Imágenes de páginas
PDF
EPUB
[ocr errors]

ofta relativt oakcentuerade hjälpverb förlorades nämligen (liksom i relativt oakcentuerade stavelser) nasaliteten hos före utvecklingen av nasalt , till o. Därför övergick monu icke till monu med o-ljud, och monu bibehöll u såsom ändelsevokal liksom andra ord med g i föregående stavelse.

Såsom nyss anförts, har i den fnorska skriften ”En tale mod biskoperne” yngre kombinerat omljud stundom genomförts på kort a, när nasal konsonant följer. Nu anmärker Marius Hægstad i Gamalt trøndermaal s. 84, att denna skrift använder o i st. f. väntat u såsom ändelsevokal i strid mot vokalharmonien i bland annat monnom (flera ggr), hondom, londom, skommo. Den möjligheten finnes, att i denna skrift en ljudutveckling a > > 0, liksom i det granskade partiet av Hauksbók, inträtt framför nasal, när u följde i nästa stavelse.

III. Växling mpn : mn och mpn : mon i äldre nysvenskan.

Det är sedan gammalt känt, att enligt åtskilliga fsv. skrifter ett p-ljud utvecklas mellan m och n, t. ex. i hamn > hampn, emne > æmpne. Mindre beaktat torde det vara, att detta fsv. p-ljud i äldre nysv. ofta motsvaras av b, t. ex. ä. nysv. hambn, ämbne.

Emellertid har man alldeles icke kunnat påvisa någon regel, enligt hvilken mpn : mn växlar i fsv. eller ä. nysv., eller enligt hvilken mpn : mon växlar i ä. nysv.

Åtminstone i vissa ä. nysv. skrifter växla dock mpn : mn och mpn : mon efter en bestämd norm.

I den svensk-latinska avdelningen av Jonas Petri Gothus' år 1640 utgivna ordbok, det s. k. Lexicon lincopense, finner man följande regel iakttagen: mpn användes i slutljud; mn däremot i midljud framför vokal. De avvikelser från regeln, hvilka förekomma, förklaras nästan alla därav, att ett avlett ord (t. ex. nämpna) följt sitt stamords ortografi (nampn).

[ocr errors]

Enligt denna regel finner man

nampn, nampn gifwa, fampn, sompn, hampn, jempn; (fampntagh, fampntagha, fampntaghen, nampnkunnig, jempnheet);

däremot: ämne, ämna, ämnad, hemnas, hemnad, hemnare, domna, rymning, limning "conglutinatio”, remna (subst.), remna (verb), remnadt, remnogh, ymnigh, ymnig göra, ymnigheet, ymnogdt "copiosè", sättia stemna, ting stämna, somna, somnig, somnachteligha, somnad, göra sömnigh (somnlösa).

De sammansatta nampngifware, nampngifning stavas i harmoni med nampn 1); nämpna(s), nämpning, hampning "portuosus” (säkerligen tryckfel för hampnig), jempna(dt), jempning i överensstämmelse med sina stamord nampn, hampn, jempn.

Motsatsen sompn men somna, somnig, somnachteliga, sömnigh utgör särskilt ett gott exempel på regeln.

Haqvin Spegels år 1685 tryckta arbete Guds Verk och Hwila tillämpar s. 1–40 följande regel: mpn användes i slutljud, mon i midljud framför vokal:

Nampn (12, 3 2) bis; 17, 16; 20, 5; 21, 27; 22, 10; 25, 1; 26, 15), Sömpn (37, 21; 37, 26), Hampn (38, 24), Fampn (39, 31), Wedernampn (6, 9).

däremot: lämbnat (1, 26; 3, 7; 15, 20), lembnat (8, 29; 8, 37), lämbne (38, 39), lämbnandes (3, 31), ämbnat (4, 4; 10, 31), Ämbne (28, 3; 28, 13; 33, 23), rembna (19, 22; 20, 24), ymbnig (21, 3), ymbnar och öker (19, 19).

