uppträda i idr. saga, nämligen i den här behandlade berättelsen, där de trädt i stället för niflungarne i Worms samt i sagan om konung Hertnid i Vilcinaland och hans trollkunniga gemål Ostacia. Det finnes många tecken, som tyda på att den senare innehåller en mängd oäkta drag. Isung säges vara Hertnids ovän; han har gjort vilcinamännen mycket ondt och varit med om mordet på Hertnids farbroder Osantrix. Men enligt þiðr. saga, kap. 134, stod Osantrix i vänskapsförhållande till Isung och hade därför gifvit honom jätten Etgeir, som sedan af Isung sattes i en skog för att vakta hans rike. Vidare var det ej konung Isung, som varit en af de vållande till Osantrix död, utan Isung "hofudloddari”. I þiðr. saga hafva vi två framställningar af Osantrix död. I kap. 144 dödas han af Vidga på anstiftan af nyssnämnde Isung hofudloddare, i kap. 292 stupar han i strid mot Attila och piđrek. Dessa två berättelser hafva i k. 350 sammandragits till en, och genom missförstånd har konung Isung trädt i stället för loddaren (Hertnid konungr vildi þess giarna hæfna. er drepinn var Osantrix konungr hans fađorbrodir. fyrst Attila konungi eda pidreki konungi. ok þar nest Jsungi konunge er hinn þridi var hinn mesti hofuðsmaðr at drapi Osantrix konungs.). Det är själfklart, att denna sammanslagning och detta misstag icke kunna härleda sig från samme man, som skrifvit kap. 144, utan vi hafva här ett bevis på de många förändringar af en annan bearbetare, för hvilka sagan varit utsatt. Denne har känt sagan om Hertnið och hans trollkunniga gemål Ostacia i kap. 355 säger han, att det är en "allmikil saga. po at þess uerde nu eigi her getet i þessare frasogn" och har velat sammanbinda den med þiðr. saga, hvarvid han låter Isung och hans söner spela en oriktig roll. Vi hafva alltså icke i den senare framställningen af Isung och hans söner något bevis för att någon själfständig saga om dessa funnits i Tyskland. Jag anser därför, att stora skäl finnas för det antagandet, att Isung är en nordisk sagafigur, som från pidreks saga inkommit i visan 1). Innan vi gå vidare, böra vi uppehålla oss något vid namnet Herbrand. De många formerna af detta i visuppteckningarne låta återföra sig till grundformen Brand Vidfärling, sagans Herbrandr hinn viðförli. I tyska dikter förekommer namnet mycket sparsamt, och ingenstädes framställes han i dessa som en vidtberest och vis man såsom i norska sagan. Men äfven om dessa egenskaper hos Herbrand härleda sig från någon tysk dikt, så synes det vara säkert, att tillnamnet uppstått i Norden. Det är nämligen fallet, att då Herbrand första gången nämnes i pidr. saga kap. 133 så har han ej något tillnamn. Hade han haft ett stående tillnamn, så hade det nog förekommit här. Men däremot omnämnes bland hans egenskaper, att han är "vidforlaztr" och "vitr". Häraf har i det följande skapats ett tillnamn, som dock ej är fullt bestämdt, ty kap. 171 kallas han "hinn vitri oc hinn vidforli", kap. 182 endast "enn vidforli" och slutligen kap. 190 endast "hinn vitri". Då visan har tillnamnet Vidfärling, så måste hon ytterst hafva fått det från sagan. Äfven Grundtvig DgF. I 68 anser, att tillnamnet troligast är nordiskt, men han måste för att kunna förklara dess förekomst både i sagan och i visan tillgripa den förtviflade utvägen att anse, att sagan fått det från visan. Detta är naturligtvis omöjligt, då visan uppenbarligen är yngre. Jag återkommer till detta namn i ett annat sammanhang. Det heter vidare i sagan, kap. 192 f.: Herbrandr ridr nv vt af Bærn med merki Þidrics konongs fyrst allra þeirra Nv koma þeir at skogi einvm miklvm. oc pingat ligr vegr þeirra a þann scog. Nv snyr Herbrandr aptr hesti sinvm a mot konongenom oc mælti. Herra segir hann. her 1) Förf. af þiðr. saga visar stundom enformighet i namnen. Då han vill namngifva någon, hvars namn han ej känner, tillgriper han ett, som äfven tillägges andra personer. Af denna anledning kallas äfven loddaren för Isung. ligr firir oss Bertanga scogr. En i þessom scogi er einn risi. sa heitir Ætgeirr. hann er svn Nordians konongs oc brodir hinna risanna. er Vildiver felagi varr drap međ Osantrix kononge. þat varo þeir Avertrođ oc Vidolf mittvmstangan. Sia Etgeirr risi er her til landvarnar Jsvngi kononge o. s. v. Här råder tydligen en brist i framställningen. Ingenstädes i den föregående skildringen af färden nämnes tillvaron af jätten, och det säges icke, att Herbrand sett denne eller ens misstänkt hans tillvaro, då han vände. Men ändock kunde han vid återkomsten berätta, icke blott att jätten fanns i skogen, utan äfven hvad han hette och hvilken släkt han tillhörde. Man hade väntat, att författaren först skildrat, huru Herbrand, då han red fram i skogen, påträffade jätten och sedan af fruktan för denne vände om. Man hade äfven bort få någon upplysning om huru Herbrand kunde känna jättens namn och släkt. Samma onöjaktighet