sammans omformades för att bilda ett sammanhängande helt. Att sammanhanget stundom är dåligt, är sant, och det beror nog till en del på det omväxlande materialet, men afsikten att ernå ett sådant skönjer man ständigt. Till allt detta kommer, att den förste författarens verk har blifvit revideradt, ändradt och tillökadt af en annan, icke blott så, att hela afdelningar omskrifvits eller tillagts, något som förut blifvit påpekadt, utan äfven så, att här och där kortare tillägg instuckits. Det är endast i denna reviderade form, som sagan nu föreligger. Jag måste här nöja mig med dessa korta antydningar om min uppfattning af sagans komposition. Att hvad som gäller om sagan i dess helhet, också gäller om den del af densamma, som här kommer att beröras, torde framgå af det följande. Äfven angående folkvisans ålder i Norden hafva olika meningar brutit sig mot hvarandra. Enligt den tidigare åsikten, representerad af Grundtvig, bör dess uppkomst sättas långt tillbaka i tiden och dess blomstringstid till det 12:te århundradet. Hvad som gör denna åsikt osannolik, är, att inga säkra bevis därför kunna åvägabringas. Det måste förefalla egendomligt, att t. ex. Saxo i hela sitt stora verk ej omnämner en enda folkvisa, om verkligen på hans tid denna diktning då florerade de dikter, som han anför, äro af annat slag. Icke häller i andra verk från 1100- och 1200talen finnas folkvisor omnämnda. Det är först omkr. år 1300, som säkra bevis för denna diktnings förekomst börja framträda. Vid denna tid inträder en brytning inom hela den nordiska kulturen. En mängd utländska idéer göra då sitt intåg. Detta jämte andra skäl gör det sannolikt, att den först då uppkommit, och dess blomstringstid inträffar naturligen först senare, 1350-1500. Angående denna fråga hänvisar jag i öfrigt till Schücks förträffliga utredning i Illustrerad svensk litteraturhistoria, I 144 ff. Hvad som gör, att visan om Didrik och hans kämpar bör sättas tämligen långt fram i tiden, är dess ovanliga längd, omkring 70 strofer, hvarigenom den kan sammanställas med de s. k. romanvisorna, hvilka enligt Schück, anf. arb. I 152, härleda sig från öfvergången från medeltiden till reformationen. Till grund för visan om Didrik och hans kämpar ligger berättelsen om Didriks tåg till Bertangaland, hvilken äfven finnes framställd i þiðr. saga kap. 189-205. Däremot är det osannolikt, att visan någonsin innehållit fortsättningen, i hvilken tvekampen skildras mellan Isung, hans söner och Sigurd å ena sidan samt Didrik och hans män å den andra (se föreg. häfte sid. 94). Den nordiska skildringen af dessa händelser hvilar på den i Tyskland mycket spridda sagan om tvekampen mellan Didrik och Sigurd. Ursprungligen utgjorde dessa hjältar hvar för sig medelpunkten i skilda sagokretsar, Didrik i den baierska (gotiska), Sigurd i den frankiska. Båda voro framstående, och frågan, hvilken den främsta platsen skulle tillkomma, trängde sig snart fram, och så uppstod sagan om, huru Didrik uppsökte Sigurd och utmanade honom till envig (Holz, Rosengarten zu Worms CII). Denna saga finnes nu ej bevarad i någon särskild dikt, men motiv ur densamma hafva upptagits i Biterolf und Dietleib, Rosengarten, Konung Laurin och piđreks saga. Med ledning af Laurin och kap. 189, 190 i þiðr. saga kunna vi ungefärligen rekonstruera diktens början. I båda befinner sig Didrik hemma i Bern, omgifven af sina kämpar. I Laurin uppträder "Wielandes sun" och prisar Didrik, i det han säger: ich enweiz in allen landen (Deutsch. Heldenb. I 201.) Hildebrand invänder, att Didrik ännu ej pröfvat sina krafter mot dvärgarne "in den holen bergen". Då Didrik får höra deras samtal, förebrår han Hildebrand, att denne ej förut sagt detta. Hildebrand blef då vred, bestraffade fursten och sade: swer wil sîn ein biderbe man, I þiðr. s. kap. 189 säger þiðrek: er sva diarfr mvndi Mikit ofrefli er her saman comit i eina holl af þessv hinvm dyrvm drengivm. hvat manna mvndi sa vera. vera. at hann myndi etia sinv kappi her vid aldrigi mvnv fazc iamningiar þeirra. oc aldrigi þeir er hava mvnv diarfleic til at visa mvnv einvm spiotzoddi moti þeim (Då tager Herbrand "hinn vitri" till ordet och säger:) Hættv herra oc tala eigi þar vm lengr. firir þvi at varla vitv per hvat per mælit. pv ert eitt barn. oc vist mælir þv af kappi oc af oviti. er þv hygr engan þinn iamningia vera ne þinna manna. Ec kann at segia þer af einv landi þvi er heitir