Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Situationen är naturligtvis en helt annan, och många stora olikheter förefinnas, särskildt den synvilla, för hvilken jätten utsatte Tor, men jag anser dock, att plår. saga fått idén till sin skildring af mötet mellan Viđga och jätten antingen från Torsmyten eller från någon med denna besläktad sägen. Äfven i denna skildring visar sig visan stå på samma grund som sagan.

Det heter i dC 8 f.:
Thed war Widerick Wallandz-søn,
bannd red y skoffuen frem:
ther saa hannd Lanngbeen Reskieer
saa led och saa lanng.

Hannd red thill thenn Redsker,
støtte paa hannem med skafft:
"Wog nu op, du kiempe god,

thu soffuer altt saa hortt”. Näst sista linien har i fA 12 (fB 12) samma lydelse som sagan: "Statt á føtur og ver títt lív”. Fortsättningen lyder i fA 13–15:

”Har eru ikki so mangir saman,
at eg ræđist menn:
gakk á skógv, tín ungi madur!
sova vil eg enn”.

Virgar læt tá Skemming leypa
fyri hans brynju breiđa:
risin leyp tá fimur á føtur,
sína jarnstong at reiđa.

Risin sipađi jarnstong sína,
sjálvum sær at eggja:
sló hann so í foldina fast,

hon stód millum hamra tveggja. Sagans uppgift, att två ref ben gingo sönder, har i fA försvunnit, men är bevarad i dA 20, där antalet dock blifvit sju (dC 17 tre). De två sista raderna återgifva sagan ord för ord. De hafva i de danska uppteckningar, där de förekomma, förvanskats: DA 22: "Nu haffuer jeg slagitt mynn stalstang

y biergett thill buode hammer".

dB 26 (och de därifrån utgångna sA och sF):

”Nu ligger stangen y birge fest,

som hund war slagen mett hamer". Anledningen därtill är, att ordet hamar i betydelsen brant klippa var, om ej okändt, så åtminstone ovanligt i Danmark, då denna visa diktades. Kalkar upptager det ej i sin Ordbog. Förekomsten af detta hamar anser jag vara af stor vikt för frågan om visans källa. Meningen i piđr. saga är väl den, att jätten ej kunde nå sitt vapen, emedan det blifvit slungadt mellan två tättstående branta klippor. Samma uttryck har jag antecknat från piđr. s. kap. 89: Viđga och hans ledsagare komma till Visará; där var en bro "millom tveggia hamra". Om min åsikt, att skildringen af striden mellan Viđga och Ætgeir grundar sig på nordiska motiv, ej är riktig, utan densamma härleder sig från någon tysk förebild, så håller jag dock före, att visan fått detta uttryck från sagan, ty då ordet hamar i denna betydelse var ovanligt i danskan, när visan tillkom, så anser jag det högst osannolikt, att om både visan och sagan oberoende af hvarandra grunda sig på tysk tradition, den förra vid öfverflyttningen till danska användt ett i språket ovanligt uttryck. I norskan låg det däremot närmast till hands. Annorlunda ställer sig saken, om man antager, att visan fått uttrycket från norska sagan. Visförfattaren kände, hvad detsamma innebar, och lät det därför stå kvar för att snart förvrängas. Ingen vill väl påstå, att mht. hamar haft denna betydelse. Grundtvig medger ock DgF. IV 633

att hammer : brant klippa "næppe kjendes” i Danmark utom på Bornholm (Hammershus).

I piđr. saga afslutas denna del af stridsskildringen med följande ord: ”Ny heyra þeir þiđrier konongr brestinn er stongin com niđr. þa mælti Herbrandr. þar mattv ver nv heyra bana Viđga. oc riđvm nv vndan sem harđast. en ef eigi er sva gort. þa er þat bani varr”. Emot denna uppmaning har ingen något att invända, och meningen är väl, att den efterkommes. Man hade också väntat, att striden nu skulle upphöra, då jätten förlorat sitt vapen, stålstången, som var jättarnes vanliga attribut, och Viđga fått skörda frukterna af sin seger. Men så är det icke. Jätten hade äfven en atgeir, och med denna fortsätter han striden. Denna fortsättning anser jag vara lånad från skildringen af striden mellan Heime och Aspilian, piđr. s. k. 433, med hvilken den stundom mycket nära öfverensstämmer. Boer har ZfdPh. XXV 456 en annan uppfattning, som grundar sig på hans enligt min mening oriktiga åsikt om sagans komposition. Hvad som tyder på, att skildringen ursprungligen tillhör kampen mellan Heime och Aspilian, är först och främst, att vid skildringen af denna åberopas "byđersk kvæđi", då författaren vill styrka uppgiften, att Hejmes hugg var så kraftigt, att han högg ett så stort stycke ur jättens lår, att ingen häst kunde draga mera. Dylika uttryck finnas visserligen nästan lika i andra nordiska sagor (t. ex. Orvar Odds saga, anf. af Grundtvig DgF. III 778), och man kunde därför anse tillägget som en medveten förfalskning för att göra berättelsen trovärdig, men de äro ej heller främmande för tyska dikter. Jag har funnit ett nästan liknande uttryck i Rosengarten uti episoden om striden mellan Witeg och Aspriân:

Er schriet im ouch abe ein ahsel (Witeg wolt den prîs bejagen) swie stark ein ros wære, ez hæte gnuoc ze tragen.

