Imágenes de páginas
PDF
EPUB

som i slutljud, t. ex. æmpne, dompna liksom nampn, sympn. Emellertid är det icke desto mindre möjligt, att språket i Lex. lincopense i detta avseende härstammar från en fsv. dialekt, där p utvecklats mellan m och n, blott när n stod i slutljud, ej när det stod framför vokal, och mycket tänkbart är, att man framdeles skall i någon fsv. urkund kunna påvisa samma regel för bruket av mpn : mn som den i Lex. lincopense använda. I detta fall har helt visst i ljudförbindelsen -mn det slutljudande n först blivit klanglöst (t. ex. i namn), hvarefter den klanglösa explosivan p utvecklades framför det klanglösa n, en utveckling som däremot i ifrågavarande dialekt icke inträtt framför klingande n (@mne).

Men det är även mycket möjligt, att ämne i Lex. linc. utvecklats ur ett fsv. æmpne. I detta fall har även i den fsv. dialekt, som i sitt senare stadium avspeglas i Lex. lincopense, p utvecklats mellan m och n så väl i æmpne som i

nampn, och n-ljudet var då i båda orden klingande. Först senare blev n klanglöst i nampn. Detta vållade, att den klanglösa explosivan p i nampn kvarstod längre än i æmpne

i > ämne med klingande n.

Vid bedömmandet av växlingen nampn : ämbne är att beakta, att det såsom inskottsljud mellan vissa konsonantförbindelser i fsv. utvecklade p-ljudet visserligen ofta kvarstår, men tillika ganska ofta motsvaras av b i ä. nysv. skrifter. Så användes å ena sidan t. ex. skiämpt, skiämptas, hämpta, sompt, otacksampt, hörsampt (Grubb), nämpde (preter.; Asteropherus), men å den andra t. ex. dömbt (Grubb? s. 605), sambtligen (Gustav II Adolvs skrifter s. 225), Hambn (Grubb? s. 293, jmf. fsv. hampn), hambn, fambn (C. G.

$ Tessin). Under det att ett (ljudlagsenligt utvecklat eller genom analogi-påvärkan infört) p stundom möter mellan m och d i sådana fsv. former som tampdan Kr. LL., tampda MB II (part. av tæmia), dømpde Al., dømpdir Leg., dompder

[ocr errors]

LfK. (pret. och part. av døma) ?) etc. etc., finner man i ä. nysv. t. ex. tambd, tambde diwr (Synonymorum libellus), tambd (Lex. linc. under edomitus), rymbd (Karl XI:s KrigzArticlar 111), dömbd (ib. 200), dömbde (ib. 96) etc. etc. Nedan anföras exempel på mbs i ä. nysv., motsvarat av fsv. mps (sämbst, jmf. fsv. fræmpsta etc.). Fastän genom ortografiens konservatism b utan tvivel kvarstod längre, än det uttalades, kan man icke betvivla, att i dylika ord ett b-ljud under en period använts. Åtminstone i ord sådana som dömbt, sämbst, hambn har b uppstått ur äldre p, hvilket är lätt begripligt, eftersom alltid det föregående, stundom även det efterföljande ljudet var klingande. Exemplen från fsv. på bi ovan nämnda ställningar äro ytterst få; dock kunna anföras från slutet av medeltiden C (= 100) fambne trosse BSH (år 1510) och dombdher MD (part. av døma ).

Man skulle nu kunna tänka sig, att den ä. nysv. växlingen nampn : ämbne vore gammal och uppstått sålunda, att namn med klanglöst -n blev nampn, men æmne med klingande n blev æmbne (ämbne). Då emellertid såsom nämnt ljudförbindelsen -mbn-, så vitt hittills är känt, är ytterst sällsynt i fsv., är det åtminstone för närvarande troligare, att det ä. nysv. nampn : ämbne utvecklats ur fsv. nampn : æmpne på så sätt, att nampn med klanglöst -n bibehöll p, men æmpne med klingande n blev ämbne (jmf. fsv. dømpde > ä. nysv. dömbde etc.).

I detta sammanhang må nämnas, att mellan den bilabiala nasalen m och den dentilabiala frikativan v dialektiskt ett p i fsv. utvecklats, en ljudutveckling, som synes icke hava beaktats av vår tids grammatici. Man finner nämligen sampwit MB. I 1 g., Al. 3 ggr i st. f. det normala samwit '). Här bör nämnas även skrivningen jæmpwall BSH. V (år 1517, 1 g.),

1 men den är ej bevisande, då jæmpwall kunnat uppstå ur iæmpnvæl, liksom säkerligen fsv. iæmpcristne, iampmykin etc. utvecklats ur iæmpncristne, iæmpnmykin etc.

