fiender (i lågtyskan förekommer Dumme Jens år 1754 hos Richey, Idioticon Hamburgense 46). Emellertid är det ej otänkbart, att Jösse såsom namn på haren uppvisadt redan i den svenska öfversättningen af Reincke Fosz (1621)

ursprungligen betecknat honom såsom den dumme och att alltså Jöns, Jösse, Dummer-Jöns redan tidigt brukats i svenskan för att personifiera dumheten.

Enligt den förmodan, som nu framställts, skulle Dahlgrens uttryck "en dummer gös" ursprungligen bero på bildlig användning af ett bergverksord. Fastän detta, enligt Rudbecks intyg, äfven brukats utanför fackspråket och betecknat hvilket "rått och ihopblandat" ämne som helst, har det likväl efter midten af 1700-talet varit så föga kändt, att det i sin bildliga användning kunnat uppfattas såsom syftande på fisken af samma namn och därigenom skaffa denne ryktet för bristande intelligens.

Lund i Juni 1899.

Theodor Hjelmqvist.

Till tolkningen af Tune-stenen.

Hufvudinskriften å Tune-stenen lyder enligt Bugges 1) och Wimmers 2) läsning: ek wiwaR after. woduride witadahalaiban : worahto [: runoR]. Bugge har redan förut 3) konstaterat, att läsarten witada- är den enda möjliga och witaiga-, som man tidigare läste, uteslutet. Af [: runoR] syns öfversta punkten och toppen af första runan. Burg's *) supplering [wraita] är därför också möjlig. Wimmer anf. st. öfversätter dessa ord med "Ich WiwaR machte die runen nach

1) Norges Indskrifter med de ældre Runer s. 5 ff. 2) Die Runenschrift s. 152. 3) Tskt f. Philol. VII, s. 225. 4) Z. f. d. A., N. F. 26, 163.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII,

dem genossen (kriegsgefährten) Wodurid", Bugge 1) med "Jeg Viv gjorde disse Runer til Minde om min Krigskammerat Vodurid".

=

=

=

Det ord, som utan jämförelse vållar de största svårigheterna vid tolkningen, är witadahalaiban. Enligt Bugges skarpsinniga tydning är ordet att uppdela i witada-halaiðan; -h(a)laiban står för ga-hl. got. gahlaiba 'ovμμavytys, ovotqatiótng': hlaifs 'bröd', hvilket är en bildning af samma art som mlat. companio: panis, eg. alltså 'den som delar bröd med en annan, bordskamrat'. Påfallande är saknaden af ga-prefixet, men i dekomposita finna vi samma företeelse hos fht. ôr-rûno (jämte ôrkirûno): ags. ge-rúna, fht. ki-runo, nôtstallo jämte nôtgistallo o. a. I nordiska språk saknas gaprefixet äfven i fall som sinni 'reskamrat' got. gasinpa, rúni 'förtrogen' =ags. ge-rúna, landi 'landsman' fht. gilanto. I eyra-rúna 'fortrolig Veninde', fht. ôr-rûno etc. saknas enligt Bugge ga-prefixet på grund af äldre germanska språkens benägenhet att undvika dekomposita, d. v. s. sammansättningar, hvilkas ena led i sin tur uppfattades som en sammansättning. -h(a)laiban- är åtminstone skenbart en bildning af samma art som de ofvan nämda nord. rúni (jfr. granni), landi, sinni o. s. v. För dessa ord torde man emellertid med säkerhet ha att söka andra förklaringsgrunder: så är i sinni, búi 'granne', efter det prefixets vokal synkoperats i *ga-sinpan-, *ga-bōuan-, g-(k-) ljudlagsenligt bortfallet i konsonantförbindelserna *gs- och *gb-; rúni och landi ha ersatt de ljudlagsenliga *grúni och *glandi (jfr granni = got. garazna, glikr) genom association med rún, rýna och land, under det att det snart obsoleta rann för språkkänslan låg fjärmare från granni. Dessa ord ha sålunda, om i dem alla ett gaprefix från början funnits, först i sammanhang med och efter synkopen förlorat detta. De kunna sålunda icke och Bugge gör ej heller detta betraktas som paralleler till

1) Anf. arb. s. 21.

