I Örta-Book (1642) s. 1-100 av Arvidh Månson Rydaholm. brukas hufwud eller hufwudh (t. ex. s. 8, 37, 21, 23), men subst. swulnat "svullnad" (s. 17 fyra ggr), May månat (s. 24), Aprilsmånat (s. 16 etc.), part. fem. kokat, stampat etc. Förhållandet är väsentligen detsamma i Petrus Petreius: Regni muschovitici sciographia (1615) s. 1–200.

Växlingen hufuudh: swulnat "svullnad" förklaras därav, att hufwudh i fsv. hade kort rotstavelse. Övergången -ð > -t efter vokal i yngre fsv. inträder, såsom nämnt, blott i relativt oakcentuerad stavelse: skilnadh > skilnat, swulnadh > swulnat etc., men däremot icke i fortis-stavelse: tidh etc. bibehåller alltjämt ljudet -. Nu hade i fsv. som bekant ord med kort rotstavelse (t. ex. huwudh) stark levis på andra stavelsen, under det att ord med lång rotstavelse (t. ex. swulnadh) hade en svagare akcent, nämligen svag levis, på andra stavelsen (Kock: Fsv. ljudl. II, 340 ff., Ark. N. F. III, 374); dialektiskt har den starka levis t. o. m. så förstärkts, att den övergått till ordets huvudakcent i vissa bygdemål i Norge och Sverge. I trakter, där swulnadh blivit swulnat, men huwudh kvarstodh, har ljudutvecklingen -dh > -t efter vokal inträtt blott i stavelser med levissimus, levior och svag levis i fornspråket, icke i stavelser med stark levis i fornspråket eller med starkare akcent, vare sig nu att i dessa dialekter den starka levis hade sin normala styrka eller möjligen blivit något förstärkt.

Det är mycket naturligt, att det dialektiska kvarståendet av -dh anträffats blott i ordet hufwudh. I de här framhållna delarna av Bibeln finnes nämligen icke något annat ord, som i fsv. var flerstavigt, hade kort rotstavelse och slutade på -dh, och ord av denna typ voro över huvud ytterst sällsynta, om man bortser från participier i fem. och neutr. plur. av typen taladh. Men former av typen taladh antogo genom inflytande från den överväldigande mängden långstaviga participier (kalladh > kallat, straffadh > straffat etc. etc.) helt na

turligt på analogisk väg -t. Ordet hæradh är likställigt med huwudh, men det möter icke i de ovan nämnda, av mig granskade delarna av Bibeln 1).

V. Till den äldre nysvenskans formlära.

1. Växling -er: -en i 2. pl. imperativus.

I 1500-talets svenska kan som bekant andra pers. pl. imperativus använda så väl ändelsen er som ändelsen -en. Det torde icke hava blivit visat, att dessa ändelser växla enligt någon fast norm, eller ens att någon tendens till växling enligt bestämd regel finnes.

1) Följande anmärkningar torde förtjena plats i en not.