1) Beläggställen i Söderwalls ordbok.

Man möter i fsv. också fræmpsta MB. I 1 g.; den adverbiella superlativen snimpst Al. 2 ggr., den adjektiva superlativen snimpster Al. 3 ggr., Fl. 1 g., Iv. 1 g. (alltså från samma handskrift) i ä. nysv. sämbst (Grubb? s. 459), ymbst ("ömsom” Peder Svart 170, 30). I fsv. har i dessa ord p utvecklats mellan m och s (jmf. utvecklingen samt > sampt etc.), och mps har senare övergått till mbs ?).

yngre fsv.

IV. En dialektisk växling -t :-dh i flerstaviga ord

i äldre nysvenskan. I Svensk språkhistoria 14 ff. (jmf. ock Fsv. ljudl. II, 446 och Ark. N. F. II, 35 f.) har jag visat, att sådana i yngre fsv. och i äldre nysy. förekommande former som skilnat etc., jämförda med fsv. skilnadh etc., uppstått på så sätt, att - efter vokal i relativt oakcentuerad stavelse i ljudlagsenligt övergått till -t.

Under det man i vissa skrifter finner hoffuut (< howudh) med -t liksom skilnat (< skilnadh) etc. (jmf. anf. st.), finnas åtskilliga skrifter från 1500- och 1600-talen, där ordet 'huvud' bibehållit -dh, ehuru ord av typen skilnat etc. fått -t.

Så skrives t. ex. i Hosea, Joel och Amos i 1541 års Bibel alltid hoffuudh 1092, 32 *); 1092 margen; 115?, 23; 115", 28; 119', 44; 119, 7, men däremot t. ex. part. femin. ödhmiwkat 1102, 51; 111", 16, borttorkat, kallat, straffat, förwandlat etc. etc. av äldre ødhmiukadh etc.

111? margen;

7

1) I fsv. förekomma även fornumpst, fornumpstogher jämte fornumst(ogher), i ä. nysv. härkompst (t. ex. Rondeletius: Judas redivivus s. 10), inkumpst (t. ex. Orsaak Hwarföre Johan then tridie ... dömdt Ericum [år 1569) s. 5), ankompst (citat i SAO.), förnämpste (t. ex. i "Orsaak” s. 20), vidare ofta förnämbsta (t. ex. Grubb? s. 360), förnembste (Lex. linc.). I dessa ord beror bruket av p (6) dårpå, att de redan i den långivande tyskan hade detta ljud, eller saken kan åtminstone så förklaras; jmf. mnt. vornum(p)st, herkompst, ä. nht. fürnembst. I Aschw. gramm. § 332 anm. 2 yttrar Noreen: "Wie ist aber m(p)s zu verstehen im 5maligen snimpster D 4 schleunigst? (vgl. lat. sumpsi u. dgl.?)". Genom ovanstående torde frågan ha blivit besvarad.

*) D. v. s. bladet 109, sidan 2, raden 32.

I Örta-Book (1642) s. 1-100 av Arvidh Månson Rydaholm. brukas hufwud eller hufwudh (t. ex. 8. 8, 37, 21, 23), men subst. swulnat "svullnad” (s. 17 fyra ggr), May månat (s. 24), Aprilsmånat (s. 16 etc.), part. fem. kokat, stampat etc. Förhållandet är väsentligen detsamma i Petrus Petreius: Regni muschovitici sciographia (1615) s. 1—200.

Växlingen hufwudh : swulnat "svullnad" förklaras därav, att hufwudh i fsv. hade kort rotstavelse. Övergången -T > -t efter vokal i yngre fsv. inträder, såsom nämnt, blott i relativt oakcentuerad stavelse: skilnadh > skilnat, swulnadh > swulnat etc., men däremot icke i fortis-stavelse: tidh etc. bibehåller alltjämt ljudet -t. Nu hade i fsv. som bekant ord med kort rotstavelse (t. ex. huwudh) stark levis på andra stavelsen, under det att ord med lång rotstavelse (t. ex. swulnadh) hade en svagare akcent, nämligen svag levis, på andra stavelsen (Kock: Fsv. ljudl. II, 340 ff., Ark. N. F. III, 374); dialektiskt har den starka levis t. 0. m. så förstärkts, att den övergått till ordets huvudakcent i vissa bygdemål i Norge och Sverge. I trakter, där swulnadh blivit swulnat, men huwudh kvarstodh, har ljudutvecklingen -dh > -t efter vokal inträtt blott i stavelser med levissimus, levior och svag levis i fornspråket, icke i stavelser med stark levis i fornspråket eller med starkare akcent, vare sig nu att i dessa dialekter den starka levis hade sin normala styrka eller möjligen blivit något förstärkt.

