fyrir austan Rangā, milli ok þverār; fyrir norðan Jokulsā, millum ok Lõnsheiðar.

4

En motsvarande utveckling av up i förbindelse med mæpal anföres av Rydqvist, Sv. spr. lag. II, 271, not 3 jenom uppjiften, att fsv. (i) Mæpal Uplandum, mellersta höglandet på Kinnekulle, utvecklat sig till nsv. Medelplana ock sammaledes äro de fsv. prep. pā, punder uppkåmna av up ā, up under i liknande ställning. Den ordförbindelse, varav jag anser Medelpad uppkåmmet, torde hava betonats mæ3pa2l ok u2p at a1, där är fortis 1, 3 fortis 2 ock levis. I denna torde ok förlorat sitt självljud ock at hava blivit að såsom sjett i suap 'så att' Rök, Forsa, mukip L. 391 m. fl. fall, se Noreen, Aschw. gr. s. 207. Att icke även at förlorade sin vokal, synes vara att tilskriva dels at up slutade på p, vartill t, icke så lätt kunde ansluta sig som k till 7, jfr. eng. pret. called (kold) men bolted (boultǝd), men framför allt på att det var viktigare än ok till sin betydelse. Sedan förbindelsen sålunda blivit mæ3pal'k u2p að a, måste up förlora sin levis omedelbart äfter en annan levis, som hölls vid makt jenom invärkan från mæ3þa2l i andra förbindelser. Enligt den tendens att jiva varannan stavelse halv- äller biaksänt, som flerstädes spåras i språket (se t. ex. Kock, Svensk akcent II, 177 f., erhöll i stället ad levis ock då nu uti mæ3pal'k up a2ð ā1 leden up var trycklös, jick dess u förlorat, varpå k utträngdes mellan ock p. Uti det sålunda uppkåmna *mæ3pal pa'da måste en ny balangsering av tryckstyrkan försiggå, ock den åtrådda omväkslingen av starkare ock svagare grad nåddes lättast jenom att ultima ock penultima bytte grad, alltså *mæ3palpa pa2, vilket säkert snart blev mæ3palpa1pa.

[Som motstycke till bildningen av namnet Medelpad påpekar adj. J. Nordlander ett par norrländska bynamn. I Sånga sn. i Ångerml. finnes byn Para vid älven, uttalat para; namnet skrives älst Pera 1535, sedan Pera 1542, 43 eller Pära såsom 1543, 50, förmodligen av up efter a; prep.

'efter' heter i dial. ätte, ätta. På Alnön i Medelpad finnes en by, vars namn nu skrives Pettäng eller Pottäng. Älsta kända fårmer äro Petteenge 1535, Pättinge 1543, Petenge 1555, Pätänge 1562, som synas tyda på namnets uppkåmst av up efter enge 1].

Stockholm den 24 desämber 1898. Erik Brate.

Gös såsom förklenande personbeteckning i svenskan.

Den sista strofen i C. F. Dahlgrens dikt Vårbäcken börjar med de bekanta raderna

Sjön han är en dummer gös
Jemt han går i bo och kurrar,
Fräser stundom upp och murrar:
Hjelpe Gud, jag tror, jag nös!2)

Den första af de anförda verserna

Sjön han är en dummer gös

har sannolikt väckt förundran hos många. Hvad är detta för en gös, som här omtalas?

Det besynnerliga uttrycket har föranledt två olika förklaringsförsök.

1) Sedan åvanstående skrevs, har jag råkat få ögonen på ett ortnamn, som kann tyckas sammanhörigt, nämligen Nårr-pada sjärgård i Frötuna sjeppslag, Stockholms län. Dos. O. v. Friesen, som såmmaren 1899 vistats i trakten ock undersökt dess dialäkt, har benäget upplyst, att Nårr-pada i orten blått tjännes från sjökort; den inhemska benämningen är Nårr-sjärgården, i äldre tid, ännu i 1800-talets förra hälft, Rödel. Nårr-pada synes alltså icke vara inhemskt, utan v. Friesen förmodar, att namnet på svänska sjökortet kåmmit in från de holländska ock lågtyska segelbeskrivningarne ock sjökorten. (Not vid korrekturet.)

2) C. F. Dahlgren, Samlade arbeten 1: 80. Poemet förskrifver sig från år 1822, då det första gången publicerades i "Opoetisk kalender för poetiskt folk. Sommarhäftet." Sedermera intogs det i "Poetiska ungdomsskrifter"; här ha flera ändringar företagits, som bibehållits i Saml. arbeten. Den rad, som behandlas i denna uppsats, är emellertid lika i den äldre versionen och i den yngre.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

I "Språkets makt öfver tanken" s. 77 anmärker E. H. Tegnér, att språkljudet (rimmet) bundit författarens tanke, så att han låtit gös ersätta Jöns. Skalden skulle alltså, drifven af rimnöd, tillgripit en licentia poetica.

C. F. Dahlgren var mycket själfsvåldig i sin framställning, och man kan med rätta tilltro honom allehanda poetiska friheter. Men att han, som hade så lätt för att rimma, skulle i första raden af en strof insatt en för läsaren svårbegriplig nybildning för att åstadkomma rim till fjärde radens slutord, som han alltså redan bestämt det förefaller dock en smula tvifvelaktigt 1). Snarare har den fjärde versraden Hjelpe Gud, jag tror jag nös!, tämligen obehöflig som den är i sammanhanget, framkallats af tvånget att finna rim till den redan nedskrifna eller åtminstone i fantasien färdiga ingressen Sjön han är en dummer gös.

