företeelse respäktinjivande person' kunnat utveckla sig, dels att guffe, gufse jöra intryck av att kunna vara uppkåmna av god fader, god fader sin. Den slutjiltiga uppskattningen av dessa norska dialäktfårmer kan dåck först företagas jenom undersökning av de dialäkters judförhållanden, inom vilka de förekåmma.

Vad de övriga av O. v. Friesen anförda orden beträffar, som identifieras med gubbe, nämligen gubbe Vg. 'rågskyl', jordgubbe, snorgubbe, nlt. (Estland), gubbe f. 'kleiner Heuhaufen', nht. dial. (Schweiz) guppe f. 'Hutkuppe, -kopf' m. fl., så är det tydligt, att de av dessa, som tilläventyrs hava något med gubbe att jöra, ingalunda behöva innehålla en grundbetydelse, av vilken gubbe utjör en spesifikatsjon, utan mycket väl kunna tänkas själva hava utvecklat sin betydelse ur den av gubbe; var gubbe färdigbildat senast omkring 1500, finnes god tid för en dylik betydelseutveckling. Särsjilt gubbe 'sädessjyl' kan tänkas uppkallad äfter likheten till fårmen med en gubbe, fast jag dåck icke vill påstå, att så värkligen varit fallet. Men vidare synes sammanhanget med gubbe icke så påtagligt från betydelsens synpunkt, att man icke kann misstänka, det något annat ord, vars betydelse bättre passar, är det ursprungliga, men jenom fålketymoloji äller av något annat själ ombildats till gubbe. Vad jordgubbe, snorgubbe angår, kann till dem från Norbärj, Västml. läggas blötgubbe 'moget hjortron' 1), ock i Nyland (se Nyland I) betyder jordgubbar 'åkerbär' rubus arcticus; jordgubbe m. 'potatis' Närike är naturligtvis ej äldre än potatis

4) Vad (h)jortron beträffar, torde följande lilla anmärkning åtminstone något jälpa på väg till ordets förklaring. En jämförelse av (hjortron med norska multer, även flerstädes i västra Sverge, leder till tanken på att de börja med var sitt av de likbetydande orden jord ock mull, isl. mold, från Småland anför Rietz rentav mullbär 'jortron'. Då -on är ändelsen i fruktock bärnamn, äro jortron : multer, ock då väl även smultron fragaria vesca, tistron ribes nigra, ursprungligen smsg. med en led, som börjats på t-, jenom vars invärkan jord- blivit jort-. Vilken denna led varit, vet jag icke, jag har blått tänkt på ordet träd.

odlingen. Då jordgubbe, blötgubbe tyda på att detta -gubbe företrädesvis utgör ett bärnamn, ledes man att tänka på en lågtysk biform *-kopp till det t. kopf, som ingår i en massa växtbeteckningar: "mohnkopf, distelkopf, klettenkopf, auch für ähre z. b. gerstenkopf u. von den zapfen des hopfens (s. kopfe). ferner krautkopf, kohlkopf, wie auch haupt, früher auch rosenkopf knospe" Deutsches Wb. Kopf, jfr humlekoppa f. 'humleknopp' Vg., Sdm. (Rietz), som säkert är tyskt lån. I fråga om ord, till vilka inga fornfårmer finnas äller vars judförhållanden man icke kan sjärskåda i sammanhang med en bestämd dialäkts judsystem, kann man emällertid icke vara för försiktig i sina slutsatser. Någon invärkan på min härledning av gubbe hava dessa ord i alla fall icke.

Stockholm den 24 desämber 1898.

Erik Brate.

Medelpad.

De älsta fårmerna av detta namn, vilka naturligtvis böra läggas till grund vid försök att finna dess härledning, anföras av Rydqvist, Sv. sprs. lagar II, 272. I Hels. L. förekåmmer oblik kasus Mapalpapa ock i ett diplåm in Madhalpadha 1374) Sv. dipl. IV, 570. Av dessa äldre fårmer utjör uppenbarligen Madhilpadha, som av Styffe, Skandinavien under unionstiden anföres från 1407, en senare utveckling, uppkåmmen jenom att a förändrat klangfärj i trycksvag stavelse, så ock Medellpar Dipl. Norv. XIV, 2, no 811 (år 1544).

