Imágenes de páginas
PDF
EPUB

öfverensstämmer med sv. öfvers. gentemot sagan och icke kan bortförklaras, så tillgriper han denna förtviflade utväg. Den som skrifvit de nu befintliga handskrifterna af sv. öfvers., har alltså enligt hans mening haft sitt hufvud så fullt af folkviseuttryck, att han ej kunnat bibehålla originalets lika goda uttryck, utan måst ditsätta visans. Beträffande formen Bertanga synes det långt rimligare, att en svensk afskrifvare insatt Britania, där originalet haft Bertanga- eller Bratinga-. För öfrigt finnas i sv. öfvers. ännu två andra former, nämligen dels Bretania 178: 1, dels Bertania 23: 3, Bertanea 215: 4. Sammanställas Bratinga, Bertanea, Bretania, Britania, peka de på ett gemensamt Bertanga-, som sagan har. Här må påpekas, att de sv. hss. alls ej äro så noggranna. Sämst skrifven är hs. B., men den har dock några ursprungliga läsarter, som ej finnas i hs. A.

2. S. 181: 1 f.: Wideke red fA 11: Virgar reiđ á skógnw fram i skogen. han fan

vin framm hwar resen lag oc soff.

Tiđriks köppum frá:
tá var risin sovnađur,

á grønum völli lá. Þiđr. s.: Viđga riđr av fram i scoginn. hann ser firir sic fram hvar ligr einn mađr oc scefr.

Äfven här gäller det, att S. och fА innehålla detsamma, piđr. . däremot något annorlunda: einn mađr; de öfriga:

resen.

OC

3. S. 181: 7 ff.: Sidan støtte dC 9: Hannd red thill thenn han resen mz sin fot

Redsker, sagde illa waktar tu konungens støtte

paa

hannem med skafftt: land medan tw soffuer sa fast. ”Wog nu op, du kiempe god,

thu soffuer altt saa hortt”. Þiđr. s. Viđga spernir (AB stigr) til risans med fæti sinom vinstra

oc mælti.

eigi scyldi sa iamnan sova, er settr væri til lannz at gæta af hendi rics hofđingia.

Förebråelsen, som Vidrik uttalar i S. och dC, att jätten sofver för hårdt, förefinnes ej i piđr. s.

4. I piđr. s. säges Viđga draga sitt svärd Mimung, innan han första gången väckte jätten. Sv. öfvers. har ändrat detta

naturliga förhållande och låter honom göra det, först då han andra gången väckte jätten. Så gör ock visan (fB 17). 5. S. 181: 19 ff.: Resen sprang

fB 20: Risin reggjađi jarnop mz mykin wrede. oc slog at

stongina, wideke mz sin jarn stong

ilt var skap at eggja: hon kom diwpt i jordena. hon kom so í jörđina fast, mellom tw berg.

í millum hamra tveggja. Þiđr. s. Oc nv leypr risinn vp oc er reiđr mioc. oc þrifr iarnstong sina oc reiđir at Viđga en risinn lystr i iordina. sva at stongin stoď fost millum tveggia hamra.

Grundtvig har fäst sig vid att sv. öfvers. har berg, visan och piđr. s. hamar, och ser däri ett stöd för sin teori. Ett klent stöd! Då denna hs. af Sv. öfvers. skrefs början af 1500-talet var ordet hamar i betydelsen "brant klippa” lika obrukligt i svenska litteraturspråket som i det danska. Söderwall har intet exempel utom ortsnamn. Det var då naturligt, att det utbyttes mot något annat, som man begrep.

6. S. 181: 40 f.: Wideke lyffte SA 26: Widrich tog vnder med mz bada hænder oc gat ekke

all sin macht, rørt stenen.

Han orka icke stenen röra. Þiđr. s. Oc Viđga toc til af ally afli. oc steinninn bivadizt ecki viđ. Jfr äfven sD 14: Vidrik tog med sine hender två

han orkade icke dhen stenen kny. Det är alltså endast tillfällig likhet mellan sA: med all sin macht, och piđr. s.: af allv afli.

