Imágenes de páginas
PDF
EPUB

samtal, förebrår han Hildebrand, att denne ej förut sagt detta. Hildebrand blef då vred, bestraffade fursten och sade:

swer wil sîn ein biderbe man,
der sol sîn rede verborgen hân
unz er merke wie manz kêre:
sô hât er tugent unde êre.
ich weiz einen kleinen man,
dem ist vil wunders undertân.

er ist Laurin genant.
I piđr. s. kap. 189 säger piđrek:

Mikit ofrefli er her saman comit i eina holl af þessym hinum dyrym drengivm. hvat manna myndi sa vera. er sva diarfr myndi vera. at hann myndi etia sinv kappi her viđ - aldrigi myny fazc iamningiar þeirra. oc aldrigi þeir er hava mynv diarfleic til at visa mynv einym spiotzoddi moti þeim - (Då tager Herbrand ”hinn vitri” till ordet och säger:) Hætty herra oc tala eigi þar vm lengr. firir þvi at varla vitv per hvat þer mælit. þv ert eitt barn. oc vist mælir þv af kappi oc af oviti. er þv hygr engan þinn iamningia vera ne þinna manna. Ec kann at segia þer af einv landi þvi er heitir Bertangaland. þar ræđr firir sa konongr er heitir Jsvngr. hann er þeirra manna sterkastr oc aprastr viđ at eiga. er ver havum spyrt til. Hann a .xi. syno

Hann hevir einn merkismann þann er heitir Sigvrđr sveinn

Olikheten mellan Laurin och piđr. saga består däri, att i den förra "Wielandes sun" prisar Didrik, och Hildebrand bestraffar denne samt hänvisar till dvärgen Laurin såsom hans vederlike i makt, däremot i den senare piđrek själf prisar sina kämpar, och Herbrand klandrar piđrek för hans öfvermod samt omnämner Isung, dennes söner och märkesman såsom hans vederlikar. Framställningen i Laurin är tydligen att föredraga. piår. saga däremot synes mig lida af åtskilliga brister. Herbrands ord falla så, som om piđrek hade prisat sig själf, hvilket han ej gjort, utan endast sina män. Vida mer iögonenfallande är den uppgiften, att det är Herbrand, som håller strafftalet till piđrek. I piđr. saga är Herbrand för öfrigt en alltför obetydlig person för att en sådan roll skulle passa honom. Jag måste därföre anse, att Herbrand här oriktigt trädt i stället för gamle Hildebrand,

Didriks fostrare och vän, hvilken ensam det anstod att yttra
sig så. Möjligen har den norske författaren förväxlat dessa
två personer eller ock, hvilket jag anser troligare, har utbytet
skett medvetet och berott på det följande. Det heter nämligen,
att Herbrand med anledning af sitt yttrande blef befalld att
taga märket och rida förut, men att han, då han kom till
Bertangaskog, vände af rädsla för jätten, som vaktade denna.
Jag anser, att två olika sagomotiv här begagnats: det ena
innehöll, att Didrik begaf sig i väg att uppsöka Sigurd, det
andra, att Viđga stred med en jätte. Det senare motivet.
har, förmodar jag, inledts med det draget, att en person, som
sändes förut, af fruktan vände om. Då vid sammanförandet
af båda motiven, samma person kom att hänvisa Didrik på
Isung och Sigurd, samt vända af rädsla för jätten, kunde ej
Hildebrand få stå kvar, utan Herbrand trädde i dennes ställe,
ty den löjliga situation, i hvilken märkesmannen därigenom
kom, passade ej Hildebrand, som var den förnämste i kämpa-
raden. Sammanställningen af de båda motiven är enligt min
mening den norske författarens själfständiga åtgärd. I Tysk-
land förekommo de i två skilda dikter. Vi skola nu se, huru
detta moment återgifves i visan. Citaten hämtas från olika
uppteckningar, allteftersom jag ansett dem komma grundfor-
men närmast.
dC 1: Konning Thiderich hannd sider paa Bernn,

hannd siger ud-aff sin welde:
”Iegh haffuer kiemper udi min gaard,

de ere bode heuske og snilde.
dA 2: Konninng Dyderick sider paa Berne,

hannd thaller dy ordt saa fri:
hannd syger, den er icki y verdenn thill,

som thør mod honom (o: dennem?) striide. dC 3: Tha suarid gammel Hillebrannd:

"Y siger for store ord:
ieg wed mange kiempper y werden tbill,
ther sig holder alle saa god”.

[ocr errors]

S. 43

sB 4: Isingen heeter then samma kongh,

som rådher öfver borgh och fäste,
Siver heeter (bans) märckiezman,

Honom stack aldrighingen ifrå heste. I den sistnämnda versen har ursprungligen ingått namnet på landet

Birtingsland —, hvilket synes af dA 4.
Såsom jag förut

nämnt, har i dC Hildebrand i senare tid inträdt i stället för Herbrand, som ursprungligen förekommit öfven i visan. Bortse vi från dessa olikheter, så finna vi, att de anförda verserna af de tre uppteckningarna dA, dC, sВ äro rester af en grundform, som i det väsentliga öfverensstämmer med piđreks saga.

