Imágenes de páginas
PDF
EPUB

grundtvigska uppfattningen? Om piðreks saga uppstått på det sätt, som jag anser, d. v. s. genom muntliga berättelser, som grunda sig på längre episka dikter på vers eller prosa, jämte tillägg och ändringar af den norske öfversättaren eller bearbetaren, och detta således är förhållandet med den del af sagan, som handlar om Didriks tåg till Bertangaland, men däremot en tysk folkvisa om samma ämne, om någon sådan existerat, uppstått på helt annat sätt och vid öfversättningen till danska ytterligare ändrats, således sagan och visan åt olika håll aflägsnat sig från det gemensamma ursprunget, om, säger jag, detta är förhållandet, synes det mig oförklarligt, att så många likheter i uttryck finnas dem emellan. Däremot äro dessa lätta att förklara enligt den af mig på andra grunder förfäktade åsikten.

Jag vill nu bemöta några af de positiva skäl, som Grundtvig anfört för sin teori, men hvilka jag hittills ej haft tillfälle att beröra. Grundtvig fäster stor vikt vid namnformerna i sv. öfvers. Han påpekar, att många af dessa äro mera besläktade med de i tyska dikter än de i þiðr. saga förekommande. Detta förhållande förklarar han på sitt vanliga vis, eller att sv. öfvers. fått dem från visan. Vore dessa tyska inflytelser inskränkta till dem, som kunna förklaras på detta sätt, så vore en sådan åsikt rimlig. Men nu finnas många andra dylika inflytelser både i innehåll och namnformer. Med afseende på innehållet vill jag påpeka de direkt från någon tysk källa lånade uppgifterna, att Heime hade "langa arma oc iiij alboga" kap. 14: 14 ("fier elenbogen mit seinen langen armen", Heldenbuch fr. 1477, s. 619, 16), samt att, då Sigurd gjorde sig osårbar, "et lønnaloff lag mellom hans hærdar", kap. 158: 38 ("dô viel im zwischen herte ein linden blat vil breit", Nibel. 1. 902, Bartschs uppl.), hvilka ställen saknas i þiðr. saga. Bland namn, som erhållit en mera tysk form, vill jag nämna Seveke eller Sevekin, Detmar, Heyme de kleine och det

ofta förekommande Vidike. Det sistnämnda motsvaras i visan af Vidrik, hvilken namnform är konstant och troligen uppstått, då visan diktades. Om nu verkligen några namnformer upptagits i sv. öfvers. från visan, kan man med skäl fråga, hvarföre icke äfven namnet Vidrik tagits till heders, som var det mest bekanta. För mig ställer sig saken så, att sv. öfvers:s Vidike i visan ändrats till Vidrik. Bland namnen spelar Brand Vidfärling en stor roll. Grundtvig säger, DgF. IV 594, det vara en "saa simpel en Sandhed", att då en visuppteckning har Brand Hr. Vifferling

att märka

i visan om Didrik i Birtingsland, DgF. 8 - så är detta en på dansk botten skedd omkastning af stafvelserna i Herbrand, och Brand har sedan från visan öfvergått till sv. öfvers. Men för mig ställer sig saken så, att "Hr." i n:o 8 ej har något att göra med förra hälften af namnet Herbrand, utan är analogt med Hr. i "Gynter Hr. Gernaffl", "Otte Hr. Angeltu", "Vidrik Hr. Stagesson" o. d. Att Vidfärling är det stående tillnamnet i sv. öfvers., äfven där norska sagan saknar det, bevisar intet för Grundtvigs teori, ty öfversättaren kände till det från þiðr. s. kap. 171 och 182, och han visar sig äga förkärlek för tillnamn, hvarför han skapar sådana, där källorna sakna dem. När en person första gången förekommer, förses han gärna med tillnamn, så Brand, kap. 132 ej på motsvarande ställe i þiðr. saga; så Fasholt, som införes med tillnamnet hin stolte i þiðr. saga först längre fram, så Folker, som erhållit det direkt från tyskan upptagna tillnamnet spelman. Heime kallas dock ej första gången den grymme eller den högmodige eller de kleine, de två första hämtade från hans karakteristik i kap. 14: 18: grymmer oc hogmoduger (piðr. s.: grimmr oc harđuđigr), det sista af tysk upprinnelse. I þiðr. s. har han endast tillnamnet mikillati, kap. 174.

[ocr errors]

Ett namn i visan skulle kunna vara ett verkligt stöd för Grundtvigs teori, nämligen det i dBa, dBb, dBc före

kommande Bodel, hvilket är detsamma som Bödvildr, såsom Völunds maka enligt den prosaiska inledningen till Völundarkviða hette. Men jag har i min undersökning af äkta och oäkta beståndsdelar i visan kommit till den åsikten, att hela den del af densamma, där Vidrik redogör för namnen på sina vapen, sig själf och sina föräldrar, icke ursprungligen tillhört visan. Den införes nämligen på sådant sätt, att den ej står i något närmare sammanhang med det föregående eller efterföljande. Men episoden har befunnits tilltalande, och finnes därföre i alla uppteckningar utom fA, hvilken dock står grundformen närmast. Dessutom tillhör Bodel strängt taget endast en uppteckning, ty dBa, dBb, dBc äro afskrifter af ett och samma original. Bugge har äfven påpekat, DgF. II 636, att den tyska formen af namnet bort vara Badhild.