(Roseng. ed. Grimm, v. 1346). Jag anser det därför antagligast, att detta uttryck inkommit här från den tyska berättelse, som förf. följt vid framställningen af striden mellan Heime och Aspilian särskild dikt om Heimes kamp nämner der Marner, såsom förut blifvit sagdt. Då förf. vid revision af sitt arbete eller en bearbetare ville göra episoden mera liflig och omväxlande, upptog han denna skildring såsom fortsättning. Äfven andra omständigheter tyda på, att så tillgått. Skildringen af

en

tvekampen mellan Vidga och Ætgeir är kortare, och hänvisningen till ett tyskt kväde finnes ej här, hvilket tyder på sammandragning. Vidare har fortsättningen på striden fått en afslutning, som tydligen är lånad från kampen mellan Heinie och Aspilian. För jämförelsens skull anföras båda ställena: Vidgas kamp:

Heimes kamp: þenna hinn micla dyn Munkar þeir er hallda skiheyra nv felagar Viđga oc mæla. pinn. heyra sua mikinn dyn. Ný hevir risinn drepit Viđga. Oc

at landit skalf undir. ok sia þeir þa mælto symir. Vera ma oc at nu at risinn er fallinn. Viđga havi fengit sigr oc se nv risinn fallinn.

Då själfva kampskildringen lånades, lät man äfven detta drag i förändrad form följa med, ehuru ungefär detsamma stått förut, nämligen såsom afslutning på stridens förra del. Detta ställe är anfördt sid. 117. Att författaren till visan användt en källa, där stridsskildringen fått nyssnämnda tillägg från Heimes kamp, framgår bland annat af dC 19:

Widrick thog suerd y bode hennde,
hannd hog foruden felsk:
hannd hog enn styck aff Redskers side:

V øxen drog icke mere aff eth less.
SDA har såsom sagan lår (o: side).

Då Viđga dödat jätten, heter det i kap. 197: ”Nu tekr Viđga hans tungu oc skerr or hofdinu. oc gerir hann sik i blođi einu risans. oc gengr til hestz sins oc gerir hestinn allan blođugan. oc risatunguna bindr hann viď tagl hestzens. firir þvi at hann vill hava til iartegna. at hann lygr æigi. Oc nu læypr hann a sinn hest. oc riđr sem allra harđazt ma hann til sinna felaga”. Det är nog ej meningen, att det var med jättens tunga, som Viđga blodade sig och sin häst, ehuru det kan synas så, utan han skar den ur hufvudet för att hafva den med sig som tecken till sin seger. Framställningen är alltså ej fullt tydlig. Detsamma är förhållandet i visan, såsom framgår af dA 30:

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

9

Saa thog hannd itt stycke aff Ridskers tunge,
och blodige giorde hanndt syon hest:
saa redt hand thill thielden igienn,

som kiem per hulde allerflest.

Andra hafva i stället för itt stycke af Ridskers tunge insatt thet blodig hoffuit (dC), det grymma hofvudh (sBC), mande Blod (dB, sA), risa-blóð (fB). De öfriga sakna versen. I visan har det draget försvunnit, att Vidrik tog jättens tunga med som segertecken.

Enligt min mening kan äfven här visan grunda sig endast på sagan.

Det tydligaste beviset för visans afhängighet af sagan finner jag uti samstämmigheten mellan sagans kap. 200 och motsvarande verser i visan. Detta kap. handlar om, huru Sigurd får syn på Didrik och hans följe samt inberättar händelsen för Isung. Han omtalar först, att han sett ett tältläger på fältet nedanför borgen, och beskrifver tältens utseende. Detta torde vara den norske författarens uppfinning; något liknande förekommer äfven annorstädes i sagan, t. ex. kap. 326, 328. Då något motsvarande ej finnes i folkvisan, behöfva vi ej vidare sysselsätta oss därmed. Därefter heter det: "firir þvi landtialldi hanga .xiii. skilldir", och sedan följer beskrifning på hvar och en af dessa sköldar och omnämnande af deras ägare. Denna sköldebeskrifning anser jag vara ett tillägg af en annan än själfva författaren. Utmönstra vi densamma, så blir det sammanhang i berättelsen. Sedan Sigurd omtalat, att han sett tältlägret, har han alltså fortsatt: "oc firir þvi pikcivmz ec vita sægir Sigurăr. at komnir munu vera i uart land okunnir kappar

Oc nu byd ec mik til konungr međ yđru rađi at riđa til þeirra oc vita hverir þeir ero". Konungen säger sig vilja sända en annan för att utkräfva skatt och "spyria þa. hværir þeir ero. eđa hvađan þeir komu. eđa huar þeir voru fæddir. oc huert þeir vilia fara”. Då Sigurd utverkat sig uppdraget, säger han vid framkomsten: "Heilir se per gođir drengir. en

« AnteriorContinuar »