Imágenes de páginas
PDF
EPUB

"pendel", är ett misstag; det är samma slags regulator som kallas "balans", bestående av ett svänghjul ett svänghjul med sin axel. Men hvarför översätta, då oro ännu brukas? I alla händelser visar just detta ord, att här icke är fråga om pendel-ur, utan Runius har nog menat ett spindelur (antagligen ett s. k. byxsäcks-ur). Hos spindelur är orons axel, som kallas spindel, försedd med två utstående lappar, som för reglerande af urets gång ingripa i tänderna på det s. k. steghjulet. Sannolikt är det dessa lappar som kallas fallbomarna; hvad ordlistan menar med "slagbom" i ett urvärk, vet jag icke, däremot är "bom" ensamt ett brukligt namn på orons axel. Antagligen förstås med skuror mellanrummen mellan steghjulets tänder ock med hakar själva tänderna.

Uttrycket, som här anavseende på en vävnad. Härmed menas nog icke

S. 220, r. 33: fint på trån. vändes om bröd, torde egentl. hava S. 221, r. 7: wi... tillijka. "vi också" (jfr ordlistan), utan "vi båda tillsammans" (jag tillika med Frisk). På liknande sätt torde i jord och himlar tillika (227: 25) tillika böra översättas: "samfält, på samma gång" eller "båda”.

S. 222, r. 2: spela kuckulure. Hvad som menas med kuckulure, vet jag icke; men föga passande synes mig översättningen "dagdrifvare", antagligen föranledd därav, att Rietz s. 363 översätter verbet kukulera med "gå och drifva som en sysslolös herre". Den betydelse hos verbet som åtminstone i svenska ock danska är förhärskande (jfr kukelura i Ihres Gloss., da. kukulure, kukkelure hos Kalkar m. fl. ordböcker), ock som också är vanlig hos lt. kukeluren o. ndl. koekeloeren, är "hålla sig inne, sitta som en stuggris hemma i stilla tillbakadragenhet"; därjämte brukas verbet i ndl. också i bet. "sysslolöst gapa", samt både i lt. ock ndl. "titta förstulet ock späjande" (t. ex. ut genom fönstret); i lt. särskilt om en fånge, som sitter ock väntar i fängelset på att få komma därifrån. Måhända får därföre kuckulure här anses betyda "stillasit

tare": menat om den som får sitta vackert stilla i värdens hus ock icke tillåtes smita ifrån välfägnaden? 1) Det vore väl ett alltför vågat infall, att kuckulure möjligen skulle vara namn på något slags spel med kort el. dyl.?

S. 224, r. 13: knektar. Kanske "stalldrängar (som leda hästarna)"? Jfr nuv. ridknekt.

S. 231 r. 28: tiurleks-ras. Hällre än ett svenskt dialektiskt (uppländskt?) tiur "tjäder", som skulle uttalats enstavigt i olikhet med no. tiur "tjäder", vill jag här antaga vårt vanliga tjur "taurus", som jag icke kan finna opassande för meningen; själva ordet tiurlek kan väl förklaras såsom tillfällig bildning av Kolmodin, då det ju i alla fall skall innebära en ordlek.

Upsala.

Fredr. Tamm.

Gubbe ock gumma.

I synnerhet på sistone hava dessa ord, särsjilt gubbe, varit föremål för flera förklaringsförsök, jenom vilka väl frågan måste anses vara i det närmaste så pass utredd, som sje kann med vår nuvarande kunnskap om ordens förekåmst. De förklaringar, som beledsagat denna utredning, äro emellertid äfter min mening samtliga förfelade.

Förklaringen av Bugge, Sv. landsm. IV, s. 232 f., vidare utvecklad av Noreen, Orddubbletter i nysv. s. 25 f., att gubbe är en smeksam fårm för gudfader, anser jag vederlagd redan jenom det själ, som Kock, Sv. landsm. X, 3, s. 6 anfört däremot, nämligen, att någon judutveckling of > bb icke påvisats, utan att tvärtom of blivit ff just i detta ord vid över

1) Jfr numera Feilberg i Dania V s. 109: Den som ej drak ud ved gilder kaldtes "kukkelurris" (not vid korrekturläsn.).

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

gången till fårmen guffar, varjämte nog ock den förutsatta betydelseutvecklingen kunde behöva styrkas. Att med Noreen, Arkiv VI, 318 ock Urg. judl. § 31 anm. 2 i fråga om det kristna gudfader antaga en urjermansk bifårm *guðbader, som skulle utvecklat sig till gubbe, synes mig otilllåtligt.

O. v. Friesen, Om de germanska mediageminatorna s. 41 f. ock Noreen, Svenska etymologier s. 33 leda sig jenom sammanställningar, som förmenas vara fårmällt tillfredsställande, till en grundbetydelse 'böjd, hopsjunken', som enligt Noreen skall hava spesialiserats "dels i riktningen 'hopsjunken af ålder, gammal' (så i sv. riksspråk), dels i riktningen 'satt, undersätsig, duktig' (så i Norge)", varjämte Noreen söker visa möjligheten, att gubbe delvis hört till fsv. gumi 'man, gammal man', ehuru på annat sätt, än man förut tänkt sig. De jorda sammanställningarne kunna på sin höjd betecknas som möjliga, ingalunda tvingande, ock den antagna grundbetydelsen såsom långt ifrån säker som sådan.

