Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Jag har förut visat, huru dessa olikheter böra uppfattas (s. 67 f.). Med deltagarne i färden måste jag dock litet mer sysselsätta mig. Att den norske författaren ej haft tvekampsagan fullt aktuell, visar sammansättningen af piđreks följe. Af de 11, som jämte Didrik enligt Rosengarten deltogo i färden, förekomma i piđr. saga blott tre: Hildebrand, Heime, Viđga (Witeg). De öfriga äro helt andra. Detta beror på det sätt, hvarpå de sammanförts. Då författaren ej hade reda på, hvilka de ursprungliga deltagarne voro, måste han dikta och tillgrep då den utväg, som låg närmast; han erinrade sig, hvilka i det föregående sällat sig till piđrek. Dessa voro Hildebrand, Heime, Hornboge jarl, Viđga, Fasold, Sinstram, þettleif, Omlung, Vildifer, Herbrand. Då piđreks saga är en komposition af skilda dikter, i hvilka de olika personerna uppträda, så är det klart, att den ursprungliga tvekampsagan icke innehållit just dessa namn. På detta sätt gick antalet upp till tio utom piđrek själf. Men författaren ansåg, att þiđrek borde hafva 12 i sitt följe. Därför låter han Þiđrek tillställa ett gästabud och inbjuda niflungarne Gunnar, Högne och Guthorm. Att endast dessa nämnas, ehuru piđr. s. i samma kap. äfven omnämner Gernoz och Gisler, torde ej vara tillfälligt. I piđr. saga bryta sig två traditioner mot hvarandra, den tyska, enligt hvilken niflungarne voro Gunnar, Gernoz, Gisler samt möjligen Högne, ehuru denne vanligen nämnes deras frände, samt den nordiska, i äldre tider införda, som kände blott Gunnar, Högne och Guthorm, hvilka sägas vara bröder. I kapitlets förra del har Guthorm inskjutits bland Gunnar, Gernoz och Gisler

alltså hafva båda traditionerna sammanblandats sedan, då inbjudningen till festen skulle ske, omnämnas blott de nordiska niflungarne. Men på detta sätt skulle författaren hafva fått tretton utom Didrik; därföre hittar han på, att Guthorm af sjukdom ej kunde infinna sig. Att niflungarne infunno sig i Bern, strider alldeles mot den äkta tra

men

8. 69

ditionen, som låter Didrik besöka dem i Worms. Äfven piđr. saga har känt denna, ty i kap. 226 låter den þiđrek följa Gunnar hem till Niflungaland. Då kämparaden tillkommit så, som jag nämnt, är det uppenbart, att den är uppgjord af författaren själf, oberoende af tyska källor. I visan återfinna vi sju af þiđreks-sagans kämpar, bland dem Högne, som icke hörde till piđreks män. Särskildt anmärkningsvärd är förekomsten af Hornboge jarl uti visan. Såsom förut blifvit visadt

förekommer han i densamma under formen Humbelboe Iersing m. fl., hvilka kunna återföras till grundformen Hornboga ierlsson, d. v. s. ursprungligen angafs därmed Omlungs släktförhållande, men då däraf blef Hornboge Jersing, uppfattades Jersing som Hornboges tillnamn. Enligt Grundtvig DgF. I 73 uppträder i tyska dikter en hertig Hornboge. Det medelhögtyska herzoge har alltså återgifvits med jarl. I pidr. saga användes mycket ofta det inhemska och då ännu brukliga ordet jarl, men omväxlande med hertig. Så naturligt detta är, likaså egendomligt synes det vara, att detta ord användes i visan, om, såsom Grundtvig vill, den vore öfversatt från tyskan; ty då visan tillkom, hade ordet jarl (jer?) kommit ur bruk i Danmark och ersatts med hertig. Kalkar upptager visserligen ordet jerl, men ett ex., Gripon jerl, är hämtadt från en från svenskan öfversatt dikt, som i sin ordning är öfversatt från norskan, nämligen Flores och Blanceflor; de två öfriga äro från Vedel och gälla Håkan jarl i Norge. Dessutom anföres jerldom hos Huitfeldt. Jag ser alltså i Hornboges titel ett nytt bevis för visans beroende af sagan.