Från 1500-talet finner man exempel som visa, att ö dialektiskt övergått till o framför r + konsonant eller åtminstone framför r + vissa konsonanter. Så möta i den år 1529 skrivna (av Geete år 1892 utgivna) Historia Trojana wordas "vördas" 67, 4; wordha "vörda" 68, 16; wordning "vördnad" 44, 12; 98, 16; wanword(h)a 34, 8; 68, 2; myswordeliga 34, 8 (jmf. fsv. misvørdeliker). Hit kan ock aff ford "bortförd" 71, 5 höra. Orden högbordog 43, 13; högbordoge 57, 18; 85, 9; högbordoghet 34, 5; 67, 4 kunna hava fått o genom samma utveckling som wordha, men deras skrivning med o kan även bero på lågtysk påvärkan (jmf. mnt. bordich "gebürtig"). Alltså har i den dialekt, som Historia Trojana representerar, ö övergått till o framför rdh, åtminstone när w föregick ö. Härmed är att jämföra, att (se Lyttkens och Wulff: Svensk ljudlära s. 69) nysv. rspr. använder såsom långt ett "brett" (mera å-liknande) ö-ljud framför r med efterföljande konsonant, men i synnerhet när r sammansmält med denna till en supradental, t. ex. vörda. I Laurentius Petri's Oeconomia christiana ("handskrift från något av 1500-talets senare årtionden", utg. 1897 av Herman Lundström) finner man t. ex. storre "större" s. 5, s. 11, storsta "största" 6, forst "först" 8, forsth "först" 24, forste "förste" 5 etc., i forstenne "i förstone" 40, tilborligha 67, mordhare 52, geenuordighom 70, fortorna "förtörna" 71. O-ljudet skulle i de flesta bland dessa ord kunna förklaras genom analogi-påvärkan; så skulle storre kunnat få o från stor, först möjligen från fsv. for. Men då så pass många ord med o i st. f. väntat ö förekomma, är det troligare, att skrivningen med o beror på en dialektisk ljudövergång från ö till o. Som bekant möter i nysv. dialekter en utveckling ö>o framför r + konsonant; så är fallet i Åsbomålet: storre "större", morda "mörda" etc. (G. Billing: Åsbomålets ljudlära s. 104 i Sv. landsm. X, 2). De i ä. nysv. vanliga formerna torst, torstigh, torsta (så t. ex. i Lexicon lincopense) hava som bekant a-omljud, under det att de nu brukliga törst, törstig, törsta innehålla i-omljudd vokal (jmf. isl. þyrstr "törstig", pyrsta "törsta").

Detta senare är dock i vissa skrifter fallet, t. ex. så väl i vissa delar av Nya Testamentet av 1526 som ock i vissa delar av Bibeln av 1541. Då språket icke är fullt homogent hvarken i hela Nya Testamentet eller i hela Bibeln, är det möjligt, att den nedan påvisade tendensen till regelbundenhet icke återfinnes i skrifterna i deras helhet.

Vid en granskning av de tolv första kapitlen av Jeremias i 1541 års Bibel finner man, att den i fråga varande formen visserligen i allmänhet har ändelsen -er, men att -en ofta användes, när ordet innehåller ett r-ljud; i ord utan r-ljud brukas däremot aldrig -en.

Så heter det t. ex. sender 332, 45, skodher 332, 46, legger 351, 26, sägher, skicker, söker, kaster etc. etc. etc. (En massa exempel finnas);

men däremot Hören 332, 31; 362, 43; 371, 19; 382, 41; 392, 10 (jämte Hörer t. ex. 361, 28); Omskären 351, 26; jemren 351, 37; förfaren 352, 35; Rusten 362, 7; bätren 371, 26 (jämte Bätrer 371, 22); gören 371, 27 (jämte görer t. ex. 392, 15); församlen 401, 38 (jämte Församler t. ex. 35', 31); wandren 372, 12. Till ytterligare belysning av frågan anför jag det sammanhang, hvari ett par bland exemplen förekomma: "Gåår om kring gatonar j Jerusalem, och seer 1) til och förfaren, och söker på thes gator" (352); "Vthan bätren idhart leffuerne och wesende, . . . och gören fremlingenom . . . intet offuerwold, och vthgiuter intet oskyldigt blodh och fölier icke andra gudhar effter" (37'); "församlen idher all diwr på markenne, kommer och äter" (401). I Josua bok har 2. pl. imperat. i regeln ändelsen -er, t. ex. kommer, tagher, wender.

Undantag göra blott hören 31, 27; Bären 41, 46, båda med i roten, samt tienen 132, 51 i en sats med omväxling av konjunktiver på -en och imperativer på -er.

