvärfva', fsv., nsv. afla, da. avle (―fht. afalôn), se för öfrigt Tamm Et. ordb. Anm. Osäkert är, i hvilket förhållande isl. aft n., no. avl n., fsv. afl, avel m. (o. n.?), fsax. aðal står till verbet afla ofvan. Möjligen är sbst. af osv. att fatta som det primära, i hvilket fall verbet naturligtvis ej faller inom området för denna af handling. Jfr äfven denominativet isl. efla, sv. äflas. Af ett verb, motsvarande fsax. o. fht. ahtôn, ags. eahtian (= sv. lånordet akta, se för öfrigt Tamm Et. ordb.), jfr isl. gæta 'taga vård om' Noreen Ark. III. 16, på -l: isl. ætla (<urgerm. *ahtilôn) 'mena, tänka, ämna, beräkna', fsv. o. fda. ætla 'räkna, beräkna', sv. diall. ättla (ässla) 'ämna' Rz s. 8502. Af stammen al- (i isl. v. ala; jfr de hos Fr.2 anförda särskilda förbindelserna) på -k: no. alka 'retas' Aa., jfr Ross; da. diall. alke 'ælte med besvær i noget' Feilberg; jfr samma betydelsedifferenser i tafledningen nedan. Möjligen är dock det da. ordet lånadt från lgt. alken 'in unreinen und ekelhaften Sachen rühren' Berghaus. på -t(?): isl. elta (= got. *alatjan?) 'trycka, klämma; drifva, jaga', no. elta, sv. älta, da. ælte 'röra om (ler) (= isl.)', 'knåda (deg)'; no. äfven 'ägga, reta' Ross, jfr alka ofvan. Är grundbetydelsen alltså 'ifrigt eller värksamt syssla med'? Nom. dev.: isl., no. elta 'jagande, förföljelse', sv. diall. älta 'sammansmältning, hoprörande' Rz; no. 0. sv. äfven 'ältad massa'; sv. diall. dessutom namn på ett slags barnfrossa, Rz. Anm. 1. Ofvanstående hufvudsakligen på betydelsen stödda förslag till etymologisk tydning af isl. elta osv. är dock osäkert. Äfven andra möjligheter äro tänkbara. Så har kanske t. ex. dess t tillhört den ursprungliga stammen (jfr? gr. åλdaivo 'lasse wachsen, stärken', didouai 'bringe hervor' o. a.). För öfrigt kan ju äfven släktskap ega rum med gr. έláw 'drifver', se Jessen Et. Ordb. under ælte. |