Det faller af sig själf, att de namn i kämparaden, som finnas i visan, men ej i sagan, hafva senare tillkommit. Att så kunnat ske, är lätt att inse. Hvar vers, där kämparne besjungas, är ett helt för sig utan samband med de öfriga. Härigenom kunde lätt luckor i minnet uppstå och ett nytt namn insättas, hämtadt från sångarens rikhaltiga repertoar. Grundtvig anser denna omständighet som ett stöd för sin åsikt. Alla de nya namnens tillkomst kan dock enligt min teori på ett fullt tillfredsställande sätt förklaras; se sid. 67 ff.

Det resultat, till hvilket jag hittills kommit, är alltså, att folkvisan i det hela har utgått från þiđreks saga. Det är af mindre vikt att få utredt, om den direkt härstammar från denna eller från den svenska öfversättningen däraf. Jag ansluter mig äfven i detta hänseende till Storms förkättrade åsikt, att visan härleder sig från den sistnämnda. Som emellertid Storm ej kunnat öfvertyga Grundtvig, så vill jag ännu en gång skärskåda hans skäl och ytterligare anföra några bevis för den stormska uppfattningen, hvarigenom hvad han anfört, torde vinna i beviskraft.

Jag anför först sv. öfvers., sedan visan och sist þiđr. saga.

1. S. 180: 5 ff.: The komo fA 8: tá iđ hann kom á Bertil en storan skog som kallas

tinga skógv, britanea skog. Tha wænde tá vendi hann hestin á leid. brand sin hest om kring.

Þiđr. s.: Nv kom þeir at skogi einym miklvm. oc þingat ligr vegr þeirra a þann scog. Nv snyr Herbrandr aptr hesti sinvm a inot konongenomoc mælti. Herra segir hann. her ligr firir oss Bertanga scogr. En i þessom scogi er einn risi.

Det är tydligt, att visan innehåller precis lika mycket som S. I båda nämnes skogens namn i sammanhang med ankomsten till densamma; i piđr. s. däremot vid Herbrands återkomst till konungen. Namnet på landet och skogen tangaland och Bertangaskog har blifvit mycket ventileradt i samband med frågan om visans ursprung. Grundtvig, DgF. IV 594, säger, att sv. öfvers. har formen Britania, där visan har Bertings-, och att, då den har Bratinga borgh, 298: 10, så har den lånat formen från visan, som har både Brattingsborg och Bertingsborg. Detta bevismedel använder Grundtvig ofta. Så snart i visan förekommer en form, som öfverensstämmer med sv. öfvers. gentemot sagan och icke kan bortförklaras, så tillgriper han denna förtviflade utväg. Den som skrifvit de nu befintliga handskrifterna af sv. öfvers., har alltså enligt hans mening haft sitt hufvud så fullt af folkviseuttryck, att han ej kunnat bibehålla originalets lika goda uttryck, utan måst ditsätta visans. Beträffande formen Bertanga synes det långt rimligare, att en svensk afskrifvare insatt Britania, där originalet haft Bertanga- eller Bratinga-. För öfrigt finnas i sv. öfvers. ännu två andra former, nämligen dels Bretania 178: 1, dels Bertania 23: 3, Bertanea 215: 4. Sammanställas Bratinga, Bertanea, Bretania, Britania, peka de på ett gemensamt Bertanga-, som sagan har. Här må

sagans Ber

. påpekas, att de sv. hss. alls ej äro så noggranna. Sämst skrifven är hs. B., men den har dock några ursprungliga läsarter, som ej finnas i hs. A.