-h(a)laiban. Återstå så de fht. analogierna ôr-rûno och nôtstallo. Jag ser i (ôr-)rûno ett nom. agentis till mht. rûnen 'leise reden, flüstern', jfr mht. ôrrûner jämte ôr-rûne, således egentligen 'en som hviskar någon något i örat'; ags. ge-rúna, fht. kirûno 'förtrogen, vän' är däremot bahuvrihi: 'en som har (en) hemlighet(er) samman med en annan'; en kompromiss af dessa båda är det i fht. sällsynta och i mht. icke förekommande ôr-kirûno, hvilket, om det vore primärt, skulle ha den något egendomliga betydelsen 'öron-förtrogen, öronvän'. Hvad åter nôt-stallo beträffar, som uppträder en gång i fht. vid sidan af de eljes brukliga fht. nôtgistallo, mht. nôtgestalle (nôtgestalt(e)), ags. nýd-gestealla gestallo 'kamrat', så är jag benägen att deri se en anslutning till mht. nôtstal() 'eine gewaltsame, enge umschränkung', hvilket enligt D. Wb. VII, 952 "sehr oft (und schon im mhd.) übertragen und bildlich von einer engen einschliessung und umgränzung, von zwang und bedrängnis gebraucht wird". Är alltså fht. ôrrûno urspr. en annan bildning än ags. gerûna, och nôtstallo å sin sida en på association beroende ombildning af det vanliga not-gestallo, så kunna de endast i ringa mån tjäna att förklara eller belysa frånvaron af ga-prefixet i -h(a)laiban. Och då det gäller ett så isoleradt ord som gahlaiba, hvilket därtill har en från hlaifs mycket afvikande betydelse, kan ej heller ett dylikt associativt aflägsnande af ga-prefixet lätteligen tänkas, minst då det gäller ett kompositum, som till sin natur är så tillfälligt, som witađa-h(a)laiðan säkerligen måste hafva varit 1) om nu f. ö. de forngermanska språken verkligen egt en tendens att undvika dekomposita. Burg anför 2) ett antal fall från gammal tid, där denna tendens åtminstone ej förmått att aflägsna -ga-prefixet. Det förefaller mig på anförda grunder mindre sannolikt, att om i witađah(a)laiban senare ledet var = got. gahlaiba, ga- här skulle ha saknats.

1) Jfr Bugge anf. arb. s. 23. 2) 1. c. s. 165.

Jag öfvergår därefter till witada-, ordets första kompositionsled. Bugge har 1) sammanställt detta med got. witop n. 'vóμog', fht. wizzôt etc. 'Lov', som - enligt honom har en ursprunglig betydelse 'Indstiftelse, Anordning', och hänvisar härvid specielt till got. drauhti-witop 'oτQarɛia'; witađa-h(a)laiðan skall betyda 'kamrat', fvn. lagsmaðr. Här möter en fonetisk svårighet: ett got. witop måste på Tunestenen motsvaras af ett *witōda-, jfr Tunestenen, sid. b. prijōr got. *prijos. Detta föranleder Bugge att numera anse witađa- formelt beslägtadt, men ej etymologiskt identiskt med got. witop; witāða- har uppstått ur witēða-, jfr got. faheds 2). Något substantiv *witeda är dock icke kändt från något germanskt språk 3). Däremot är ptc. fvn. vitaðr 'anvisad, bestämd' sannolikt uppkommet ur denna grundform. Ej häller är ens hos witop etc. någonstädes en betydelse 'lag, samfund, korporation' funnen.

=

Dessa omständigheter göra Bugges lika skarpsinniga som fyndiga förklaring icke så litet osäker, om också icke direkt omöjlig. Jag skall därför nedan tillåta mig att framställa ett annat försök till tolkning, vid hvilket de ofvan framhållna svårigheterna icke låda.

