Imágenes de páginas
PDF
EPUB

kommande Bodel, hvilket är detsamma som Bödvildr, såsom Völunds maka enligt den prosaiska inledningen till Völundarkviđa hette. Men jag har i min undersökning af äkta och oäkta beståndsdelar i visan kommit till den åsikten, att hela den del af densamma, där Vidrik redogör för namnen på sina vapen, sig själf och sina föräldrar, icke ursprungligen tillhört visan. Den införes nämligen på sådant sätt, att den ej står i något närmare sammanhang med det föregående eller efterföljande. Men episoden har befunnits tilltalande, och finnes därföre i alla uppteckningar utom fa, hvilken dock står grundformen närmast. Dessutom tillhör Bodel strängt taget endast en uppteckning, ty dBa, dBb, dBc äro afskrifter af ett och samma original. Bugge har äfven påpekat, DgF. II 636, att den tyska formen af namnet bort vara Badhild.

Då man i en visa påträffar ett ord eller ett uttryck, som kan uppvisas i någon tysk dikt, så är man benägen att redan af denna anledning anse visan vara af tysk upprinnelse ?). Jag tror, att man bör vara försiktig vid dragandet af dylika slutsatser. Det fanns nämligen under medeltiden vissa uttryck, som vandrade från land till land genom personlig eller litterär beröring. När de fått riktigt fotfäste, dyka de främmande gästerna upp i litteraturen. I synnerhet voro visorna utsatta för dylika inflytelser. De sångare, som föredrogo dem, voro ofta tyskar eller hade genom kännedo

om den samtida tyska diktningen benägenhet att begagna sig af uttryck, hämtade från denna. Vi finna exempel därpå uti Didriksvisan. Vid uppräkningen af sina vapen säger Vidrik om sitt svärd: det är härdt i kämpablod. Ett därmed besläktadt uttryck förekommer mycket ofta i mht. episka dikter och lyder: wart gehert in trachen

men

a) Så har t. ex. Steenstrup gjort med afseende på Grimilds Hævn i Vore Folkeviser, s. 94. Jag nämner detta utan att vilja uttala någon åsikt om denna visas uppkomst.

bluot (om svärd eller brynja). Detta uttryck skulle godt kunna användas som bevis för visans tyska ursprung. Af skäl, som förut anförts, anser jag hela denna afdelning af visan för senare tillsats. I dD 13 m. fl. förekomma följande verslinier:

Om alle myne borig wor guld,

och alltt thett wand wor wyn: Dessa linier finnas i en i Tyskland och Norden mycket spridd kärleksvisa (DgF. IV 665), och antagligt är, att de från den nordiska inkommit i någon uppteckning af Didriksvisan och ej, såsom Grundtvig är böjd att tro, direkt från Tyskland.

Den föregående undersökningen af Didriksvisans källor har gifvit det resultatet, att denna grundar sig på ett nordiskt original, och till detta har jag kommit genom att uppvisa, att visan uti en mängd fall öfverensstämmer med piđr. saga i dess nuvarande öfverarbetade skick, där denna innehåller rent nordiska motiv eller ock en fri behandling af tyska sägner. Detta nordiska original har varit den svenska öfversättningen af sagan, hvilket framgår af de många likheterna mellan denna och visan, där sagan har andra uttryck.

Nu framställer sig den frågan, om sv. öfversättningen tillkommit så pass tidigt och varit så mycket känd, att den kunnat gifva upphof till en folkvisa. Att den haft en ganska stor spridning framgår däraf, att folksagor, grundade på denna, blifvit upptecknade på skilda håll, i Skåne, Upland och Småland, och dessa röra sig just om smeden Velent och hans son Vidrik.

Angående tiden för sv. öfversättningens tillkomst har man inga bestämda fakta att stödja sig på. Den pergamentshandskrift af þiđr. s., som finnes i Stockholm, kom med den bergensiske biskop Arnes böcker till Vadstena kloster under förra hälften af 1400-talet. Men jämte denna har en annan funnits i Sverige, efter hvilken den sv. öfvers. blifvit verkställd. Det är troligen denna, som Stiernhielm citerar i Svea och Götha Måles Fatebur. När denna kommit till Sverige, vet man ej; att det skett samtidigt med den andra, som fanns i Arnes ägo, är blott en gissning. Det kan hafva skett långt tidigare. Men att det skett genom förbindelser mellan norska och svenska kloster, anser jag troligast. Jag antager, att någon svensk munk, som en tid vistats i Norge och där blifvit förtrogen med norska språket, haft med sig densamma till Sverige och efter hemkomsten öfversatt den till svenska. Gödel, som ägnat denna fråga en grundlig undersökning i Antiqv. Tidskr. för Sverige 16: 4, s. 17 f., 37, 47, anser, att öfversättningen skett först under 1400-talet. Men skälen äro, synes mig, svaga. Att biskop Nils Ragvaldsson i Växiö år 1434 icke kände den, och att den användts i historiska arbeten först omkr. år 1450, är väl ej afgörande. Men äfven om giltiga bevis skulle kunna anföras för den af Gödel m. fl. antagna tidpunkten, så ligger däri intet hinder för min åsikt, ty folkvisan om Didrik och hans kämpar kan vara ännu yngre.

0. Klockhoff.

Held Vilin.