I sv. öfvers. har afskrifvaren öfversprungit några ord; jfr no. sagan: Nu stigr risinn ofan i iarđhusit, dA 29: hand (o: Ridsker) inndt adt dørrenn krøb.

7. S. 181: 48 ff.: Wideke -- dBa 37: Widerich hug til mett bar op swerdit mz bade hænder.

buode sin hinder) oc hiog hanum huffuodit aff. och hug hanom hoffuit fraa i

Þiđr. s. þa reiđir Viđga sitt sverd ii. hondum oc hæggr a hals risanum. sva at af flygr hofuđet. oc fellr þar sa risi.

1) Jag har s. 60 ansett, att dA 29 står grundformen närmast. Jämförelsen med sv. öfvers. visar, att detta är förhållandet med dB. Ändringen i da är dock obetydlig.

8. Då kämparne vid Vidriks återkomst efter striden med jätten begåfvo sig på flykten i den tron, att Vidrik blifvit besegrad, heter det

S. 182: 14 f.: tha low konun- sB 26: Och dedh var Widrich gen at hinæ som flytt haffde.

Wellamssonn,

Han begynthe till at lee. I Þiđr. s. finnes intet motsvarande. 9. S. 184: 3 f.: Sigord swen fA 24 (fB 45) Sjúrdur stóđ í stod i wigskalen.

vigisgörđum Þiđr. s. har intet motsvarande.

Denna märkliga öfverensstämmelse mellan visan och sv. öfvers. har naturligen ådragit sig stor uppmärksamhet. Grundtvigs förklaring är den vanliga: den senare har fått uttrycket från den förra. Vore detta det enda stället, där vigskard förekomme i sv. öfvers., så funnes ett rimligt skäl till en sådan åsikt. Men det förekommer åtminstone på två andra ställen. Det ena är 329: 26: hymerna stodho opp j wikskardhen ok skutho. Motsvarande ställe lyder i piđr. S., k. 386: Huner standa a vigskordum uppe oc skiota. Här kan således intet lån från folkvisan ifrågasättas. Det andra är 317: 7 f.: stodho all torn ok vigskardh ful aff frw ok jompfrur ok alle vildhe see haghen; jfr þiđr. s. k. 373: a hveriom tvrn oc a hverre holl oc a hveriom garđe oc a hveriom borgarvegg standa nv kurteisar konor. oc allar vilia Hogna sia. Den naturligaste förklaringen till afvikelsen i sv. öfvers. är, att öfversättaren ansåg, att utsikten från hall, gård och borgvägg ej var så bra som från vigskard, som just användes för spejare. Anledningen till dess användning i kap. 184: 3 är alldeles densamma. Sigurd var ej inne bland de öfriga; då han kom för att inberätta hvad han sett, var det enligt sv. öfversättarens mening klart, att han från någon högre belägen del af borgen gjort sina iakttagelser, alltså från vigskarden. Denna förklaring af ändringen synes mig vara den allra enklaste. Ifrån sv. öfvers. har den alltså inkommit i visan.

10. S. 185: 1: Konungen sag

SA? 39: Och hörer du sefuar de kenner tw nogra aff the

snare suenn, skiolla.

medann du hafuer farith der

efter buadan komme dee starke

kemper heller huar ere deras sköl.

dee merkenn. I Þiđr. s. finnes ingen dylik fråga.

Grundtvig har anmärkt likheten och förklarar den på sitt vanliga vis, såsom lån från visan.

11. Då Sigurd begaf sig till Didriks läger, anlade han för att vara okänd förklädnad:

S. 186: 1: han tog sik wapn SA? 4: Och Sefuar hann taoc onda klæder oc

en litin

ger sigh ehnn littenn hest. hæst.