Liksom i Lexicon lincopense nämpna skrives med ” efter nampn, så finner man i den granskade delen av Guds Verk och Hwila, att nampn påvärkat Nampnet (1, 23; 5, 29), Nampnen (5, 6), nämpnes (3, 28), nämpna (6, 16); omvänt möter man ”Jordenes Ymbn" (20, 22), hvilket säkerligen är en nybildning till verbet ymbna och adjektivet ymbnig.

1) Däremot somnsiuk(a), sömntorn. 2) Första talet angiver sida, det andra rad.

Sedan nu dessa växlingar mpn : mn och mpn : mbn påvisats, är frågan, huru de äro att förklara.

Den utmärkte iakttagaren Erik Aurivillius anmärker i sina Cogitationes (1693) s. 62, att skrivningen med b i ord sådana som himbla, humbla etc. "haud necessarium videtur; cum etiam absqve isto b vocum istarum recta pronunciatio exprimi qveat. Nam, 1 postm, sive leniter sonet, ut in himla ) sive crassius, ut plerumque in humla, samla, sumla, tumla etc. etiam sine b satis plane ac commode ipsam receptam pronunciationem exprimit. Cum igitur literæ m & 1 l conjunctæ per se talem sonum producant ... non opus est b ibi interponere.

ใจ

1) Denna uppgift är av vikt för en annan fråga, nämligen för den, i hvilka ställningar supradentalt, och i hvilka dentalt 1 användes under 1600talet. Enligt uppgifter av Aurivillius s. 97 ff. hade han dentalt 1 i fram. ljud, alltid såsom långt samt såsom kort efter vokalerna e, é och delvis y

ensom efter s; däremot supradentalt i såsom kort före och efter labiala och gutturala konsonanter ävensom i rotstavelser efter andra vokaler än e, i och delvis y (se t. ex. Kock i Ark. N. F. V, 256 f.). Om det dentala l-ljudet säger A., att det "leniter sonat”, under det att det supradentala l-ljudet "crassiorem sonum habet”. Då A. nu i ovan citerade uttalande om b anmärker ”Nam l post m, sive leniter sonet ut in himla, sive crassius ut plerumque in humla, samla, sumla, tumla etc. ..." (ty så bör tydligen kommateringen vara), så angives därmed en inskränkning i nyss nämnda regel, i det att himla hade dentalt, men humla, samla etc. supradentalt l. Liksom 1 var dentalt efter i (i sila etc.), men supradentalt efter gutturala rotvokaler (gala etc.), så har alltså i ljudförbindelsen ml l varit dentalt, då i föregick ml (himla), men supradentalt, då en guttural vokal föregick ml (humla, samla etc.). Att dömma av det s. 102 såsom exempel på ord med supradentalt 1 anförda semla, var l supradentalt även i ljudförbindelsen -eml-.

I detta sammanhang må en annan, så vitt jag erinrar mig, av våra dagars grammatici icke beaktad, men ingalunda oviktig underrättelse hos Aurivillius framhållas. S. 107 säger han: "N ante g mistum ex consona sequente sonum habet, ut in ingen, unger .

Ante k etiam sonat plane qvasi cum g mixtum, ut in anka ... ynka. Quod minus tamen exauditur in hisce Enkia, länkia, sänkja, tünkja, rynkja etc." Härav torde framgå, att nasalen var en annan i t. ex. tänkja än i anka, samt att nasalen i tänkja hade "mindre av g-ljud". Då man ännu i dag i Skåne använder "mouillerat n" i tänka (täntja) etc., så har A. säkerligen använt detta ljud i tünlja etc., och troligen fanns det redan i fsv.

Idem qvoque dicendum videtur de vocibus ämbna, lembna, nämbna, stämbna, Nämbd, stämbd etc. cum m junctum cum litera n vel d nihilominus talem sonum producat, qvalem in ipsa clara & distincta istarum vocum pronunciatione experimur”.

