Imágenes de páginas
PDF
EPUB

hållas. Så är t. ex. det av Rygh upptagna grábak identiskt med det i ä. nysv. brukliga gråbak. Med de talrika namnen på -skalli i fornspråket är att jämföra t. ex. det nysv. okvädinsordet tjurskalle; med fornspråkets breipmagi, magi etc. de östsvenska drankmaga, mörtmaga o. $. V.

Redan i fornspråket har man sagt t. ex. "kan gapamunnrinn þinn ["din gapande, sladdrande mun"] icke tiga?” Sedan gapamunnr övergått till ett (tillnamn och) okvädinsord med betydelsen "sladdrare”, sade man fortfarande ”kan gapamunnrinn þinn ["du, din sladdrare"] icke tiga?" I analogi med gapamunnrinn þinn "din sladdrare" har man senare börjat säga piófrinn þinn "din tjuv” 0. S. v.

Uttryck sådana som min stackare, mitt hava naturligtvis kunnat uppstå väsentligen på samma sätt som din stackare, ditt etc. Så har man ursprungligen om sig själv kunnat säga t. ex. "mitt dumma huvud kan icke begripa det”, men då dumhuvud blivit ett vanligt okvädinsord, använde man i överensstämmelse med nyssnämnda uttryck "mitt dumhuvud ["jag, mitt dumhuvud"] kan icke begripa det" och sedan även mitt , min stackare 0. 8. v. ). För övrigt skulle man även efter den vanligare typen ditt etc. hava kunnat på analogisk väg bilda mitt etc.

Från fsv. hava två exempel på hans dare i betydelsen "han, den dåren” påvisats (anförda Ark. N. F. XI, 183). Också här kan en analogibildning föreligga. Då gen. hans i förhållande till nom. han hade samma funktion som poss. pin i förhållande till nom. pu, så har man mycket lätt efter pin dare "du, din dåre” kunnat bilda hans dare "han, den dåren". Men måhända har hans dare även kunnat uppstå på samma

^) Det (för övrigt alldeles enstaka) van s. 246 nämnda exemplet från slutet av medeltiden (1515) thz gaar minom prest ("mig som är präst, min prästerlighet”) før nær är naturligtvis, även det, lätt att förklara på analogisk väg. Då man sade mitt dumhuvud, mitt etc., d. v. s. "jag som är ett dumhuvud, ett fä”, så kunde man även uttrycka "jag som är präst" med min prest.

sätt som pin dare etc., och således utan analogi-påvärkan från dessa uttryck. Man har ursprungligen kunnat (såsom en hotelse) säga t. ex. "jag skall lära hans dumma huvud att begripa" och senare (med det med dumma huvud väsentligen synonyma dumhuvud) "jag skall lära hans dumhuvud ["honom, den dumbommen") att begripa". Efter sådana uttryck som hans dumhuvud "den dumbommen” nybildades hans dare "den dåren”.

II. Till frågan om omljudet och vokalharmonien

i fornnorskan. De fjorton första av de blad i Hauksbók, hvilka behandla "Heimslýsing ok helgifræđi”, hava sedan gammalt ansetts återgiva norskt uttal. I inledningen till den för ett par år sedan fullbordade upplagan av Hauksbók s. XX ff. behandlar Finnur Jónsson denna fråga, och han kommer (s. XXX) till det resultat, att dessa blad skrivits av en norrman, som framför sig havt isländska originaler. Finnur Jónsson framhåller en mängd speciellt norska språkegendomligheter ur denna del av handskriften.

Så tillämpas den fnorska vokalharmonien, och enligt denna skrives i regeln såsom ändelse-vokal u (icke o) efter 0, när detta representerar det genom u-omljud på a uppkomna ljudet q, t. ex. hofud, odru. Emellertid tillägger den nämnde utgivaren vid denna regel: "Undtagelser: onnor 1503 (dog usikkert), 15119, 15818 (bis), 17136. 37. 39, somo 15227, 1603. 35 osv. sonno 1716, tolo 1762, donsko 15914".

Något försök att förklara dessa undantag från vokalharmoni-lagen torde icke hava blivit gjort.

Jag menar, att en fullt tillfredsställande förklaring kan givas av dessa ords skenbart oregelbundna vokalisation, och att därigenom även en hittills obeaktad fråga angående fornnorskans u-omljud blir utredd.

Samtliga de anförda orden (utom det en gång anträffade tolo) hava nasal efter rotvokalen 0; detta kan icke vara tillfälligt, utan o-ljudet i ändelsen måste stå i kausalsammanhang härmed.

För frågans undersökning har jag genomgått de i fråga varande sidorna i E. Jónssons och F. Jónssons upplaga av Hauksbók. Följande regel har där tillämpats: bortser man från ändelsen -om : -um, användes o (icke u) såsom ändelsevokal, när föregående stavelse innehåller u-omljud av a, efterföljt av nasal konsonant.

Till de redan anförda exemplen äro att lägga onnor 164, 29; 168, 34; 175, 1; somo 163, 24; 173, 28; 174, 35; 175, 17. Undantag från regeln äro blott somu 162, 5; donsku 159, 1 (om monu se nedan 257 f.).

Det är lätt att inse orsaken till den här framställda uttals-regeln.

Efter inträdandet av det äldre u-omljudet på långt a har i isl. och fno. det sålunda uppkomna o-ljud, när det var nasalerat (t. ex. i *spānun > sponn), vidare utvecklats till det mera labiala ljudet ö (srönn > sponn); jmf. Falk i Ark. N. F. II, 114, Kock ib. VI, 341 ff.