1) Även enstaviga verb hava i 2. pl. imperat. i regeln -r; dock såån

Jag anför från Bibeln ytterligare ett par spridda exempel. I Genesis 291, 30 möter gören, men på samma sida Går, later, tencker, skynder, farer, sägher etc.; i Amos 1172, 18 bären, men på samma sida betygher, sägher, kommer, bedriffuer, Hörer m. fl.; i Psaltaren 372 sp. 1 bären, men i samma vers Loffuer och håller.

I Epheser-brevet i Nya Testamentet av 1526 har 2. pl. imperat. i regeln ändelsen -er, t. ex. later, haffuer, älsker, tagher, warer, reeter etc.

Blott tre gånger finner man -en, nämligen waren 332, 2; 332, 7; wandren 331, 2, således i ord med r i roten.

2. pl. i pass. (deponens) ändas här som annorstädes på -ens: vredgens och synder icke 322, 34; vpfyllens 331, 25.

Den här påvisade växlingen -er: -en under 1500-talet: sender, skodher etc. men hören (jämte hörer) etc. beror naturligtvis på dissimilation, och när man jämte hören också finner hörer, förklaras den fakultativa användningen av -er i detta verb genom inflytande från den överväldigande massan av verb utan r i roten (senda, skodha etc. etc.). Dissimilationen i hören etc. är identisk eller åtminstone mycket nära besläktad med den av mig i Ark. N. F. X, 236 (jmf. ock II, 59 noten) påvisade dissimilation, genom hvilken i fsv. kompar. rættare dialektiskt blivit rættane etc. 1).

Emellertid har 1500-talets växling sender, skodher men hören ett intresse utöver det, som man kan egna en böjningsform blott från den äldre nysv.

Denna växling giver nämligen ett synnerligen kraftigt stöd åt min i Ark. N. F. X, 234 ff. framställda förklaring av den fsv. och nysv. ändelsen -en i verbens andra pers. pl. Jag sökte där visa, att en äldre form på -in (bindir etc.),

1) Det är möjligt att dissimilation av R-r till n-r föreligger i det fsv. genvarta »bröstvårta på män” av *gaiR- (jmf. isl. geirvarta).

som var identisk med den i fnorskan använda, i fsv. ljudlagsenligt genom dissimilation övergått till -in (bindin etc.): i indikativus och konjunktivus utvecklades in bindir till īr bindin, men i imperativen kvarstod bindir (binder), emedan imperativen icke brukar föregås av något personligt pronomen. (Först senare har även imperativen genom påvärkan från indikativen och konjunktiven fått ändelsen -en).

Nu lär oss växlingen sender hören under 1500-talet påtagligt, att dissimilation spelat en roll vid bruket av ändelserna -er: -en i andra pers. plur.

Hvad 1500-talets växling sender hören angår, så kan förhållandet så uppfattas, att växlingen är av relativt ungt datum; då ändelsen -en började intränga från indikativen och konjunktiven till imperativen, och då man således hade valfrihet mellan -er och -en, så valde man -en i verb med r i roten. Men så vitt jag ser, hindrar intet att fatta förhållandet på så sätt, att språket under förra delen av 1500talet i detta avseende representerar en dialekt, där överhuvud slutljudande -in genom dissimilation övergick till -in (-en), när r-ljud (r eller R) föregick: ir bindir blev därför i indikativus och konjunktivus ir bindin; i imperat. blevo hørir, gørir till hørin (hören), gørin (gören), men imperat. sændir etc. kvarstod oförändrad (sender), emedan intet r-ljud föregick ändelsen -ir.

2. Växling av former med -n och former utan -n i andra pers. pl.

Det är bekant, att andra pers. pl. i indikativ (och konjunktiv) under 1500-talet dels ändades på -en, -n (haffuen, fåån), dels saknade -n (haffue, fåå). Däremot har man, så vitt mig är känt, icke å daga lagt, att formerna haffuen: haffue växla efter någon norm.

En dylik norm kan emellertid påvisas, åtminstone för språket i vissa delar av 1541 års Bibel.