Þiđr. s. Nu tekr Sigurđr ser vapn oc klæđe oc æinn illan hest (AB: vapn oc vond klæđe oc etc.).

Tydligen har öfversättaren läst litlan för illan, som är bättre. Grundtvig må gärna DgF. IV 603 påstå, att likheten med visan är tillfällig och att dålig häst och liten häst är detsamma. I vanligt språkbruk är det dock ej så; en häst är ej dålig, därför att han är liten.

12. Då Sigurd utkräfde skatt af Didrik, sade han S. 186: 8 f.: wilia i nokon fA 32 (fB 51): Gongur har naskatt wtgøra som her ær en ga

kar skattur af mall sidwania.

eptir fornum vanda. Þiđr. s.: Jsungr konungr minn herra sendi mic hengat međ sinu ærendi at taka af yđr skatt. sem her ero log til at konungr a at hava. Jfr sA? 7: denn skattenn uy icke gifua må,

medh minder han hafuer uarith J fordom. Tydligen passar ej detta svar i sА’; men det grundar sig på en äldre version, där orden lagts i Sigurds mun.

13. S. 188: 44 f.: thw skall dD 22: "Tthag du nu mynn nw først binda mik wid thenna

skioldderem, lind

han band ha- du bientt meg tiell en iiegg: num wid linden mz en skioll och rid thu saa thill thieeloc sidan tog han hæstana

denn igen, oc red till sin herre igen. thu sig, thu haffuer wunditt den

lieeg". Þiđr, s.: skalltv binda mik vid þessa lind.

rem

I följande kap. af þiđr. saga säger Omlung, då han skrytsamt omtalar händelsen: ec batt hann vid lind æina. oc þar til hafđa ec hans bæellti oc fætil or skilldinum. Den svenske öfversättaren ansåg, att då öfverenskommelsen om bedrägeriet gjordes mellan Sigurd och Omlung, borde sättet fullständigt angifvas, och därför tillade han "mz en skioll rem”, hvarmed han återgaf det följande kapitlets "fætil or skilldinum”, hvaremot han uteslöt detta på det senare stället, där Omlung redogjorde för sin färd. 14. S. 189: 13 ff.: wideke sagde sC? 31: Suarade vidrick velanson,

Ær thz sigord swen. tha hommor lum tu far alt mäd tant, ær thz giort mz wilia at han och alt war thet mæd velie lot binda sik.

giort,

om tu sivort bant. Jfr fA 57, fB 89.

Þiđr. s. Ef þar er Sigurđr sveinn sem ek hygg at vera myni. þa er þetta gort međ vel oc prettum.

Sv. öfversättaren har läst vili (vilja) för vél (list). 15. S. 189: 19 ff.: thz fik DA 85: Siuord staar y lunnde, sigord see. at wideke kom. och

hannd Viderick tha wilde (han) ekki

riide: bida widike.

vredt hannd egenn op med rod, hannd thuorde hannom ey

bandenn biide. Þiđr. s.: Nv ser Sigvrđr hvar mađrenn riđr til hans oc vill æcki æiga viđ þenna mann.

Utom hvad jag anmärkt vid några af de ställen, som anförts för att visa öfverensstämmelsen mellan sv. öfvers. och visan, vill jag om dem alla fälla det omdömet, att likheten visar sig däruti, att där sv. öfvers. gjort några, låt vara oväsentliga, afvikelser från piđr. saga, så att säga smyger sig visan i uttryckssätt tätt efter öfversättningen. I sådana fall är det ju föga tänkbart, att någon afskrifvare insatt dessa uttryck, hämtade från visan, uti den sv. öfvers., såsom Grundtvigs teori förutsätter. Betraktar jag vidare visan i sin helhet uti dess förhållande till sagan, så framställer sig för mig den frågan: kunna de många, stundom ordagranna öfverensstämmelserna mellan dessa förklaras

mellan dessa förklaras enligt den

seer

« AnteriorContinuar »