Härav synes framgå, att Aurivillius icke uttalade det i skriften brukliga b i ämbna etc., och detta får i någon ringa mån bekräftelse av ett icke synnerligen klart uttalande av Salberg från år 1696 (jmf. Aksel Andersson: Johan Salbergs Grammatica svetica s. 35).

Vidare var enligt uppgift av grammatiker från slutet av 1600-talet (S. Columbus 1678, Aurivillius 1693, Lagerlööf 1694; jmf. Noreen: Inledn. till Columbus: En svensk ordeskötsel s. XV) p stumt i ord sådana som nampn, hampn.

Härmed harmonierar även, att Spegel i sitt 1712 utgivna glossarium icke längre följer den ortografiska regeln i Guds Verk och Hwila, utan skriver t. ex. famn, hamn; ymnog, remna etc.

Å andra sidan är det naturligtvis otänkbart, att Spegel år 1685 skulle noga hava kunnat följa sin ortografiska regel, enligt hvilken han skrev Nampn, men Ämbne etc., om icke denna regel grundat sig på ett då ännu i vissa trakter brukligt eller för någon tid sedan använt uttal.

Vi kunna därför tryggt draga den slutsatsen att, om man också mot slutet av 1600-talet i åtskilliga (och väl de flästa) trakter uttalade namn, ämne etc., även uttalet nampn men ämbne etc. dialektiskt ännu vid den tiden eller åtminstone ännu vid mitten av 1600-talet existerat. Detta blir så mycket säkrare, som Lex. lincopense (1640) använder stavningen nampn : ämne etc., en stavning som naturligtvis måste grunda sig på uttalet, och som tydligen i viss mån harmonierar med Spegels stavning Nampn : Ämbne.

Hvarpå beror det då, att man under 1600-talet uttalat nampn men ämne, och hvarpå beror det att man under samma århundrade (i andra trakter) använt uttalet nampn men ämbne?

Det gemensamma för växlingen nampn : ämne och växlingen nampn : ämbne är, att ord med vokal efter mn (ämne, ämbne) icke hava det klanglösa ljudet p mellan m och n, under det att -mpn användes i slutljud. Då man nu alltjämt i nysv. kan använda ett sådant uttal som vattn, toppn (d. v. s. "vatten”, "toppen") med slutljudande klanglöst n efter en omedelbart föregående klanglös explosiva, så är man berättigad till det antagandet, att det slutljudande n i nampn var klanglöst. I ämne (ämbne, æmpne), där n stod före vokal, var det däremot naturligtvis klingande. Bruket av klanglös explosiva i nampn och frånvaron av klanglös explosiva i ämne, ämbne står i kausalsammanhang härmed, d. v. s. med att nampn hade klanglöst, äm(b)ne däremot klingande n.

Det är därför möjligt, att uttals-reglerna för 1600-talets språk böra sålunda formuleras: (för Lex. lincopense) "mpn brukas i slutljud och i midljud framför klanglös konsonant, mn i midljud framför vokal och klingande konsonant”; samt (för Guds Verk och Hwila) "mpn brukas i slutljud och i midljud framför klanglös konsonant, mbn i midljud framför vokal och klingande konsonant”. Ovan hava ur Lex. lincopense exempel sådana som fampntagh anförts, men de äro naturligtvis icke egentligen bevisande, då de kunnat påvärkas av fampn etc. Exempel på mbn framför klingande konsonant saknas och blott ett exempel på mn i denna ställning finnes.

Ett annat spörsmål är, huruvida ämne i Lex. linc. utvecklats ur ett äldre (fsv.) empne eller icke, och om ämbne uppstått av ett føv. æmpne eller omedelbart av ett fsv. æmne.

Fsv. urkunder använda, för så vitt hittills är känt, mpn lika väl midljudande framför vokal (och klingande konsonant)

« AnteriorContinuar »