Imágenes de páginas
PDF
EPUB

cinn maðr af skipi Pètrs: hví róa djöflar yðrir fyrir oss i alla nótt? Alltjämt brukas i nysv. edra slynglar etc. I Söderwalls ordbok upptages från LfK (år 1515) giffwa loff at hængia nakon, thz gaar minom prest før nær (d. v. s. 'det går mig i egenskap av prest förnär'; jmf. även Tegnér s. 337). Under det att man i nyda. måste säga jeg Stakkel (ej min Stakkel) etc., använder nysv. min stackare; jag, min stackare, kan icke göra det etc. I sist anförda exempel fattar man min stackare väl snarast såsom apposition till jag. Från den äldre literaturen känner jag intet exempel på uttryck av formen våra stackare, och i våra dagars svenska torde de knappast användas.

Då man vill söka språkhistoriskt förklara de här behandlade uttrycken, måste man framför allt erinra sig, att de väsentligen brukas som okvädinsord. Det är icke i salongen eller ens i det borgerliga hvardagsrummet, som man i våra dagar brukar tilltala en annan med din åsna; det är på krogen eller i drängkammaren. Vill man utreda talesättet, är det därför nödvändigt att till belysning anföra ord från det lägre folkspråket eller t. 0. m. från pöbelspråket. Våra äldre källor över dessa språkområden äro som bekant torftiga. Dock torde ljus spridas över vår fråga dels från de moderna nordiska folkmålen, dels i någon mån från sådana 1600-talets komedier, som någorlunda återgiva dåtidens samtalston. Denna var som bekant vida friare än våra dagars; ännu vid den tiden skrädde man orden vida mindre än nu, och man kunde inom borgerliga kretsar tillåta sig månget uttryck, som nu för tiden kan få höras endast bland samhällets lägsta lager.

I femte akten, tredje scenen av Judas Redivivus har Judas klivit

upp i Rubens äppelträd för att stjäla frukt. Han överraskas av Ruben, som säger

Räckte iagh med käppen till tigh vpp
Jagh skulle basa tin tiuftwa kropp (s. 87).

Med detta uttryck "basa tin tiuffwa kropp” menar författaren väl snarast "piska din kropp", men i själva värket hindrar intet att fatta tiuffwa kropp såsom ett okvädinsord ("tjuv”), likställigt t. ex. med det i jutskan använda dovenkrop, som brukas om en lat ("doven") person: "lätting". När man sade "jag skall basa tin tiuffwa kropp" i betydelsen "jag skall piska din lekamen (dig)", så var användningen av det possessiva pronomenet tin naturligtvis alldeles berättigad, eftersom "du” var egare av kroppen. För övrigt förekomma i Judas Redivivus flera andra likartade variationer på temat att hota någon med stryk, t. ex. skall iagh effter tina ryggakotor leeta (s. 87); Astu (fel för Æstu) inthet rädd iagh böstar litt skägg (ib.); Men i skullen plockat hans rygghudh hadhe han thesse skalkheeter låtit (s. 81); Gaak tin kooss och tacka Gudh Att iagh ey gör hool tin skelma hudh (s. 88).

Om eller när man dessutom använde tiuffwa kropp såsom ett egentligt okvädinsord i betydelsen "tjuv”, sade man alltjämt "jag skall basa tin tiuffwa kropp" ("dig, din tjuv"), liksom man brukade samma uttryck i betydelsen "jag skall basa din lekamen". I harmoni med "jag skall basa tin tiuffwa kropp" ("dig, din tjuv") tillät man sig även att säga "jag skall basa din tjuv" ("dig, din tjuv”).

Liksom man i ä. nysv. kunde till en tjuv säga "jag skall basa tin tiuffwa kropp", har man i danskan till en lätting sagt "jag skall basa din dovne krop". Då man emellertid brukade dovenkrop såsom ett värkligt okvädinsord, var steget omärkligt till uttrycket "jag skal basa din dovenkrop", och i analogi med detta eller dylika uttryck sade man även "jag skall basa din dagdriver, din dosmer" etc.

På likartat sätt hava t. ex. de nysv. uttrycken din svinpäls, ditt kadaver uppstått. Man kunde till en person naturligtvis säga "jag skall basa (klå o. s. v.) din svinpäls, d. v. 8. "pälsen (huden, kroppen) på dig, som är ett svin", men då svinpäls brukades även såsom egentligt okvädinsord, sade man helt naturligt också "jag skall basa (klå o. s. v.) din svinpälsi betydelsen "dig, din svinpäls”, ock sedan på analogisk väg "jag skall basa (klå o. 8. v.) din svinhund, ditt svin" etc., eftersom svinhund och svin liksom svinpäls brukas såsom okvädinsord. Så kunde ock ditt kadaver i "jag skall basa ditt kadaver) först användas i betydelsen "din kropp"; sedan uttryckte det "dig, din usling" 0. s. v.

Ett annat exempel. Vi säga på nysv. din skrikhals, din gaphals till personer, som i onödan använda sina lungor och sin strupe. Det var alldeles i sin ordning att, vändande sig till en sådan individ, säga kan din skrikhals (gaphals) icke tiga! "kan din skrikande hals icke tiga”. Sedan skrikhals, gaphals övergått till värkliga okvädinsord, brukade man i analogi med uttrycket i nyss anförda sats även tig, din skrikhals (gaphals)! "tig, du storskrikare", och sedan även tig, din pratmakare! tig, din åsna! o. s. v.