2. S. 181: 1 f.: Wideke red fA 11: Virgar reid á skógnw fram i skogen. han fan

vin framm hwar resen lag oc soff.

Tiđriks köppum frá:
tá var risin sovnađur,

á grønum völli lá. Þiđr. s.: Viđga riđr av fram i scoginn. hann ser firir sic fram hvar ligr einn mađr oc scefr.

Äfven här gäller det, att S. och fА innehålla detsamma, piđr. 8. däremot något annorlunda: einn mađr; de öfriga: resen.

3. S. 181: 7 ff.: Sidan støtte dC 9: Hannd red thill thenn han resen mz sin fot

Redsker, sagde illa waktar tu konungens støtte paa hannem med skafftt: land medan tw soffuer sa fast. "Wog nu op, du kiempe god,

thu soffuer altt saa liortt". Þiđr. s. Vidga spernir (AB stigr) til risans med fæti sinom vinstra

oc mælti. eigi scyldi sa iamnan sova, er settr væri til lannz at gæta af hendi rics hofdingia.

Förebråelsen, som Vidrik uttalar i S. och dC, att jätten sofver för hårdt, förefinnes ej i piđr. s.

i 4. I piår. s. säges Viđga draga sitt svärd Mimung, innan han första gången väckte jätten. Sv. öfvers. har ändrat detta

OC

[ocr errors]
[ocr errors]

naturliga förhållande och låter honom göra det, först då han andra gången väckte jätten. Så gör ock visan (fB 17). 5. S. 181: 19 ff.: Resen sprang

fB 20: Risin reggjadi jarnop mz mykin wrede. oc slog at

stongina, wideke mz sin jarn stong

ilt var skap at eggja: hon kom diwpt i jordena. hon kom so í jörđina fast, mellom tw berg.

í millum ham ra tveggja. Þiđr. s. Ocnv leypr risinn vpoc er reiđr mioc. oc þrifr iarnstong sina oc reiđir at Vidga en risinn lystr i iordina. sva at stongin stoď fost millum tveggia hamra.

Grundtvig har fäst sig vid att sv. öfvers. har berg, visan och bidr. s. hamar, och ser däri ett stöd för sin teori. Ett

. klent stöd! Då denna hs. af Sv. öfvers. skrefs början af 1500-talet - var ordet hamar i betydelsen "brant klippa" lika obrukligt i svenska litteraturspråket som i det danska. Söderwall har intet exempel utom ortsnamn. Det yar då naturligt, att det utbyttes mot något annat, som man begrep.

6. S. 181: 40 f.: Wideke lyffte SA 26: Widrich tog vnder med mz bada hænder oc gat ekke

all sin macht, rørt stenen.

Han orka icke stenen röra. Þiđr. s. Oc Viđga toc til af allv afli. oc steinninn bivadizt ecki viđ. Jfr äfven sD 14: Vidrik tog med sine hender två

han orkade icke dhen stenen kny. Det är alltså endast tillfällig likhet mellan sA: med all sin macht, och piđr. s.: af allv afli.

I sv. öfvers. har afskrifvaren öfversprungit några ord; jfr no. sagan: Nu stigr risinn ofan i iarđhusit, dA 29: hand (o: Ridsker) inndt adt dørrenn krøb. 7. S. 181: 48 ff.: Wideke

dBa 37: Widerich hug til mett bar op swerdit mz bade hænder.

buode sin hinder) oc hiog hanum huffuodit aff. och hug hanom hoffuit fraa i

Þiđr. s. þa reidir Viđga sitt sverd ii. hondum oc hoeggr a hals risanum. sva at af flygr hofuđet. oc fellr þar sa risi.

1) Jag har s. 60 ansett, att dA 29 står grundformen närmast. Jämförelsen med sv. öfvers. visar, att detta är förhållandet med dB. Ändringen i da är dock obetydlig.

« AnteriorContinuar »