Då man i en visa påträffar ett ord eller ett uttryck, som kan uppvisas i någon tysk dikt, så är man benägen att redan af denna anledning anse visan vara af tysk upprinnelse 1). Jag tror, att man bör vara försiktig vid dragandet af dylika slutsatser. Det fanns nämligen under medeltiden vissa uttryck, som vandrade från land till land genom personlig eller litterär beröring. När de fått riktigt fotfäste, dyka de främmande gästerna upp i litteraturen. I synnerhet voro visorna utsatta för dylika inflytelser. De sångare, som föredrogo dem, voro ofta tyskar eller hade genom kännedomen om den samtida tyska diktningen benägenhet att begagna sig af uttryck, hämtade från denna. Vi finna exempel därpå uti Didriksvisan. Vid uppräkningen af sina vapen säger Vidrik om sitt svärd: det är härdt i kämpablod. Ett därmed besläktadt uttryck förekommer mycket ofta i mht. episka dikter och lyder: wart gehert in trachen

1) Så har t. ex. Steenstrup gjort med afseende på Grimilds Hævn i Vore Folkeviser, s. 94. Jag nämner detta utan att vilja uttala någon åsikt om denna visas uppkomst.

bluot (om svärd eller brynja). Detta uttryck skulle godt kunna användas som bevis för visans tyska ursprung. Af skäl, som förut anförts, anser jag hela denna afdelning af visan för senare tillsats. I dD 13 m. fl. förekomma följande verslinier:

Om alle myne borig wor guld,

och alltt thett wand wor wyn:

Dessa linier finnas i en i Tyskland och Norden mycket spridd kärleksvisa (DgF. IV 665), och antagligt är, att de från den nordiska inkommit i någon uppteckning af Didriksvisan och ej, såsom Grundtvig är böjd att tro, direkt från Tyskland.

Den föregående undersökningen af Didriksvisans källor har gifvit det resultatet, att denna grundar sig på ett nordiskt original, och till detta har jag kommit genom att uppvisa, att visan uti en mängd fall öfverensstämmer med þiðr. saga i dess nuvarande öfverarbetade skick, där denna innehåller rent nordiska motiv eller ock en fri behandling af tyska sägner. Detta nordiska original har varit den svenska öfversättningen af sagan, hvilket framgår af de många likheterna mellan denna och visan, där sagan har andra uttryck.

Nu framställer sig den frågan, om sv. öfversättningen tillkommit så pass tidigt och varit så mycket känd, att den kunnat gifva upphof till en folkvisa. Att den haft en ganska stor spridning framgår däraf, att folksagor, grundade på denna, blifvit upptecknade på skilda håll, i Skåne, Upland och Småland, och dessa röra sig just om smeden Velent och hans son Vidrik.

Angående tiden för sv. öfversättningens tillkomst har man inga bestämda fakta att stödja sig på. Den pergamentshandskrift af pidr. s., som finnes i Stockholm, kom med den bergensiske biskop Arnes böcker till Vadstena kloster under förra hälften af 1400-talet. Men jämte denna

har en annan funnits i Sverige, efter hvilken den sv. öfvers. blifvit verkställd. Det är troligen denna, som Stiernhielm citerar i Svea och Götha Måles Fatebur. När denna kommit till Sverige, vet man ej; att det skett samtidigt med den andra, som fanns i Arnes ägo, är blott en gissning. Det kan hafva skett långt tidigare. Men att det skett genom förbindelser mellan norska och svenska kloster, anser jag troligast. Jag antager, att någon svensk munk, som en tid vistats i Norge och där blifvit förtrogen med norska språket, haft med sig densamma till Sverige och efter hemkomsten öfversatt den till svenska. Gödel, som ägnat denna fråga en grundlig undersökning i Antiqv. Tidskr. för Sverige 16: 4, s. 17 f., 37, 47, anser, att öfversättningen skett först under 1400-talet. Men skälen äro, synes mig, svaga. Att biskop Nils Ragvaldsson i Växiö år 1434 icke kände den, och att den användts i historiska arbeten först omkr. år 1450, är väl ej afgörande. Men äfven om giltiga bevis skulle kunna anföras för den af Gödel m. fl. antagna tidpunkten, så ligger däri intet hinder för min åsikt, ty folkvisan om Didrik och hans kämpar kan vara ännu yngre.

O. Klockhoff.

Held Vilin.

Den von ihm mit e bezeichneten Theil der Röker Runeninschrift bis zum Trennungszeichen der dritten Zeile, auf welches Runen des älteren Alphabetes folgen, translitteriert Bugge in seiner Abhandlung Om runeindskrifterne paa Rökstenen i Östergötland og paa Fonnaas-spænden fra Rendalen i Norge 1) (Stockh. 1888 [erschienen 1893]) S. 5 so:

1)

[ocr errors]

Vitt. hist. o. antiqv. akad:s handl. N. F. XI, N:o 3; im Folgenden citiert als Rök & Fonnaas. Ich bezeichne auch die übrigen Theile der Röker Inschrift so, wie sie in dieser Abhandlung Bugges bezeichnet sind.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

10

« AnteriorContinuar »