I sådana trakter av det fnorska språkområdet, där det yngre enkla u-omljudet icke genomfördes (där man alltså uttalade t. ex. ack. pl. knarru, icke knorru), har dock långt nasalerat a blivit u-omljutt av ett kvarstående u (t. ex. ack. pl. spānu > spõnu) och sedan genom nasalens inflytande övergått till ū (spõnu > spõnu); Kock i Ark. N. F. VI, 341.

I vissa fnorska bygder utan enkelt yngre u-omljud finnes en tendens att låta (kort) nasalerat a omljudas av ett i nästa stavelse kvarstående u, t. ex. skammu > skommu (skommo). Denna tendens finnes t. ex. i den av "En tale mod biskoperne” representerade fno. dialekten. Kock i Ark. N. F. VIII, 141, 154, 168.

I alla dessa fall har alltså nasaliteten vållat, att vokalen fick ett mera labialt uttal.

en

[ocr errors]

Det här behandlade partiet av Hauksbók representerar

av de norska dialekter, där icke blott det äldre, utan även det yngre (av ett alltjämt kvarstående u värkade) U-omljudet genomförts (se angående u-omljudsförhållandena i fnorskan Kock i Ark. N. F. VIII, 128 ff.). Vidare är att beakta, att som bekant enligt vokalharmonien ett o-ljud (ej Q-ljud) i rotstavelsen fordrar o-ljud i ändelsen; så t. ex. i i vårt parti av Hauksbók kono, gođo etc.

I full överensstämmelse med att nasaliteten även annars labialiserat vokalljud eller bidragit till att labialisera vokalljud, antar jag, att i vårt parti av Hauksbók följande ljudlag genomförts: ett (genom u-omljud på a uppkommet) kort o-ljud övergår till o-ljud, när det efterföljes av nasal konsonant. Sedan enligt denna regel t. ex. Innur blivit onnur, är det fullkomligt i sin ordning, att det fått ändelsevokalen o connor), liksom andra ord med o-ljud i rotstavelsen.

Däremot använder oðru 150, 3; 169, 18 u (icke o) såsom ändelse-vokal; detta är ock fallet med morgu 150, 14; 153, 2; Mottull 177, 15, och man finner även motu nautur 162, 13 med u i andra stavelsen. Dessa senare ord morgu etc. visa, att i den dialekt, hvarom här är fråga, vid tiden för vokalharmoniens genomförande en rotvokal var nasalerad, blott då den efterföljdes, men däremot icke, då den föregicks av en nasal konsonant, ty i motsatt fall skulle det hava hetat *morgo etc. liksom det heter onnor etc. Som bekant förloras även annars nasaliteten tidigare efter än före en nasal konsonant.

Former sådana som odru hava ju uppstått ur äldre annru med nasal efter rotvokalen. Av odru med u (icke o) i ultima bekräftas, att utvecklingen av dentalt n + r till fr är äldre än genomförandet av den fno. vokalharmoni-lagen, hvilket för övrigt är klart redan därav, att övergången av

[ocr errors]

dentalt n +r till tr finnes även i isl. och östnord. språk och således är samnordisk.

Såsom redan nämnts, tillämpas den här påvisade uttalsregeln icke på ändelsen -um : -om. Man finner ganska ofta -um även i sådana ord som t. ex. monnum 151, 15; 157, 16 etc., sondum 150, 6; 150, 8, alltså i ord med ett genom yngre u-omljud på a uppkommet g, hvilket i denna dialekt senare måste hava övergått till 0. Detta harmonierar fullkomligt med dialektens språkbruk för övrigt. Finnur Jónsson upplyser nämligen i inledn. s. XXIV, att oberoende av den annars tillämpade vokalharmonien man merendels möter u i ändelsen -um (icke -om). Orsaken är naturligtvis den, att det starkt labiala m i den samnord. ändelsen -um hindrat det omedelbart föregående u-ljudet från att följa lagen för vokalharmonien. På alldeles likartat sätt har det äldre fsv. riksspråket (från omkring år 1350) ofta ändelsen -um i st. f. -om (t. ex. mannum) i strid med den annars genomförda vokalbalans-lagen (Kock: Fsv. ljudlära I, 203 ff.).

3. pl. pres. av verbet munu "skola” har formen monu s. 171 r. 10, 11, 15, 21, 24 med u till ändelse-vokal. Denna form, som skenbart avviker från regeln för vokalharmonien, är av särskilt intresse. Antar man, att penultima i monu har 6-ljud (jmf. isl. sg. mon jämte mun), så blir dess slutljudande u oregelbundet. Däremot är det regelrätt med följande uppfattning av formen. Fno. använder som bekant av detta verb i pl. pres. även en form med a (manu) och i trakter, där det yngre u-omljudet genomförts, en form med omljud därav (monu). Nu förloras vokalernas nasalitet tidigare i de relativt oakcentuerade ändelserna än i de fullt akcentuerade rotstavelserna, t. ex. i Täng-inskriften kupan (=gopan) men þąnsi (Noreen: Aschw. gramm. s. 120). Jag fattar därför monu i det granskade partiet av Hauksbók på följande sätt. Formen har uppstått ur manu genom u-omljud och har uttalats monu med o-ljud. I detta i satsen ytterst

I

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

19

« AnteriorContinuar »