Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Heische- und Fragesatz von der breiten Masse einfacher Aussagesätze auch der äusseren Form nach abhob".

Naar det heder (pag. 35) om "imperative clauses of the third person (optative)", at de "always show inversion", er dette, som ovenfor paavist, ikke nöiagtigt.

9. Angaaende bisætninger (pag. 39 fgg.) er hovedregelen formuleret omtrent som af mig B, 1. De forskjellige tilfælde af omvendt ordstilling (cfr. B, 2; b) er omhandlede med stor udförlighed. Hvad jeg ovenfor har udviklet under B 2, a samt c-h er dels ikke omtalt, dels ikke fremhævet, men kun nævnt leilighedsvis. Marts 1899.

M. Nygaard.

Till de nordiska språkens historia.

I. En syntaktisk egendomlighet i nordiska språk. Som bekant använde man redan i fornisländskan uttryck sådana som piófrinn þinn i den mening, hvilken de flästa språk uttrycka med "du, tjuv!" eller något liknande. Sammanställningar av väsentligen enahanda slag brukas alltjämt i de nynord. språken, t. ex. nysv. din tjuv, nyda. dit fæ, nyno. din stakkar, färöiska tin ungi maður.

Flera olika förslag till förklaring av detta egendomliga bruk av possessivt pronomen i st. f. personligt hava blivit framställda, men icke desto mindre torde frågan vara väsentligen outredd.

Jag erinrar blott i all korthet om Grimms uppfattning, enligt hvilken uttrycken din tjuv, dit fæ etc. ursprungligen skulle hava syftat icke på den tilltalade personen, utan på hans fylgia, samt om Vigfussons teori, enligt hvilken din (pinn) i din tjuf o. s. v. skulle utgöra en sammandragning av þú (h)inn (þú (h)inn þiófr).

Dessa åsikter hava blivit tillräckligt vederlagda t. ex. av Tegnér i Svenska Akademiens Handl. 1891 s. 325 ff., och ingen torde numera hylla dem.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

18

Själv sammanställer Tegnér våra nysv. uttryck din otäcka, din odåga, det ä. nysv. din ledska etc. med sådana hövlighetsformler som Ers nåd, Ers höghet: liksom dessa senare innehålla ett "högaktningspronomen", så innehålla de förra ett "missaktningspronomen". Han anser, att de i fråga varande uttrycken din tjuv etc. i de nordiska språken till god del havt till utgångspunkt sammanställningar, hvari dels abstrakta feminina på a (t. ex. odåga egentligen "oduglighet"), dels andra abstrakta substantiv (t. ex. isl. auvirpit pitt "ditt avvärde, din ovärdighet") ingingo.

Det är möjligt, att ett äldre du tjuv etc. utbytts mot din tjuv etc. i någon mån under inflytande från sådana uttryck som din odåga "din oduglighet". Även enligt min uppfattning hava uttrycken din tjuv etc. analogien att tacka för sitt upphov.

Men de här diskuterade talesätten din tjuv, din åsna, din fähund etc. etc. användas huvudsakligen såsom okvädinsord och till väsentlig del inom samhällets breda lager; flera dylika tilltalsformler tillhöra uteslutande rent av pöbelspråket, och i dem ingå merendels i hög grad konkreta ord. Förhållandet torde i äldre tider hava varit till god del ett liknande. Det är därför föga troligt, att de i väsentlig mån kunnat bildas efter sådana ursprungligen abstrakta uttryck som din odåga "din oduglighet".

Emellertid tänker sig Tegnér delvis även ett annat upphov för de diskuterade uttrycken än påvärkan från abstrakta såsom odåga "oduglighet". Han yttrar nämligen s. 334:

"Det behöfver icke alltid vara en egenskap, man utsöndrar ur sitt offer. När Själen och Kroppen i vår bekanta medeltidsdikt träta med hvarandra, får den senare heta thiin fwla iordh, thiin fwla mwld. Själen drager fram ett 'uselt stoft' såsom det enda verkliga i hennes vederdelomans tillvaro. Ännu oftare är det ett djur, som uppenbarar sig, när slöjan faller för en misshaglig persons sanna natur. I äldre tider anträffas inom honom oftast en hund: tin ondhe hwndh...; och dylikt höres ofta än i dag.

Men icke blott onda egenskaper, icke blott andelös materie, icke blott oskäliga djur demaskeras på detta sätt och framställas vid oqvä

dande tilltal såsom utgörande personens kärna. Det händer också, att man inom denna person upptäcker en annan person. Man säger din skälm, din slyngel, din usling och mycket liknande." T. jämför dessa sistnämnda uttryck med t. ex. skalken tittar ut ur ögonen på honom, samt fortsätter: "Och när man vidare utan svårighet säger: han har en skälm, en lur bakom örat, men jag märker den nog... så ligger i dessa uttryck också beviset, att den här antagna "inre menniskan" icke nödvändigt behöfver uppfattas som en verklig person, eller att den i hvarje fall måste tänkas något egenskapsaktig: skalken är mer än till hälften skalkaktigheten, skälmen, luren skälmaktigheten, lömskheten... Beviset härför är, att man annars [i sist anförda sats] skulle nödgats ersätta den med han."

=

Jag har väsentligen med författarens egna ord återgivit denna del av hans resonnemang, då jag fruktat att genom ett vanligt referat ej riktigt framställa hans tankegång. Så vitt jag ser, hava emellertid uttryck av typen din skälm, din slyngel etc. genom detta senare resonnemang icke blivit väsentligen utredda. Jmf. även Schwartz' framställning av Tegnérs åsikt i Ark. N. F. XI, 185 f.

