fatta -s- som en afledning, betecknande smeknamn (Hellquist, Arkiv VII, s. 153 f.), vilken väl ock bort heta *gubbse. Ejäntligen ålåge det mig nu att visa, huru sin kunnat kåmma att brukas, där man ejäntligen väntar påssesiva för första ock andra personen. Från denna bevisningssjyldighet befria mig dåck några likartade fall, som klarligen visa samma utveckling.

En synnerligen bestyrkande paraläll anför Rietz Ordb. öfver sv. allmogespr. från Närike: farsin m. lille, söte far. "Tala ve farsin vår", svarar hustrun, när grannen begär låna något av henne. Det andra fallet är de bekanta stockholmska vulg. far3sa' 'far' ock morsa2 'mor', åftast i best. fårm t. eks. Sv. landsm. I, s. 617, 621, vilka utan tvivel äro att härleda från far sin, mor sin; mor3san' som fått sin ändelse efter det naturliga tjönets krav, har äfter sitt mönster ombildat far3san'. Rietz anför ock "morsa f. 1) söta mor Vg. 2) husmoder Sdm". Ett tredje fall är det pap psn ock mam⭑msn, naturligtvis av pappa sin, mamma sin, som förekåmmer åtminstone i Skåne ock enligt uppgift av en min medlärare, skåning till börden, lär användas av makar om ock till varandra. Genom dessa paraläller synes mig min förklaring av gubbisen som gubbe sin hava blivit i hög grad sannolik.

Av alla härledare av ordet gubbe synes mig Norelius, Arkiv I, s. 220 hava varit inne på den riktigaste tankegången, ty min mening är liksom hans, att gubbe uppkåmmit ur sammanställningen god bonde. Som en stödjande paraläll vill jag jenast anföra det engelska sitat, som hos mig föranledde denna tanke. I The Gentleman's Magazine 1893, s. 346 står om James IV i Skotland († 1513): "He was fond of travelling about the country unattended styling himself the Goodman (or tenant) of Ballingiech", vilket visar sammanställningen good man utvecklad till uttryck för ett nytt begrepp. Denna sammanställning har ock i vårt land undergått en liknande betydelseutveckling; så förekåmma i

Vadstena klåsters räkenskaper (Ant. tidskr. f. Sverige XVI: 1), åfta om jivare en godh man aff Dalana, en godh man aff Opland, vilka icke kunna avse någon individuäll förträfflighet, då talrika påster på gåvor finnas, utan att jivaren fått detta attribut, t. ex. ex. s. 1 en man 7 mark, en god man 5 mark, där den förre synes hava bättre förtjänt det berömmande attributet, om ett sådant avsetts.

Hurusom runinskrifter emellanåt säga stenen rest at bonda gōðan t. ex. L. 542, 847, 938, 1138, är allmänt bekant. L. 1005, Runverser s. 224, Fläckebo i Västml. börjar med denna hederstitel framför namnet: buonti x kuþr × hulmkaetr. Med tiden har adjektivet ställts framför, så i det av O. v. Friesen anförda goper bonde Upl. L. KkB. VI § 1. Detta ställe förtjänar att anföras i sin helhet, det lyder: aghi ok angin præstær wald mæssu skrup i sokn före utæn gopær bonde allær husffru siuk liggin. Detta ställe visar synnerligen påtagligt, att gopær. bonde blivit en synonym med bonde utan bestämning, en titel, som icke avser någon individuäll förträfflighet, alldeles som åvan anförts om man ock godh man. I Söderwalls Ordbok goper 3) finnas andra eksämpel på goper i en dylik förbleknad betydelse. Ungefär samma utveckling har ock jenomlupits av danneman, nu "högtidligare benämning på bonde", fsv. donde man, dande man 'förträfflig, aktad man', se Rydqvist, Sv. spr. lag. II, 425 ock Söderwalls Ordb. donde.

Utvecklingen av goper bonde till gubbe anser jag hava försiggått på följande sätt. I likhet med åtsjilliga andra sammanställningar av enstavigt adj. ock subst., vilka sammanställningar jivit upphov till ord med aks. 1, såsom miper dagher: middag, hvar dagher: vardag m. fl., se Kock, Sv. akc. II, 124, 131, torde ock i goper bonde det första ordet kunna antagas hava ägt större tryckstyrka; Kock, Sv. landsm. XV. 8, s. 12 söker stödja en dylik betoning för sitt godh bise. Hela sammanställningens tryckstyrka minskades emel

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

12

lertid, då den brukades framför egennamn, alltså i ställningen goper bonde Holmgøter, ock den trycksvagare andra leden bonde blev trycklös, varemot den första ledens större tryckstyrka torde bevarats som bitryck. Sammanställningen underjick de förändringar, som annars tillskrivas trycksvaghet. I bonde bårtföll -e såsom då fsv. drotsæte framför namn förlorar ändelsen t. eks. drotzet matius (Söderwall, Ordb.); första stavelsens trycksvaga o övergick till e såsom i ottende Var. m. fl. eks., anförda av Kock, Undersökn. i Sv. sprhist. s. 103, ock nd assimilerades till nn såsom i fsv. upplænningia, Erlan(d) Noreen, Altschw. gr. s. 226. I goper torde nominativändelsen redan tidigt utträngts mellan stammens pock b i bonde, samma assimilatsjon b> bb inträdde som i det fsv. namnet Gubbe, kårtnamn till Gudhbiorn, ock slutligen inträder på grund av trycksvagheten den judutveckling till u, som Kock, Arkiv IV, 176 f. uppvisat för talrika fall t. eks. gott år > gutår, god dag > gudá. Jenom dessa judutvecklingar hade goper bonde Holmgøter blivit gubben Holmgöt ock ur denna judfårm gubben, som hade utseende av ett subst. i best. f. abstraherades lätteligen en obest. f. gubbe.