Den von ihm mit e bezeichneten Theil der Röker Runeninschrift bis zum Trennungszeichen der dritten Zeile, auf welches Runen des älteren Alphabetes folgen, translitteriert Bugge in seiner Abhandlung Om runeindskrifterne

paa

Rökstenen i Östergötland og paa Fonnaas-spænden fra Rendalen i Norge ^) (Stockh. 1888 [erschienen 1893]) S. 5 so:

1) Vitt. hist. o. antiqv. akad:s handl. N. F. XI, N:o 3; im Folgenden citiert als Rök & Fonnaas. Ich bezeichne auch die übrigen Theile der Röker Inschrift so, wie sie in dieser Abhandlung Bugges bezeichnet sind. ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

10

airfbfrbnhnfinbantfạnhnu
Rtrąkiuilinisþat · rhf þrhis

.feqsļuļI!nunțe; An dieser Translitteration ist erstens von vorne herein bedenklich, dass der auf allen Abbildungen deutliche und von Bugge in seiner Tolkning af runeindskriften på Rökstenen i Östergötland 1) (Stockh. 1878) S. 76 sowohl durch die Translitteration wie durch die Worte "de to prikker må være betydningslöse” als vorhanden anerkannte Doppelpunkt zwischen h und i in der zweiten Zeile fortgelassen ist, und zweitens zunächst fraglich, ob man nicht, woran schon Stephens 0. N. R. M. I S. 236 gedacht, am Anfang derselben Zeile den Einrahmungsstrich als i mitzulesen habe, so dass diese Zeile mit in, anstatt mit R, begönne. Die i-Rune ist auf dem Steine nirgend unmittelbar rechts vom Einrahmungsstriche noch besonders eingehauen, sondern in den beiden Zeilen, welche sowohl von einem Einrahmungsstriche an laufen als nach Bugges Lesung mit i beginnen (a 2 und d 6), durch den Einrahmungsstrich repräsentiert, und die, ihrer Zeit ansprechende, Wimmersche Vermuthung (Rökst. S. 95), dass absichtlich sowohl in e 1, e 2, e 3 wie in f und y gerade je 24 Runen gesetzt seien, kann nicht dagegen geltend gemacht werden, zu Anfang von < 2 ir zu lesen; denn diese Vermuthung ist mit aller Rök & Fonnaas S. 44 und 52-53 aufgebotenen Spitzfindigkeit nicht mehr zu retten; wäre sie aber mit Spitzfindigkeit zu retten, so brauchten wir offenbar nicht spitzfindiger als Bugge a. a. 0. zu sein, um aus e 2, wenn schon 25 Runen, so doch nur 24 Zeichen herauszulesen.

Die angeführte Translitteration transscribiert Bugge Rökst. S. 90, Rök & Fonnaas S. 5, mit Auflösung der Chifferschrift?), so:

1) Aftryck ur Antiqv. tidskr. f. Sverige V; im Folgenden citiert als Rökst.

2) Die Cursivschreibung der dechiffrierten Stellen rührt von mir her.

sakumukminiuaimsiburinip
Rtrąkiuilinispat · knuaknat

iaiunuilinispat
Hier kommt zu jenen zwei ersten Zweifeln ein dritter.

Abgesehen von unserm Passus weist nach Bugges Deutung der Stein Geheimschrift noch an sechs Stellen auf, nämlich f Rune 12, é 3 Schluss, h erste Hälfte, h zweite Hälfte, i und k. Für f Rune 12 legt Bugge, mit Recht '), das ältere Alphabet zu Grunde; die übrigen fünf Stellen aber, von denen freilich mindestens ¢ 3 Schluss nicht ins Gewicht fällt ?), dechiffriert er auf Grund des jüngern Runenalphabetes in der Gruppierung

bmlr hniast fubạrk. Hingegen die Chifferschrift in unserm Passus löst er dadurch auf, dass er für jede Rune die ihr in der Gruppierung

fupark hnias tbmlr oder allenfalls

fupark hniast bmlr

a) Der spezielle hierfür angewandte Kunstgriff, die Hypothese einer Theilung des älteren Alphabetes in vier Gruppen, deren vierte FUÞARK ist (Rök & Fonnaas S. 43–44), leuchtet mir jedoch nicht recht ein. Unter der Voraussetzung, dass f Rune 12, wie Friberg (a. a. 0. S. 43) meint, an beiden Seiten je 4 Äste hat resp. gehabt hat, könnte sie durch 8 Äste an 1 Stamme vielleicht als achte Rune der ersten Gruppe des dreitheiligen älteren Alphabetes bezeichnet sein sollen, d. i., wenn wir Tys Ætt die erste sein lassen, als D. Und um, unter Anerkennung von nur 7 Ästen, in analoger Weise zu demselben Resultat zu gelangen, hätten wir nur nöthig, ein älteres Alphabet ohne Ing-Rune zu Grunde zu legen. Wenn ich glaubte, dass e 3 Schluss wirklich bedeuten solle, so würde ich hierin eine Bestätigung für f Rune 12 D sehen; denn, wenn überhaupt irgendwo, so ist sicher auch bei e 3 Schluss Dechiffrierung auf Grund des älteren Alphabetes das methodisch Richtige; nu, das Bugge (a. a. 0. S. 52) als 2:te Rune der 2:ten Gruppe + 2:te Rune der 3.ten Gruppe auf Grund des jüngern Alphabetes in der Anordnung bmlr hniast fuþạrk herauslesen möchte, oder vielmehr NU, ergiebt sich aber aus dem älteren Alphabete nur bei der von mir, nicht bei der von Bugge, für f Rune 12 vorausgesetzten Gruppierung.

2) Warum nicht, ist in der vorigen Fussnote gesagt.

« AnteriorContinuar »