Den första delen av namnet är klar. Den är det ord, som i isl. skrives medal ock brukas som prep. med följande jen. dels med, dels utan ett föregående a äller i betydelsen 'mellan' ock naturligtvis ursprungligen är ett subst. med betydelsen 'mitt', vars användning blivit inskränkt till förbindelsen med dessa prep. äller därmed liktydande kasus. I

ARIKY FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

fsv. synes fårmen mæpal blått förekåmma i smsg., ock den prepositsjonälla betydelsen uttryckes jenom andra fårmer av samma ord: malli, millum, mallum, millan, mællan, runsvänska (rsv.) L. 692 mipli. Man torde dåck tryggt kunna förutsätta, att jämte dessa, av vilka somliga även finnas i isl., fsv. på ett äldre stadium ägt en motsvarighet även till isl. prep. meðal, ock det är denna motsvarighet jag anser föreligga uti första delen av Mapalpapa.

Den återstående delen av ordet har däremot hittills icke blivit rätt förklarad. Rydqvist, Sv. spr. lagar II, 272, not 2 jör ett försök till härledning: "Den senare delen af detta namn skulle möjligen kunna föras till ett eljest hos oss obekant pad, af samma betydelse som F. Hög-T. pad eller phat, Ny-T. pfad (stig), A. Sax. pæð (pl. paðas), Eng. path, Sanskrit. patha (väg); då: mellanväg, mellanland". Rydqvist torde icke haft mycken tilltro till denna etymoloji, som han framställer med stor tvekan, då han själv betonar den så gott som avjörande invändningen mot den, att någon motsvarighet till t. Pfad alls icke förekåmmer i nordiska språk

En andra invändning kann hämtas från ordets betydelse 'stig', vars användning i bet. 'land' torde tarva stöd, liksom ock betydelseutvecklingen 'mellanväg' till 'mellanland'. Med denna senare utveckling är icke utvecklingen i namnet Norge av *Nordvegr 1) paraläll, ty detta namn kann man

1) Noreen, Svenska etymologier s. 22 f. förkastar denna gamla härledning av Norge, emedan fårmerna Nōr(v)egr med ō äro de älsta ock redan större Jællingestenen c. 980 har ordet i fårmen nuruiak således utan ock förklarar fe. Nordwez hos Orosius som en fålketymoloji, som väl till stor del föranletts av ordet Austrvegr, samt söker ersätta den gamla härledningen med en ny, enligt vilken Norge skall betyda 'regio angusta' ock höra till den jermanska stammen nōra- 'sammanklämd' (lett. nārs 'klammer'), av vilken ett annat rotstadium nar äller när skall ingå uti landskapsnamnet När(i)ke. Om ock de norska dalgångarne kunnat nämnas 'regiones angusta', kunna svårligen invånarne på den platta slätten i Närike mellan Tiveden, Tylöskog ock Käglan betecknas som de inklämda, hopträngda'. Noreens förklaring av Norge synes mig oriktig på grund av fe. Norđwez. Anglosaksarnes namn på Norge fe. Nordwez har naturligtvis icke upptagits i fe.

lätt tänka sig utgånget från begreppet 'landet norrut', men ett därmed jämförligt 'landet åt mellanhållet är ju otänkbart.

Prof. Noreen har för mig påpekat Hels. L. Högher a Nordhstighi som ett fall, där stigher brukades för att beteckna 'land'. Detta Nordhstigher är emellertid beläget just vid Medelpads södra gräns (Styffe, Skandinavien under unionstiden s. 291, not 5, 294) ock talar alltså från saklig synpunkt emot, att Medelpad kann betyda 'mellanstigen', i vilket fall Medelpad bort ligga mellan ett *Nordpad (-stig) i nårr ock *Sydpad (-stig) i söder. Angående Norpstigher yttrar Schlyter, Hels. L. glossaren s. 194: "Norpstigher Nordanstig; så skola några socknar (hvaribland Jättendals, förmodligen äfven Harmångers och Gnarps) i nordöstra delen af Helsingland hafva blifvit kallade i anledning af deras läge norr om en stor skog i Rogstads socken". Namnet torde icke åsyfta läget nårr om skogen utan nårr om den äldre bygden söderut; jfr Norðvegr, Norge. Också äljes förekåmmer stig i skogsnamn, förmodligen avseende någon ridstig genom skogen. Indebetou, Södermanlands minnen s. 82 omtalar skogen Magdestigen i Näshulta sn, Ö. Rekarne hd, Sdml., uppkallad äfter den gamla gården Magda.