De kämpar, som pidr. sagans Herbrand nämner som med piđrek och hans män jämbördiga, äro konung Isung i Bertangaland, hans elfva söner och märkesman Sigurd. Här hafva vi framför oss afvikelser från två äfven i Nordtyskland fullt bestämda traditioner: Konungen i Bertangaland (o: Britannia) hette eljest Artus – så äfven i piđr. saga kap. 233 ff. och Sigurd begaf sig enligt den vanliga sägnen, då han lämnade sitt hem, till niflungarne i Worms, hvilken sägen äfven þiđr. saga har känt, såsom framgår af kap. 342 ff., där det berättas, att Sigurd vistades där. Jag kan ej föreställa mig, att jämte de gamla äkta traditionerna om Britanniens härskare Artus och Sigurds vistelse i Worms andra helt olika uppstått och rotfästat sig på skilda trakter i Nordtyskland, enligt hvilka Britanniens tron innehades af Isung och Sigurd vistades hos denne, något som man nödgas antaga, om piđreks saga och folkvisan på skilda vägar oberoende af hvarandra fått dessa uppgifter.

Hvad namnet Isung beträffar, så finner jag ej något skäl till att antaga något som man synes böjd att göra

att vi i piđr. saga hafva rester af en bestämd Isungssaga af tysk upprinnelse. Namnet Isung har jag ej påträffat i den tyska sagan; däremot finnes det i Eddan. Dessutom är det endast vid två tillfällen, som denne och hans söner uppträda i piđr. saga, nämligen i den här behandlade berättelsen, där de trädt i stället för niflungarne i Worms samt i sagan om konung Hertniđ i Vilcinaland och hans trollkunniga gemål Ostacia. Det finnes många tecken, som tyda på att den senare innehåller en mängd oäkta drag. Isung säges vara Hertniđs ovän; han har gjort vilcinamännen mycket ondt och varit med om mordet på Hertnids farbroder Osantrix. Men enligt piđr. saga, kap. 134, stod Osantrix i vänskapsförhållande till Isung och hade därför gifvit honom jätten Ætgeir, som sedan af Isung sattes i en skog för att vakta hans rike. Vidare var det ej konung Isung, som varit en af de vållande till Osantrix död, utan Isung "hofudloddari”. I piđr. saga hafva vi två framställningar af Osantrix död. I kap. 144 dödas han af Viđga på anstiftan af nyssnämnde Isung hofudloddare, i kap. 292 stupar han i strid mot Attila och piđrek. Dessa två berättelser hafva i k. 350 sammandragits till en, och genom missförstånd har konung Isung trädt i stället för loddaren (Hertniđ konungr villdi þess giarna hæfna. er drepinn var Osantrix konungr hans fađorbrođir. fyrst Attila konungi eđa piđreki konungi. ok þar nest Jsungi konunge er hinn þriđi var hinn mesti hofuđsmađr at drapi Osantrix konungs.). Det är själfklart, att denna sammanslagning och detta misstag icke kunna härleda sig från samme man, som skrifvit kap. 144, utan vi hafva här ett bevis på de många förändringar af en annan bearbetare, för hvilka sagan varit utsatt. Denne har känt sagan om Hertnid och hans trollkunniga gemål Ostacia i kap. 355 säger han, att det är en "allmikil saga. þo at þess uerde nu eigi her getet i þessare frasogn” - och har velat sammanbinda den med piđr. saga, hvarvid han låter Isung och hans söner spela en oriktig roll. Vi hafva alltså icke i den senare framställningen af Isung och hans söner något bevis för att någon själfständig saga om dessa funnits i Tyskland. Jag anser därför, att stora skäl finnas för det antagandet, att kap. 133

Isung är en nordisk sagafigur, som från pidreks saga inkommit i visan *).

Innan vi gå vidare, böra vi uppehålla oss något vid namnet Herbrand. De många formerna af detta i visuppteckningarne låta återföra sig till grundformen Brand Vidfärling, sagans Herbrandr hinn viðförli. I tyska dikter förekommer namnet mycket sparsamt, och ingenstädes framställes han i dessa som en vidtberest och vis man såsom i norska sagan. Men äfven om dessa egenskaper hos Herbrand härleda sig från någon tysk dikt, så synes det vara säkert, att tillnamnet uppstått i Norden. Det är nämligen fallet, att då Herbrand första gången nämnes i piår. saga

så har han ej något tillnamn. Hade han haft ett stående tillnamn, så hade det nog förekommit här. Men däremot omnämnes bland hans egenskaper, att han är "viđforlaztr" och "vitr”. Häraf har i det följande skapats ett tillnamn, som dock ej är fullt bestämdt, ty kap. 171 kallas han "hinn vitri oc hinn viđforli”, kap. 182 endast "enn við ferli" och slutligen kap. 190 endast "hinn vitri”. Då visan har tillnamnet Vidfärling, så måste hon ytterst hafva fått det från sagan. Äfven Grundtvig

DgF. I 68

anser, att tillnamnet troligast är nordiskt, men han måste för att kunna förklara dess förekomst både i sagan och i visan tillgripa den förtviflade utvägen att anse, att sagan fått det från visan. Detta är naturligtvis omöjligt, då visan uppenbarligen är yngre. Jag återkommer till detta namn i ett annat sammanhang.

Det heter vidare i sagan, kap. 192 f.:

Herbrandr riđr ny vt af Bærn med merki Þiđrics konongs fyrst allra þeirra

Nv koma þeir at skogi einvm miklvm. oc þingat ligr vegr þeirra a þann scog. Ny snyr Herbrandr aptr hesti sinvm å mot konongenom oc mælti. Herra segir hann. her

1) Förf. af þiår, saga visar stundom enformighet i namnen. Då han vill namngifva någon, hvars namn han ej känner, tillgriper han ett, som äfven tillägges andra personer. Af denna anledning kallas äfven loddaren för Isung

« AnteriorContinuar »