Ett nytt exempel. I danskan brukas fæhoved som okvädinsord i betydelsen "dumbom". Ursprungligen kan man hava sagt: "kan dit fæhoved ("ditt fäaktiga huvud, ditt usla förstånd”) icke begripa detta?", men då fehoved också var ett okvädinsord, sade man även dit fæhoved! "du dumbom", och sedan även dit ! din æsel! etc. i samma betydelse.

I Christopherus Moræus' översättning -) av Cornelius Schonæus' komedi Vitulus säger en av de uppträdande (s. 17):

Doch wänt hijt tit åsna öra

Och hör hwad tu skalt beställa. Jag känner ej, huruvida åsna-öra använts såsom egentligt okvädinsord, men enligt Vendell: Östsvenska monografier brukas i Finland slusköra (slöusköra) såsom sådant till slamsiga personer. Det är därför mycket möjligt, att tilltalet ditt

1) Moræus var konrektor i Nyköping 1681–1689.

n

slusköra ursprungligen framkallats genom analogisk påvärkan från sådana med Moræus' uttryckssätt harmonierande satser som ”vänd hit ditt slusköra ...

De ord, som hittills anförts såsom förmedlare för bruket av din i uttrycket din skälm etc., hava utgjort okvädinsord, utgångna från benämningar på kroppen eller någon dess del.

Men också okvädinsord, som ursprungligen betecknat klädesplagg, kunna hava spelat en likartad roll.

Så brukas t. ex. i svenskan beckbyxa, skinnbracka "skinnbyxa” såsom okvädinsord. Först kan man hava använt sådana satser som "jag skall basa (piska etc.) din beckbyxa", därvid tänkande på att den tilltalade bar ett dylikt klädesplagg; men fick beckbyxan stryk, så fick för visso dess bärare samtidigt smaka karbasen. Det var därför naturligt, att man, även sedan beckbyxa blivit ett vanligt okvädinsord, alltjämt kunde använda samma hotelse "jag skall basa din beckbyxa", men i betydelsen "jag skall piska dig, din beckbyxa". Senare brukas icke blott din beckbyxa, utan också t. ex. din fjäckebyxa (fjäkabykso om en beställsamt trippande person), din påsa-byxa (pusabykso till en av brock lidande person; de två sistnämnda i Finland), och detta oberoende av betydelsen av verbet i den sats, hvari orden förekomma.

Min åsikt är alltså den, att de nordiska uttrycken isl. piófrinn þinn, sv. din tjuv etc. åtminstone väsentligen uppstått genom analogi-påvärkan från sådana såsom okvädinsord brukliga ord, vid hvilka ett egaren betecknande possessivt pronomen (pinn, din etc.) enligt vanligt språkbruk var fullt berättigat. Dessa förmedlande okvädinsord, hvilka ofta eller oftast äro komposita, hava ursprungligen på ett föraktligt eller hånande eller åtminstone skämtsamt sätt betecknat kroppen eller någon kroppsdel, men hava ock kunnat, anspela på något klädesplagg eller stundom på någon annan personens tillhörighet.

Jag skall nu sammanställa åtskilliga okvädinsord av dessa slag, för att visa, att man havt stora massor av ord, som kunnat tjena till förebild vid uppkomsten av typen piófrinn þinn, din tjuv.

Man brukar eller har för ej så länge sedan brukat i nysv. kadaver, as (egentl. "död kropp"), lammakropp (okvädinsord till studenter), pundhuvud, dumhuvud, tjurskalle, isterbuk, gaphals, skrikhals, lögnhals, flabb, svinpäls, gråbak (om bonde i ä. nysv.); (natt-)mössa, (skinn)bracka, beckbyxa, vante. I skånskan betyder vina dels ”käft”, dels "slyna", och i den senare betydelsen brukas även det sammansatta tösa-vina (Rietz). I fsv. användes knekehals "en som böjer halsen tillbaka, sätter näsan i vädret, visar sig styrsint" i ordspråket "thæth skal een knekehalz koma i hugh at gaseen lutir vndhir væg” (Kock: Med.-ordspråk II, 204).

Från Vendells samlingar i Östsvenska monografier s. 63 ff. hämtar jag följande exempel: skrott "klen varelse” (jmf. no. skrott 1) krop 2) spottevis ogsaa om et menneske), bunkhuvu "dumhuvud”, bökælhuvu "dumhuvud", tavasthuvu "dumhuvud”, (kuålhyvu "kålhuvud, dumhuvud”), rasahuvu "*rasehuvud, överdådig sälle", drankmaga "drankmage, fet person”, mörtmaga "mörtmage, barn med stor buk”, mäskbällo "fet människa” (*bälla bälg "buk”), bannbäli "bannbälg”, "karl som svär mycket, bisiga "stirrande person", slöusköra "*slusköra, slamsig person”, flöusköra "*flusköra, slamsa” (om kvinnor), slätrump "lismare", snipnäsa ”långnäst person", uppgap "uppkäftig person”, knekubein "*knekoben, knäsvag person”, snorhansk »*snorhandske, snusker”. Ett par obscena och cyniska förbigås.

Jag anför några exempel från danskan: flab, flabmund, løgnehals, skraalhals, skrighals, slughals, fahoved; skrog betyder "skrov", men användes också figurligt "om mennesker

ere i en ringe, svag, skrøbelig tilstand" (Kristiansen: Ordbog over gadesproget). Ur Feilbergs jutska ordbok skulle

som

« AnteriorContinuar »