Slutligen har Kock, Sv. landsm. X. 3, s. 6 f. ock XV. 8, s. 10 f. en förklaring av gubbe. Kock fattar på förra stället det först från ä. nsv. uppvisade gubbe 'gammal man' som utgånget från fsv. gumi 'gammal, man' ock utbytet av mm mot bb som framkallat av det likbetydande i åtsjilliga bygdemål använda gúbbis (med aks. 1) 'gammal man' (av godh bise 'gubbe'). Sv. landsm. XV. 8, s. 11 tillfogas en förklaring av det norrländska talspråkets bifårm gúbbas (med akc. 1) 'gubben', som ock antages hava medvärkat till att fsv. gumi blev gubbe. O. v. Friesen, Germ. med.-gem. 43 anför gubbas även från Småland. Enligt denna förklaring skall gubbas vara en sammanställning av adj. god med det även i riksspråket använda ordet bas 'arbetsförman', vars tyska upprinnelse Kock själv påpekar, anförande platt.-ty baas 'meister, ein aufseher über die arbeitsleute' (Brem. Wb.), holl. baas 'meister auf einem handwerke, der gesellen hält ....; ein

meister, ein herr der worüber zu befehlen hat' (Kramer, Nieuw woordenboek 1787).

Att börja med Kocks sist anförda förklaring torde ingen för detta gubbas, som närmast gör intryck av en sidofårm till gubbis, vilja tro på en från gubbis så vitt sjild upprinnelse. Om åldern av gubbas uttalar icke Kock någon förmodan, men har det samtidigt med gubbis bidragit att framkalla gubbe, måste dess ålder i vårt språk gå upp till slutet av medeltiden, då Kock, Sv. landsm. XV. 8, s. 10 noten uppvisar gubbe från en hdskr. i slutet av 1500-talet, ock det förekåmmer i Vadstena klåsters räkenskaper för 1568 i smsg. sterhusgubben (v. Friesen, Germ. mediagem. s. 41). En så hög ålder är icke uppvisad för lånordet bas, vars användning för övrigt synes svårligen mäktig av den antagna betydelseutvecklingen.

Förklaringen av gubbis ur godh + bise 'gubbe' anser jag emellertid likaledes oriktig. Ordet bise 'gubbe' anför Kock som änkelt blått från "Nylands ålderdomliga landskapsmål", men även i detta synes dess ursprunglighet kunna betvivlas. Då det av Kock behandlade gúbbas, äfter vad han anför, enligt Vendell, i Finnby i Finland heter gubás, är det ju tänkbart, att gúbbis kunnat motsvaras av ett finl. *gubbis, best. f. *gubbisen, varur ett bisi 'gubbe' kunnat avsöndras emedan ett sådant bisi förhöll sig till *gubbisen som dag till guddág; man tjännde, att ordets början var adj. god ock slöt, att återstoden var ett själfständigt ord. Nyland I har gubbis utan tonviktsbeteckning, men dels finnas i målet talrika smsg med huvudtryck på senare leden, dels stå utan tonviktsbeteckning gu-afton, gu-natt, som dåck antagligen betonas som gu-dá.

Detta nyl. bisi 'gubbe' synes mig isolerat, ty då Kock, Sv. landsm. X. 3, s. 8 säger det ingå uti det i många bygder använda tomtebise 'tomtegubbe' ock tror, att det av Rietz från Närike anförda bise 'anförare' även sluter sig därtill,

har han enligt min mening förblandat det med icke samhöriga ord.

Då 'tomtegubben' även kallas tomte-pys, anser jag riktigare att tålka även senare delen av best. f. tomte-bisen som ejäntligen hörande till pys. Att ett uddjudande p- i lånord i dial. uppträder som b-, är ej ovanligt; från Norbärj, Västml. kann jag anföra t. eks. ba3sma2n 'pasman', bö3sa2 'pösa öfver', bu3ding 'pudding'. Att detta ord (tomte-)pys, -bise är ett lånord, bekräftas av det likbetydande nisse, som väl blått kann vara en lågtysk fårm av t. Nixe.

När Rietz från Närike anför "bise m. 1) hufvudman, anförare, 'Han ä bisen för dem'; 'bise på täppan', herre på täppan; 2) vise (i en bikupa)", så synes mig bet. 2) vara den ursprungliga och bet. 1) härledd därur. I Norbärj, Västml. förekåmmer bi3se2 i den alitererande sammanställningen bi3sn2 før bö3ljet2inganä 'visen för bålgetingarne, den allra förnämste' ock även väl löst ur denna förbindelse i samma betydelse. Ordet har i Närike säkert samma historia.

2

Enligt min mening är gubbis vida yngre än gubbe. Från Norbärj, Västml. tjänner jag knappt till gubbis men väl best. f. gub3bisn2 'gubben', brukat med en bibetydelse av smeknamn, ingalunda särsjilt använt av sonen om fadern, som Rietz uppjiver för Sdm., ehuru även det förekåmmer, utan snarare företrädesvis av ock till hustrun om hennes man. Från denna best. fårm synes mig därför förklaringen böra utgå; den obest. fårmen gubbis, då den någon gång förekåmmer, anser jag abstraherad ur den best. fårmen. På samma sätt har norbärjsmålet ur eksamen, kasärn, fattade som best. fårm, skapat en obest. fårm eksám, kasår. Formen gubbisen anser jag uppkommen ur sammanställningen gubbe sin, ock så får gubbas en tillfredsställande förklaring ur obl. kas. gubba sin. Vid försvagning av ändelsen -a till -e kunna obl. kas. gubba sin naturligtvis även ligga till grund för gublisen. Denna växling gubbis: gubbas är ett själ mot att

« AnteriorContinuar »