Det synes mig mycket sannolikt, att det mångomskrivna gosse (Rydqvist, Sv. spr. lag. III, 277 f., Brate, Ä. Vml. ljl. s. 21, Bugge, Arkiv IV, 118, Kock, Undersökn. i sv. sprhist s. 78 f., Noreen, Arkiv VI, 318 noten) är att på liknande sätt förklara ur gōper son, vilken sammanställning lätt kunnat utveckla sig ur den i runinskrifter brukliga, där det åfta säges, att någon reste stenen at son sin gõðan. Av gōper son framför ett namn skulle då äfter bårtfall av nominativändelsen blivit *gopsen 1. *gupsen ock jenom judutvecklingen ps> ts (Kock, Stud. i fsv. ljl. 428 f.) *gotsen, gutsen. Där ts assimilerades till ss (Kock ib. s. 433, 543 ock Noreen, Aschw. gr. s. 225), blev *gotsen till gossen, varur obest. f. gosse abstraherades som gubbe ur gubben. Medan ts fanns kvar, var åter ordet på andra håll utsatt för

en annan misstydning, kannsje i ställningen äfter namnet: i *gutsen uppfattades -sen som refleksivpron. sin, ock av återstoden uppstod det gut, som är motsvarigheten till gosse i vissa delar av Sverge samt i Norge ock Danmark. Att ordets senare del kunnat vara son stödes genom fryksdalsfårmer av Noreen, Arkiv VI, 318 noten.

Är sålunda gubbe att härleda från goper bonde ock gosse sannolikt uppkåmmet av goper son, ligger det mycket nära att antaga gumma härröra från sammanställningen göp mōper. I närvarande tid är i många trakter hos allmogen tjära mor husmoderns äretitel, brukad till ock om henne, ock så har sannolikt gōp mōper varit under medeltiden, ehuru diräkta eksämpel icke finnas. Söderwall, Ordb. anför eks. på modher såsom hedrande benämning, jiven åt en äldre kvinna, visserligen av adel, ock som en äretitel synes ock gumma brukat i Söderwalls ex. från 1484: talade til vilkin olsson oc hederlik gumma hans hustrw agneta D. D. 1: 138. I Vadstena klåsters räkenskaper 1539-1570 i Ant. tidskr. f. Sverge XVI: 1 förekåmmer godh i liknande användning t. eks. s. 12 (1540) en godh hwsttrv aff Oplandh, en godh qwinna aff Smalandh. Enligt Rietz är i Bleking, Östra hd gummoran ett vanligt tilltal till alla äldre kvinnor, av Rietz säkert med orätt tålkat som 'gudmoder' för 'god moder'.

Utvecklingen av gōp mōper till gumma tänker jag mig antingen hava sjett i full överensstämmelse med den av goper bonde till gubben, att alltså i sammanställningen t. ex. gōp mōper Gunnil väl först r utträngdes ock sedan utvecklingen *gumme() inträdde, varäfter ordet greps av de svaga femininas analoji ock fick fårmerna gumma, gummo, äller ock så, att de svaga feminina redan på ett tidigare stadium övat sitt inflytande, då ordet ännu hette gummo, såsom Noreen, Orddubbletter s. 26 föreslår för den av honom antagna utvecklingen gudmoder till gumma. Vilkendera utvecklings

möjligheten varit den värkliga, kann varken avjöras äller är av någon synnerlig betydelse.

Jenom att gubbe förklaras ur gōper bonde ock gumma ur gōp moper, förmodligen hedersnamnen för makarne i det fornsvänska bondehemmet, blir deras samhörighet som mask. ock fem. tillfredsställande förklarad, utan att bb i gubbe ock mm i gumma behöva stå i något etymolågiskt sammanhang. Att så sjer, synes mig vara en väsäntlig styrka hos min förklaring.

Det återstår nu att yttra några ord om de hittills icke behandlade äldre förklaringarne, som jag i ock med min förkastat.

Att gudfader, gudmoder, gudson kunnat tillgripas som förklaringsgrund för gubbe, gumma, gosse, är lätt förklarligt, då för dem den erforderliga judliga utvecklingen syntes lättast kunna antagas ock betydelseutvecklingen syntes åtminstone möjlig. Liksom dessa icke höra till gubbe, gumma, gosse, höra icke häller andra ord med judlikhet men med bet. 'fadder' dit, såsom gumme, gumma 'manlig, kvinnlig fadder' Älfdalen, Mora, gummun 'guffar' Orsa Sv. landsm. IV. 2, s. 69, finl. gomn 'guffar' (Kock, Sv. landsm. X. 3, s. 9), gotl. gumbe 'fadder' (Kock, Sv. landsm. XV. 8, s. 12). Att finna den riktiga förklaringen av dessa dialäktfårmer tillhör spesialavhandlingar över dialäkterna; jag nöjer mig med att ifrågasätta, om icke mn i finl. gomn ock Orsa gummun kunna förklaras ur ett *guð-man.

Ännu vanskligare är det att yttra sig om de ord, varmed v. Friesen ock Noreen sammanställa gubbe.

Med avseende på de anförda norska dialäktfårmerna gubbe, guve, guv, gufse, gauve, guffe synes kunna anmärkas, dels att guve, guv, gauve sannolikt måste höra till no. gūva 'sitta hopsjunken' ock alltså ingenting ha med gubbe att jöra, dels att från ett gubbe av gōðr bonde betydelsen 'en bred figur, som ikke er uden værdighed', 'jenom sin yttre