Här har fA den bästa redaktionen. Det möter oss i visan. heter fA, v. 8, 9: Brandur tók vid merkis-stong, og fyri við hyggju reid: tá ið hann kom á Bertinga skógv, tá vendi hann hestin á leid. "Eg ridi ikki longur í dag Jag ser alltså häri ett bevis för visans afhängighet af sagan. Nu erbjuder sig Vidga att rida förut och söka utverka fri genomfart (Viðga svaraði. Með þvi at sva er sem þv hevir sagt Herbrandr. pa scal konon grinn oc allir þer halda her kyrrvm hestvm yðrvm. en ec scal riđa i scoginn. oc skvlvm við risinn noccot vidr talaz. oc kann at vera ef ec bið hann. at ec fa leyfi til framreiðar allvm oss En ef hann vill eigi leyfa oss fram at riđa. pa berr hestr minn mic eigi seinna aftr til ydar en fram Konongrinn oc allir þeir felagar mæla at hann scal rađa.) Detta ställe anser jag vara med nödiga ändringar lånadt från kap. 84. Där berättas följande: Hildebrand, Heime, Hornboge och Vidga skulle draga till Bern. Den kortare och bättre vägen vaktas af en kämpe Gramaleif och hans män. Vidga bad, att de skulle välja denna väg. Då de sågo ett kastell framför sig, sade Viðga: Bidit min her. ec vil nv rida fram til brvarinnar. kann vera at ec þiggia af þeim. at þeir lati oss riđa firir vtan skatt. ef ec mæli mivelega til. En ef eigi verdr þess kostr. pa rid ec aptr til ydar vid sva bvit. þeir bidia hann riđa. De spärrade orden visa de mest iögonenfallande likheterna. Visan har utgått från enahanda framställning: fA 10: Svaraði Virgar Valintsson: men tær skuluð allir, kongins menn! Därefter följer i þiðr. saga, kap. 194, en utveckling af frändskapen mellan Vidga och jätten Ætgeir. Detta kapitel innehåller intet nytt och är tydligen senare tillagdt af bearbetaren. Då visan ej har något motsvarande, behöfva vi ej sysselsätta oss därmed. Den därpå i sagan skildrade striden mellan Vidga och Etgeir hör ej hemma uti tvekampssagan: den står ej i något samband med denna och är därför säkerligen här inskjuten af den norske författaren. Motivet har han hämtat från någon tysk spelmansdikt. Att en sådan funnits, som handlat om Vidgas strid med en jätte, hvilkens namn må hafva varit Ætgeir eller något annat, bestyrkes af ett yttrande af en spelman, der Marner. Denne nämner nämligen bland sin repertoar Wittichs kamp och Heimes kamp. Båda dessa episoder synes författaren til þiðreks saga hafva känt från någon nedertysk bearbetning. Den förra skulle vara den ifrågavarande striden mellan Vidga och Etgeir, den senare tvekampen mellan Heime och Aspilian, hvilken skildras i kap. 429-433. Att detta sagomotiv också förekommer i visan, anser jag alltså vara ett bevis, och ett kraftigt sådant, för dennas afhängighet af sagan. Själfva stridens förlopp skildras af den norske författaren åtminstone delvis oberoende af någon tysk förebild. Han synes i början haft ett rent nordiskt motiv: den sofvande jätten, som snarkade så, att trädens grenar skakade, och som vaknade vid en spark af Vidga, men åter insomnade och ånyo vaknade, först då Vidga trampade på honom, så att två refben brusto. (Viðga riđr nv fram i scoginn. hann ser firir sic fram hvar ligr einn maðr oc sœfr. sa madr er fvrdv mikill. Nv stigr Vidga af hesti sinvm oc bindr vid eitt olivetre. oc gengr at risanvm oc brigdr sverdi sinv Mimvngi oc spernir til risans með fœti sinom vinstra. oc kallar a hann oc mælti. Statt vpp risi oc ver Nv vacnar risinn oc allz ecki ottaz Etgeirr far i brot leið þina pic. Oc sofnar nv risinn i annat sinni eigi ofastári en fyrr svaf hann. Nv stigr Vidga foeti sinvm annat sinn til hans. sva at svndr ganga .ii. rifin i hanom. Oc nv leypr risinn vp oc er reidr mioc. oc prifr iarnstong sina oc reidir at Vidga. Oc er hann ser stongina hversv hon lidr. þa skyzc hann vndan. en risinn lystr i iordina. sva at stongin stođ fost millvm tveggia hamra.) Det finnes drag i denna skildring, som påminna om Tors äfventyr med jätten Skryme. Tor påträffade denne i skogen snarkande så, att jorden skalf och det dånade i skogen; Tor väckte honom med slag af sin hammare, men Skryme fästade sig litet därvid och somnade åter samt sof, tills Tor slog honom i tinningen. (Enn er kom at dagan, þá gekk Þórr út, oc sér, hvar lá maðr skamt frá honum í skóginum, oc var sá eigi lítill: hann svaf ok hraut sterkliga greip hann (o: Þórr) hamarinn Mjölni tveim höndum, ok steig fram ödrum fœti, at þar er Skrýmir lá, ok lýstr í höfuð honum; en Skrýmir vaknar ok spyrr, hvárt laufsblad nakkvart felli í höfuð honum En at midri nótt, þá heyrir Þórr, at Skrýmir hrýtr, ok sefr fast, svá at dunar í skóginum. Þá stendr hann upp oc gengr til hans, reiðir hamarinn títt ok hart, ok lýstr ofan á miðjan hvirfil honum Enn í því bili vaknar Skrýmir Enn litlu fyrir dagan, þá heyrir hann, at Skrýmir reiðir þá hamarinn af öllu afli, ok lýstr Enn Skrýmir settist upp -- mun sofnat hafa á þunnvangann ning, s. 50 ff., Jónssons uppl.). Gylfagin |