Det andra förklaringsförsöket har framställts af Noreen i Ark. 6: 337. Han anmärker: "C. F. Dahlgren har som bekant i sin dikt Vårbäcken det kuriösa uttrycket: "Sjön, han är en dummer gös". Ingen torde vilja godtjänna den betydelse ock användning, som här anvisas åt fisknamnet jös. Fastmer torde vara tydligt, att här föreligger en — från författaren äller koräkturläsaren härstammande misslyckad etymolågisk skrivning i stället för 'dummer Jös', d. v. s. 'dummer Jöns', jenom vilken lätta täkstemendatsjon uttrycket blir icke blått begripligt utan även gammalt välbekant (jfr t. dummer Hans, d. dumrian < dummer Jan)". Detta Jös skulle förutsättas af Jösse, smekform till Jöns.

Mot denna textändring talar, att namnformen Jös icke eljest kännes från Sverige; åtminstone har Noreen icke anfört något exempel på dess faktiska förekomst.

De förklaringsförsök, för hvilka jag redogjort, synas mig alltså väcka vissa tvifvelsmål; man frågar sig, om Dahlgrens

1) Han kunde ju rimmat Jöns : höns!

egendomliga uttryck verkligen är så tillfälligt som de citerade författarna mena.

Såväl Tegnér som Noreen utgå nämligen från den förutsättningen, att "en dummer gös" hos Dahlgren skulle vara isoleradt, ett semel dictum. Hade de nämnda forskarna, då de framställde sina förklaringsförsök, haft Svenska Akademiens excerptsamlingar tillgängliga, kunde de där ha funnit en hel rad språkprof, som ådagalägga, att Dahlgrens användning af gös ingalunda saknar äldre motstycken. I själfva verket begagnade sig skalden, när han skref sitt "en dummer gös", af en sammanställning, som redan fanns i litteraturen, såväl i poesiens språk som i hvardagsprosan.

Jag anför dessa språkprof i kronologisk följd.
Uti sången om Jael säger Kolmodin:

Besynnerlig tå ehr en Sisera wil gästa,
Thet är en luste-syn, som edor tro wil frästa,

Så spiker honom fast, at han ei slipper lös,

Och krossar (för krosser) hufwudben på sådan skadlig giös.

Biblisk Qwinno-Spegel 1: 257 (1732).

Vidare märkes hos C. G. Cederhielm:

Då hvar en hedrad blir, alt som han tokogt slöser,
En skilnad icke fans på vittert folck från göser.

Vidare:

Hanselli XI: 163 (1740).

Sök dina dumma strek, mot dumma gösar bruka:
Men fåfängt får du mig med detta gapet sluka.

Slutligen:

Livin, Kyrkostötoschopia 49 (1781).

Ärelös Otacksamhet!

Af de rika Gösar,

Dem hvar Bof i Stycken slet

Utan Kungens Knösar.

Thorild, Samlade skrifter 1: 182 (1805).

Till dessa språkprof, som alla förekomma i diktverk, kan jag lägga följande, som jag träffat på i en prosaskrift:

"Somlige tala för mycket, och somlige för litet. Här öfwer såg jag nyligen med nöje, huru en giorde sin vpwachtning hos ett Fruntimmer, och hans första hälsning war således: Vnderdånige

tienare min Jungfru; Er tienarinna war swaret; Här vppå blef Karlen ståndande så när en half timma, vtan at de talte et ord med hwarannan widare. Han såg på henne, och hon åter på honom: Han teg stilla, och det goda Fruntimret wiste heller intet hwar om Herren behagade tala.

Jag wardt der öfwer på mitt sätt rätt bekymrad, och sade wid mig sielf: Börja då som alla andra dumma giösar at tala om wäderleken, säg, i går regnade det, i dag skiner Solen". Compliment-Bok 150 (1741; öfversättning från tyskan af J. Ehrenström).

I de språkprof, som anförts, begagnas gös 1. göser (hos Cederhielm) som ett förklenande ord om människor. (Exemplet från Livin är dock i detta hänseende ej fullt klart).

Hurudan var då den beskaffad, som kunde kallas gös?

Exemplet från Kolmodin visar oss gös användt om den personifikation af en "luste-syn", som jämföres med den kananeiske fältherren. Denna gös kallas skadlig, men detta säger oss mycket litet om ordets betydelse. Blott så mycket är klart, att det brukas som en förklenande personbeteckning.

Språkprofvet från Cederhielm låter oss se, att göser (här har alltså gös det förklenande tillägget -er) varit en, som icke var vitter; han sättes ju i motsats till vittert folck. (I det följande talas det om "åsnan klädd i guld”). Gösen betecknar här den obildade, möjl. med bibetydelsen af dumhet.

Hos Ehrenström och Livin får gösen tilläggsordet dum: "dumma giösar" 1. "gösar", alltså samma attribut som hos Dahlgren.

Det Thorildska exemplet är däremot ej så upplysande; attributet rik syftar troligen ej på någon väsentlig egenskap hos gösen; motsatsen till de tappra soldaterna, "Kungens Knösar", som våga lif och blod med stort arbete, tyckes tyda

Prof. Kock påpekar, att förbindelsen "gemen göser, A despicable fellow miscreant, a vile wretch" förekommer hos Serenius, Sv. eng. Ordbok (1741; under gemen). Samma uttryck påträffas redan i Serenii Eng. sv. Ordb. (1734, äfven i 1757 års uppl.) såsom öfversättning af "a base fellow" och "miscreant". Tyckes betyda "simpel, usel karl", "lurk".

Not vid korrekturläsningen.