Schwartz förkastar alldeles Tegnérs uppfattning och söker förklaringen på helt annan väg, hvilken han för övrigt antytt redan i sin skrift Om oblika kasus ock prepositioner i fornsvenskan före år 1400 (1878) s. 120, 121.

Han menar, att possessivet i din skälm etc. skulle stå icke i stället för en possessiv genitiv, utan i stället för en genitivus epexegeticus. Liksom gen. epexegeticus i övriga fornariska språk havt en rätt stor användning (t. ex. i latinet vox voluptatis ordet "vällust"), så menar han har förhållandet även varit i de nordiska fornspråken, t. ex. isl. askr Yggdrasils "asken Y.", fsv. Iordhans flødh "floden Jordan"; och alltjämt användes Göteborgs stad o. s. v. i nysv. Possessivet din i din skälm skulle motsvara gen. epexegeticus Yggdrasils, Göteborgs i uttrycken askr Yggdrasils, Göteborgs stad.

För ett par år sedan har i förbigående en likartad åsikt uttalats av Noreen.

Detta Schwartz' och Noreens förklaringsförsök är oantagligt.

Det vederlägges genom följande omständigheter.

1) De uttryck din skälm, din slyngel etc., som skola förklaras, användas väsentligen (därom äro alla ense) såsom okvädinsord eller åtminstone i nedsättande mening till personer; så kan man till en individ vid namn Petter säga Petter, din slyngel! Om, såsom Schwartz och Noreen vilja, din i din slyngel skulle stå i st. f. en genitivus epexegeticus, fordras naturligtvis, att man (liksom man om staden Göteborg kan säga Göteborgs stad) skulle om Petter kunna säga Petters slyngel i betydelsen "den slyngeln Petter". Men detta är alldeles omöjligt. Själva förutsättningen för Schwartz' och Noreens förklaring finnes således icke.

2) Men även om man hade kunnat använda uttryck som Petters slyngel i betydelsen "den slyngeln Petter”, så skulle det hava ådagalagts, att genitivus epexegeticus annars i nordiska språk kan ersättas av possessivt pronomen i den stilart, som din slyngel, din skälm etc. tillhöra, d. v. s. i det hvardagliga eller t. o. m. vulgära samtalsspråket. Detta har emellertid icke skett.

Innan jag framställer min förklaring av de diskuterade uttrycken, förutskickar jag ett par anmärkningar om deras användning.

I de nordiska fornspråken brukas formler av typen din skälm både såsom integrerande delar av satsen och såsom vokativer. Så förekommer i isl. t. ex. dels hvat mun þiófr pinn vita til pess (Egils saga), dels hirp ekki þú þat, milki pinn, hverr ek em (Nials saga); andra exempel i Lunds Ordföjningslære s. 512, Oxford-ordboken och Fritzner2, art. pinn. I fsv. finner man så väl t. ex. mik løster ey langher liffua vtan jach far hempth pa tin ondha hwndh, thz tw drap myna fosther brødher (Didrik s. 218) som ock t. ex. Gak thu bort thiin fula vætær (Ivan 1122); jmf. exemplen hos Rydqvist II, 542 och Tegnér s. 334 f.

Ännu i äldre nysv. kunde båda formlerna användas. Så heter det t. ex. i den av Jacobus Rondeletius 1614 skrivna Judas Redivivus

Haffwer tin gamble skelm än ey nogh,

Tå will iagh migh een slunge steen nappa

Och see om iagh råkar tin huffwudh knappa (s. 88).

Weest tijn boffel ey at mössan afftagha

När tu seer sådant folck framdragha (s. 50).

men ock t. ex.

Tu skalt tin skelm få redeligh skam (s. 66).

I modern nysv. brukas däremot din skälm etc. icke såsom integrerande del av satsen, så att det första exemplet hos Rondeletius måste på nutidssvenska återgivas "har du ej

ännu

nog, din gamle skälm". Förhållandet är detsamma i nynorskan (Aasen: Grammatik s. 333).

Icke blott i den äldre nydanskan, utan även i nutidsdanskan kan man däremot använda båda uttryckssätten. Så läser man t. ex. hos Holberg Vil din Hund holde din Næse herfra? (Henrik og Pernille akt II sc. 9; II s. 284 i Liebenbergs uppl.); Vil din Slyngel tænke paa at føre Process med got Folk, som du har fixeret saa ofte? (Gert Westphaler i een Act, sc. 19. I, 269), men ock Vil du tie, dit Beest (ib. sc. 24. I, 274). Från modern nydanska anför Mikkelsen: Dansk sproglære s. 326 så väl Hvorfor har din Esel ikke sagt mig det i Tide? som ock Fy, din slemme Dreng! etc.

Här kan det förtjena nämnas, att genom danskt inflytande uttryck av typen dein schelm! användas i tyskan i Nord-Slesvig, under det att det som bekant i vanlig tyska heter du schelm etc. (Nikolaj Andersen i Dania VI, 153).

Det är obetingat huvudsakligen pron. pinn, din, som användes i de här behandlade uttryckssätten; dock förekomma även de possessiva pronomina eder (edra) och min. Oxfordordboken anför från Fornmanna sögur IX, 50 þá kallaði

« AnteriorContinuar »