först på kung Alfreds tid utan antagligen århundraden förut; då Norge ägt ett namn, bör detta ock varit tjännt för anglosaksarne. Fe. Norđwez representerar alltså en vida äldre nordisk fårm än isl. Nōr(v)egr, bibehållen, för så vitt fe. judlagar tillåtit, ock förändrad, i den mån dessa värkat ändring, alldeles som de urnordiska lånorden i finskan delvis bevarat sin urnordiska fårm, delvis ändrat den enligt finska judlagar. Jfr huru fe. Scedeniz utjör en avspegling av det gamla 1. Scadinavia, en fårm av ett vida ålderdomligare skaplynne än isl. Skāni. Den riktiga slutledningen synes mig alltså böra vara den, att d är ursprungligt, äftersom det förekåmmer i fe. Nordwez ock sålunda måste vara bårtfallet i isl. Nōr(v)egr. Själva bårtfallet mellan konsonanter har talrika analojier, men vokalförlängningen o till ō inga, där ₫ (p) bårtfallit. En analoji med dubbelheten Nōr(v)egr: Nor(v)egr erbjuda dåck fire, fūra, Vāler : fyre, fura, Valer, i vilka h bårtfallit i förbindelserna h, lh, se Noreen, Aisl. u. anorw. gr.2 s. 68. Huru judlagen för förlängningen vid bårtfall av senare konsonanten i förbindelserna lh, rh, rđ (rp) skall fårmuleras, vet jag icke; att isl. Nōr(v)egr utgår från ett äldre *Nor(p)vegr, är mig klart. Kannsje är det av betydelse, att rp varit klanglöst som rh, lh?

Med e. path, t. Pfad delar den senare delen av Mæpalpapa uddjudet p-, vilket som bekant är ytterst sällsynt i ord av jermansk börd. Detta uddjud måste alltså jöra ordet misstänkt för att antingen icke vara av jermansk upprinnelse äller, vad som väl är i sig troligare, för att icke innehålla ett ursprungligt uddjudande p-.

Det är den senare möjligheten, vars riktighet jag vill jöra trolig jenom att föreslå följande härledning. Fsv. Mapalpapa förmodar jag hava sin upprinnelse av ordfogningen mæpal ok up at am 'mellan ock uppåt åarne' äller kannsje snarare mæpal ok up at a 'mellan (åarne) ock uppåt ån'. Med 'åarne' menas Ljungan ock Indalsälven, med 'ån' Ljungan. Enligt meddelande av kand. J. Nordlander förkåmmer i kammararkivets handlingar år 1543 om Indalsälven uttrycket i norre åne ock om Ljungan ij Södre åne, båda benämningarne bredvid varandra. Från saklig synpunkt stämmer till denna härledning förträffligt uppgiften hos Styffe, Skandinavien under unionstiden s. 294, att Medelpad denna tid "var egentligen blott bebyggdt utmed de båda stora elfvarne, som utfalla vid Njurunda (Ljungan) och Indal, särdeles den förstnämnda, samt den rymliga bugt, som intränger mellan de båda elfvarnes utlopp". Medelpad var således till läget ett svenskt Mesopotamien, ock den föreslagna tydningen av dess namn hämtar ock stöd av denna klassiska benämning. Var enligt Styffe under unionstiden bygden vid Indalsälven ringa i jämförelse med den vid Ljungan, så var sjillnaden säkert ännu större, då benämningen först uppkom. Det torde därför vara berättigat att utgå från det sist anförda alternativet mæpal ok up at ā 'mellan (åarne) ock uppåt ån', varijenom det slutande -a, icke -m, förklaras. Uttrycket up at a förekåmmer ordagrant i fno. Gul. L. 85.. oc gera po sva at fiskar megi fara up at a hverri ock Lund, Oldn. ordföjningslære s. 166 anför fall med milli, millum som fristående t. ex.