Ordet witadah(a)laiban supplerar jag wita[n]da-h(a)laiban. På samma sätt utelemnas i urnordisk skrift n framför d å Tjurköbrakteaten: kunimu[n]diu, Torvikstenen: la[n]da o. flst. 4). witanda-hlaiban är ett kompositum, där första leden är ett pres. participium och den andra en n-stam, afledd af urg. *hlaiba-, fvn. hleifr, got. hlaifs. Kompositionsledens -aär hos ett pres. ptc. regelbundet, då enl. Bugge Ark. IV, 139 denna verbalform i nord. språk ursprungligen böjdes som

1) Tskt f. Phil. VII, 227 ff. 2) Jfr Burg Runeninschr. s. 128. 3) Nndl. wet f., som Möller P. B. B. VII, 878 återför på ett *witada, bör snarare med Franck Et. Wb. återföras på ett flfr. *witod, identiskt med fsa. witut, fht. wizzôt etc. ) Wimmer Runenschr. s. 224 och Bugge Norges Indskr. s. 58, s. 185, s. 273 m. fl. ställen.

a-stam, liksom vi finna förhållandet vara i fht. Men skulle Brate 1) och Falk 2) ha rätt, då de i former som fsv. ganganz fæ, bæranz træ se lemningar af participiets urgamla konsonantiska flexion, kan jag för kompositionsfogens -a hänvisa till got. nahta-mats etc. Det så särlagda wita[n]dahlaiban leder tanken osökt öfver till sådana bildningar som fvn. sløngvan(d)-baugi 'jaculator annulorum', sveiflan(d)-kiapti, hengian(d)-kiapta etc., hvilka Falk P. B. B. XIV, 42 behandlar. Att -hlaiban här motsvarar dat. sg. af ett fvn. -hleifi, har jag redan nämt, men hur ha vi att tolka witanda-? För formens skull kan detta ptc. antingen höra till ett starkt verb *witan- eller till ett svagt -ēn-verb *witēn-, jfr Streitberg Urgerm. Gr. s. 72 3). I själva verket ega vi också två sådana verb: 1. fht. wizan, mht. wizen st. vb. 'beachten, bemerken', eg. 'die blicke worauf richten, zusehen', ags. vitan (pret. vat) 'beobachtend sehen, nachsehen, besehen' och fsv. vita (pret. vet), hvilket jag anser föreligga i uttryck som vita hans hedher, Noreen Aschw. Leseb. s. 87, 31, vita hans froma ibid. s. 91, 1 i betydelsen 'taga hänsyn till, göra afseende på, iakttaga, befordra'; vita (pret. vitte) 'framvisa, ådagalägga') har sammanfallit med det föregående, i det att pret. äfven kan ha formen vet; med orätt för Noreen 1. c. 177 det förstnämda vita i vita hans hedher till vita (pres. vet, pret. visse, viste). Detta verb synes emellertid ej ge någon lämplig mening åt kompositet witanda-h(a)laiban, hvaremot 2. urg. *witēn- 'se på, iakttaga, passa på', äfven 'bestämma,

1) Bezz. Beitr. XIII, 38. 2) P. B. B. XIV, 41. 3) Man skulle teoretiskt sedt äfven kunna hänföra witanda till ett on-verb, ty i urgerm. borde ō i pres. ptc. och 3 pers. pl. förkortas till o, a, men då ō redan mycket tidigt åter analogice införts i nämda former, är denna möjlighet att lemna ur räkningen. *) Identiskt med detta verb är fvn. *víta (prt. vitti) Vsp. 22,4 (Bugges uppl.) 'låta framträda, frammana, framtrolla', nsv. dial. vīta fram eller på 'genom trolleri framskaffa' Hof Dial. vestrog. och Rietz s. v. Alltså vitti ganda frambesvor andeväsen; om gandr Bugge Aarb. 1895 s. 130 ff.