Det är mycket naturligt, att det dialektiska kvarståendet av -dh anträffats blott i ordet hufwudh. I de här framhållna delarna av Bibeln finnes nämligen icke något annat ord, som i fsv. var flerstavigt, hade kort rotstavelse och slutade på -dh, och ord av denna typ voro över huvud ytterst sällsynta, om man bortser från participier i fem. och neutr. plur. av typen taladh. Men former av typen taladh antogo genum inflytande från den överväldigande mängden långstaviga participier (kalladh > kallat, straffadh > straffat etc. etc.) helt naturligt på analogisk väg -t. Ordet hæradh är likställigt med huwudh, men det möter icke i de ovan nämnda, av mig granskade delarna av Bibeln ^).

V. Till den äldre nysvenskans formlära.
1. Växling -er : -en i 2. pl. imperativus.

I 1500-talets svenska kan som bekant andra pers. pl. imperativus använda så väl ändelsen -er som ändelsen -en. Det torde icke hava blivit visat, att dessa ändelser växla enligt någon fast norm, eller ens att någon tendens till växling enligt bestämd regel finnes.

) Följando anmärkningar torde förtjena plats i en not.

Från 1500-talet finner man exempel som visa, att ö dialektiskt övergått till o framför q + konsonant eller åtminstone framför p + vissa konsonanter. Så möta i den år 1529 skrivna (av Geete år 1892 utgivna) Historia Trojana wordas "vördas” 67, 4; wordha "vörda” 68, 16; wordning "vördnad" 44, 12; 98, 16; wanword(h)a 34, 8; 68, 2; myswordeliga 34, 8 (jmf. fsv. misvordeliker). Hit kan ock aff ford "bortförd" 71, 5 höra. Orden högbordog 43, 13; högbordoge 57, 18; 85, 9; högbordoghet 34, 5; 67, 4 kunna hava fått o genom samma utveckling som wordha, men deras skrivning med o kan även bero på lågtysk påvärkan (jmf. mnt. bordich "gebürtig"). Alltså har i den dialekt, som Historia Trojana representerar, ö övergått till o framför rdh, åtminstone när w föregick ö. Härmed är att jämföra, att (se Lyttkens och Wulff: Svensk ljudlära s. 69) nysv. rspr. använder såsom långt ett "brett" (mera å-liknande) ö-ljud framför r med efterföljande konsonant, men i synnerhet när r sammansmält med denna till en supradental, t. ex. vörda.

I Laurentius Petri's Oeconomia christiana ("handskrift från något av 1500-talets senare årtionden”, utg. 1897 av Herman Lundström) finner man t. ex. storre "större" s. 5, s. 11, storsta "största" 6, forst "först” 8, forsth "först” 24, forste "förste” 5 etc., i forstenne "i förstone” 40, tilborligha 67, mordhare 52, geenuordighom 70, fortorna "förtörna" 71. O-ljudet skulle i de flesta bland dessa ord kunna förklaras genom analogi-påvärkan; så skulle storre kunnat få o från stor, först möjligen från fsv. for. Men då så pass många ord med o i st. f. väntat ö förekomma, är det troligare, att skrivningen med o beror på en dialektisk ljudövergång från ö till o.

Som bekant möter i nysv. dialekter en utveckling ö >o framför q + konsonant; så är fallet i Åsbomålet: storre "större”, morda "mörda” etc. (G. Billing: Åsbomålets ljudlära s. 104 i Sv. landsm. X, 2). De i ä. nysv. vanliga formerna torst, torstigh, torsta (så t. ex, i Lexicon lincopense) hava som be. kant a-omljud, under det att de nu brukliga törst, törstig, törsta innehålla i-omljudd vokal (jmf. isl. þyrstr "törstig", þyrsta "törsta").

[ocr errors]
« AnteriorContinuar »