S. 165, r. 15: fiällen. Jag tror, att med fällen såsom fem. sing. menas ingenting annat än "fjällen" såsom plur. (eller "fjällbetäckningen"). Formen kan förklaras så, att den gamla neutr. plur. fattades såsom kollektiv fem. sing. I fornsvenskan brukades ofta kollektiv sing., men med neutralt genus. S. 169, r. 13: ymbn. Ordet har intet att göra med imma (se ordlistan), utan är menat såsom ett kvasi-grundord till adj. ymbnogh "ymnig". Det heter nämligen i Spegels eget register i 1:a upplagan: "ymbn mykkenheet, tilwäxt, förkofring; ymbna foecundare, göra fruktbar". Här måste emellertid jordenes ymbn fattas "jordens ymniga alster" i konkret mening. = = = S. 169, r. 30: utöfwer. Kommat borde hava satts näst efter Herre, icke efter slikt (originalet har icke något komma), ty med utöfwer sljkt menas "utöver (förutom det, att du skapat) sådant, dessutom". S. 178, r. 12. Vid efterseende i handskriften har doc. E. Meyer funnit, att, såsom jag misstänkte, här skall läsas en god mijn. S. 181, r. 35: hoos. För att förebygga en felöversättning "med fullkomligheten hos en konung" må påpekas, att hoos hör till tahla ock betyder "i närvaro av, inför". S. 186, r. 18: damb. Ordet har här den nu obrukliga bet. "dunst" ("vapor" enligt Lex. Linc., jfr t. dampf). S. 188, r. 14: gråther. Ordet bör på grund av th, som annars i denna text betyder tt, läsas gråtter. Härledningen från mlt. grôt "stor" (se ordlistan) kan upprätthållas på det vilkor, att lånet förmedlats genom ett danskt *grott- med vokalförkortning före tenuis (såsom t. ex. i da. slutte "sluta” av mlt. slúten o. s. v.). S. 188, r. 16: till dess tiänst. Jag tänker, att härmed menas icke "till att tjäna honom", utan "till att göra hans tjänst", d. v. s. göra samma tjänst som den simple soldaten. S. 189, r. 4: dubbel. Enklast synes mig vara att fatta ordet i bet. "fördubblad" (efter den uppfriskande hvilan). S. 189, r. 25: de fyra wär här om. I ordlistan angives wär betyda "vind", i övrigt lämnas ingen förklaring. Meningen är: "de fyra väderstrecken runt” (här om = t. herum), d. v. s. omkring åt alla håll. S. 191, r. 17. Översättningen i Språkl. anm. s. 266 förefaller osannolik, särdeles med hänsyn till burit, hvilket i koordination med aflat gärna bör anses betyda "fött". Så antages också i Svenska Akad. Ordb. under afla 3. a. y., där Persen fattas = "Persien" (jfr "Persen Persia" i Lex. Linc., sv. registret) såsom subjekt ock dän såsom ack. plur. Det sista är ju betänkligt ock gör ordbokens tolkning, som annars är tilltalande, något osäker. Skulle dän kunna vara en dialektisk kvarleva av fsv. pøn i ack. pl. neutr.? Meningen med burit mig till lydna bleve: "fött till att (såsom undersåtar) lyda mig". S. 199, r. 14: trooheet. Ordet, som är uteglömt i ordlistan (jfr Språkl. anm. s. 266), synes här betyda "förtröstan". S. 203, r. 1: spiåka. Då ordlistans översättning av verbet, om också riktig i sak, icke passar att använda på grund av det följande bygde i lufften slott, föreslår jag att översätta: "fantiserade". Egentliga betydelsen torde vara "se spöken", medan det norska spjåka (jfr ordlistan) betyder "spöka ut, kläda som en fågelskrämma". Verbet synes vara en med j-inskott av samma art som i fjant för äldre fant (ock i många andra ord i nordiska dialekter) bildad avledning till ett subst. *spåk från lågtyskan lt. spôk, ndl. spook "spöke" ock identiskt med det tidigare med slutet o lånade spook i Spegels Glossar med bet. "fågelskrämma" ock angivet såsom liktydigt med skråck, skråckpuke. Däremot tror jag knappast, att det i ordlistan jämförda sv. dial. spååk "profetera", som är == spåka hos Lind 1749 i s. bet., hör till denna ordgrupp (snarare sl. m. adj. spak med forntida bet. "vis, förståndig; jfr ock vb. spå). S. 204, r. 25: spanhakug. En bet. "med klufven haka" synes mig icke osökt framgå ur en bet. "par" hos span. Men mlt. span, som är sv. spann, brukas väl om ett par dragare, men icke om par i allmänhet. Då etymon är alldeles obekant, så att man icke ens vet, om ordet uttalas spanneller spun-, kunde man lika gärna gissa, att spanhakug skulle betyda "med spetsig haka" el. dyl. Skulle möjligen spanha något att göra med Spanien? Jfr t. span-grün spanskgröna. S. 206, r. 27: stinck-spiritus. Icke = "eau de cologne" (sådan fanns icke till förrän efter J. M. Farinas bosättning i Köln 1709), utan i äldre tid (se Möller 1790 ock Weste 1807) = "salmiak-sprit" (kaustik ammoniak) ock i nutida farmakopéen = "eau de Luce" (enligt Sandahl i Nord. Familjeb.). S. 208, r. 32: fruntimmer. Att denna form bort insättas för handskriftens frutimmer, kan betvivlas, då man finner samma form i Spegels Glossar, samt ä. da. fruetimmer (Kalkar I 785), låt vara endast i den äldre betydelsen frustuga. S. 210, r. 25: ungan din. I st. f. att antaga en dialektisk pluralform vill jag fatta ordet som sing. ock syftande på Svea själv, bland annat därföre att hon i de närmast följande raderna talar blott om sig själv ock sin sorg. Möjligen är ordet icke den gamla ack. till unge, utan ett motsvarande feminint subst. *unga (ock detta möjligen i bet. "ung maka, brud"?)