Bertangaland. þar rædr firir sa konongr er heitir Jsvngr. hann er þeirra manna sterkastr oc aprastr vid at eiga. er ver havum spvrt til. Hann a .xi. svno Hann hevir einn merkismann þann er heitir Sigvrdr sveinn Olikheten mellan Laurin och piðr. saga består däri, att i den förra "Wielandes sun" prisar Didrik, och Hildebrand bestraffar denne samt hänvisar till dvärgen Laurin såsom hans vederlike i makt, däremot i den senare þiðrek själf prisar sina kämpar, och Herbrand klandrar þiðrek för hans öfvermod samt omnämner Isung, dennes söner och märkesman såsom hans vederlikar. Framställningen i Laurin är tydligen att föredraga. þidr. saga däremot synes mig lida af åtskilliga brister. Herbrands ord falla så, som om þiðrek hade prisat sig själf, hvilket han ej gjort, utan endast sina män. Vida mer iögonenfallande är den uppgiften, att det är Herbrand, som håller strafftalet till pidrek. I pidr. saga är Herbrand för öfrigt en alltför obetydlig person för att en sådan roll skulle passa honom. Jag måste därföre anse, att Herbrand här oriktigt trädt i stället för gamle Hildebrand, Didriks fostrare och vän, hvilken ensam det anstod att yttra sig så. Möjligen har den norske författaren förväxlat dessa två personer eller ock, hvilket jag anser troligare, har utbytet skett medvetet och berott på det följande. Det heter nämligen, att Herbrand med anledning af sitt yttrande blef befalld att taga märket och rida förut, men att han, då han kom till Bertangaskog, vände af rädsla för jätten, som vaktade denna. Jag anser, att två olika sagomotiv här begagnats: det ena innehöll, att Didrik begaf sig i väg att uppsöka Sigurd, det andra, att Viðga stred med en jätte. Det senare motivet har, förmodar jag, inledts med det draget, att en person, som sändes förut, af fruktan vände om. Då vid sammanförandet af båda motiven, samma person kom att hänvisa Didrik på Isung och Sigurd, samt vända af rädsla för jätten, kunde ej Hildebrand få stå kvar, utan Herbrand trädde i dennes ställe, ty den löjliga situation, i hvilken märkesmannen därigenom kom, passade ej Hildebrand, som var den förnämste i kämparaden. Sammanställningen af de båda motiven är enligt min mening den norske författarens själfständiga åtgärd. I Tyskland förekommo de i två skilda dikter. Vi skola nu se, huru detta moment återgifves i visan. Citaten hämtas från olika uppteckningar, allteftersom jag ansett dem komma grundfor men närmast. dC 1: Konning Thiderich hannd sider paa Bernn, "Iegh haffuer kiemper udi min gaard, dA 2: Konninng Dyderick sider paa Berne, hannd syger, den er icki y verdenn thill, dC 3: Tha suarid gammel Hillebrannd: ieg wed mange kiempper y werden thill, SB 4: Isingen heeter then samma kongh, I den sistnämnda versen har ursprungligen ingått namnet på landet Birtingsland Såsom jag förut S. 43 nämnt, har i dC Hilde brand i senare tid inträdt i stället för Herbrand, som ursprungligen förekommit äfven i visan. Bortse vi från dessa olikheter, så finna vi, att de anförda verserna af de tre uppteckningarna dA, dC, sB äro rester af en grundform, som i det väsentliga öfverensstämmer med piđreks saga. De kämpar, som pidr. sagans Herbrand nämner som med pidrek och hans män jämbördiga, äro konung Isung i Bertangaland, hans elfva söner och märkesman Sigurd. Här hafva vi framför oss afvikelser från två äfven i Nordtyskland fullt bestämda traditioner: Konungen i Bertangaland (5: Britannia) hette eljest Artus — så äfven i þiðr. saga kap. 233 ff. och Sigurd begaf sig enligt den vanliga sägnen, då han lämnade sitt hem, till niflungarne i Worms, hvilken sägen äfven þiðr. saga har känt, såsom framgår af kap. 342 ff., där det berättas, att Sigurd vistades där. Jag kan ej föreställa mig, att jämte de gamla äkta traditionerna om Britanniens härskare Artus och Sigurds vistelse i Worms andra helt olika uppstått och rotfästat sig på skilda trakter i Nordtyskland, enligt hvilka Britanniens tron innehades af Isung och Sigurd vistades hos denne, något som man nödgas antaga, om þiðreks saga och folkvisan på skilda vägar oberoende af hvarandra fått dessa uppgifter. Hvad namnet Isung beträffar, så finner jag ej något skäl till att antaga något som man synes böjd att göra att vi i þiðr. saga hafva rester af en bestämd Isungssaga af tysk upprinnelse. Namnet Isung har jag ej påträffat i den tyska sagan; däremot finnes det i Eddan. Dessutom är det endast vid två tillfällen, som denne och hans söner |