? S. 211, r. 25: och. Ordet är icke kopula (se Språkl. anm. s. 267), utan adverb. i bet. "även" eller "till ock med". S. 213, r. 18 f. Utgivaren har i sitt försök att tolka dessa rader råkat alldeles på villospår, därföre att han för bisett, att i Dudaim orden pamp, damp ock gamman, samman äro tryckta med fetstil, hvilket betyder, att de äro citerade, nämligen såsom rimord, som Runius själv någon tid förut använt ock som varit föremål för klandrande kritik. Det senare rimparet träffas mer än en gång i skrifter i Dudaim; det förra paret förekommer i gravskriften efter Joh. Montin 13 febr. 1713, där det heter: Wid mörcka gången stod en Man med en förskräcklig pamp; Then samme högg hans hufwud af, S. 213, r. 24: stäker och bräker. I detta uttryck ligger en ordlek, enär det kan fattas som pres. till det gamla uttrycket för tornering, stäka och bräka (se anm. vid 17: 30 f.). S. 214, r. 27: hwet-strut. Att här menas något annat än det vanliga "strut" (i ordlistan något fritt översatt "påse"), framgår av den lågtyska formen av samma ordspråk Bäckerkinnern stûten geven, bildat med mlt. stût(e), som betecknar ett (vid fästliga tillfällen hos allmogen förekommande) hvetebröd med åt två håll avsmalnande ändar. Ock att strut här väsentligen är ett lån från lt., om också med r-inskott från vårt vanliga strut i den äldre mera allmänna betydelsen "spets, topp av konisk form" (fsv. struter, isl. strútr), styrkes av det danska strut fyruddigt hvetebröd (som brukas vid fastlagen ock på hälgdagsaftnar), där det slutande t (i motsats till det gamla danska strud) röjer inflytelse från lågtyskan. S. 214, r. 33 f. Hvad som åsyftas med "&c", visar det danska: "Non semper oleum" sagde Fanden, han gjorde ilde i Lampen (efter P. Syv hos Mau 1958). S. 215, r. 14: börd. Huru Runius än tänkt sig meningen, så är börd förvanskat för äldre bör "god vind”. Ännu hos Grubb heter det (s. 97 i 2:a uppl.): Dhen får fulle Böör som bijda gitter ock i Östnord. o. lat. medeltidsordspr., sv. N:o 981: then ffaar bør thz (läs thær) bidhan gethir; även motsv. danska formen har bøør. S. 215, r. 22: blåsa i bössan. Att "få punga ut, betala (till straff), plikta" är meningen med detta uttryck, liksom med ä. da. blæse i bøssen (byssen), lt. in de büsse (el. busse) blasen, t. in die büchse blasen (müssen), ndl. in de bus (moeten) blazen. Variantformer med samma bet. äro nuv. da. spytte i bøssen, lt. in de (güldene) büsse rüken (= lukta) el. kiken (titta), mlt. in de bussen rûken (Schiller-Lübben I 460). Men hvad uttrycket i egentlig mening innebär, är ovisst. Hos Frisch: Teutsch-Lat. Wörterb. 1741 finnas två förslag; det ena, att uttrycket från början betyder "blåsa i sminkburken", så att sminket fastnar i ansiktet; det andra: "wie theils Taschen-Spieler die Unwissenden in eine Büchse blasen lassen, worinnen Kohl-Staub ist". Användningen i senare tid om utbetalande av plikt skulle bero på, att bössa också betecknade förvaringsdosa för penningavgifter. i Panden. "Jag tror icke, att med ruth och med S. 215, r. 34: på disken. Det är möjligt, att här egentligen menas fat, icke bord (så ock 55: 37). I ett jutskt variantordspråk (Mau 8018) heter det: S. 218, r. 23 f.: kapp vth o. s. v. här är fråga om "sista paret ut"; ty struth är likbetydande med rubb och stubb ock kan väl således icke gärna hava avseende på ett enda par, som skall springa, utan gäller nog alla (utom den ropande) av de i leken deltagande (resp. alla som tillhöra det ena av tvänne partier i leken). Det följande uttrycket Bith'n ur leken o. s. v. fattar jag som imperativ: "Bit (ihjäl) honom (så att han kommer) ur leken". Jag förmodar, att det har avseende på någon lek, där ett rovdjur föreställes försöka att bita en skara tama djur (t. ex. en varg emot får, en räv emot gäss, en hök emot duvor el. dyl.). S. 219, r. 6 f. Här förekomma några urmakartermer, som icke nöjaktigt förklaras i ordlistan. Att med oro menas |