Imágenes de páginas
PDF
EPUB
[ocr errors]

Detta senare är dock i vissa skrifter fallet, t. ex. så väl i vissa delar av Nya Testamentet av 1526 som ock i vissa delar av Bibeln av 1541. Då språket icke är fullt homogent hvarken i hela Nya Testamentet eller i hela Bibeln, är det möjligt, att den nedan påvisade tendensen till regelbundenhet icke återfinnes i skrifterna i deras helhet.

Vid en granskning av de tolv första kapitlen av Jeremias i 1541 års Bibel finner man, att den i fråga varande formen visserligen i allmänhet har ändelsen -er, men att -en ofta användes, när ordet innehåller ett r-ljud; i ord utan r-ljud brukas däremot aldrig -en.

Så heter det t. ex. sender 33°, 45, skodher 332, 46, legger 35, 26, sägher, skicker, söker, kaster etc. etc. etc. (En massa exempel finnas);

men däremot Hören 33, 31; 362, 43; 37', 19; 382, 41; 39?, 10 (jämte Hörer t. ex. 36", 28); Omskören 35', 26; jemren 35, 37; förfaren 352, 35; Rusten 36”, 7; bätren 37", 26 (jämte Bätrer 37', 22); gören 37", 27 (jämte görer t. ex. 392, 15); församlen 40", 38 (jämte Församler t. ex. 35', 31); wandren 372, 12. Till ytterligare belysning av frågan anför jag det sammanhang, hvari ett par bland exemplen förekomma: "Gåår om kring gatonar j Jerusalem, och seer 1) til och förfaren, och söker på thes gator" (352); "Vthan bätren idhart leffuerne och wesende,

.. och gören fremlingenom ... intet offuerwold, och vthgiuter intet oskyldigt blodh och fölier icke andra gudhar effter” (37'); "församlen idher all diwr på markenne, kommer och äter" (40").

I Josua bok har 2. pl. imperat. i regeln ändelsen -er, t. ex. kommer, tagher, wender.

Undantag göra blott hören 3', 27; Büren 41, 46, båda med r i roten, samt tienen 13?, 51 i en sats med omväxling av konjunktiver på -en och imperativer på -er.

1) Även enstaviga verb hava i 2. pl. imperat. i regeln -9°; dock såån 35', 26.

[ocr errors]

.

[ocr errors]
[ocr errors]
[ocr errors]

Jag anför från Bibeln ytterligare ett par spridda exempel. I Genesis 29, 30 möter gören, men på samma sida Går, later, tencker, skynder, farer, sägher etc.; i Amos 1172, 18 bären, men på samma sida betygher, sägher, kommer, bedriffuer, Hörer m. fl.; i Psaltaren 372 sp. 1 büren, men i samma vers Loffuer och håller.

I Epheser-brevet i Nya Testamentet av 1526 har 2. pl. imperat. i regeln ändelsen -er, t. ex. later, haffuer, älsker, tagher, warer, reeter etc.

Blott tre gånger finner man -en, nämligen waren 332, 2; 332, 7; wandren 331, 2, således i ord med r i roten.

2. pl. i pass. (deponens) ändas här som annorstädes på -ens: vredgens och synder icke 322, 34; vpfyllens 33', 25.

. Den här påvisade växlingen -er : -en under 1500-talet: sender, skodher etc. men hören (jämte hörer) etc. beror naturligtvis på dissimilation, och när man jämte hören också finner hörer, förklaras den fakultativa användningen av -er i detta verb genom inflytande från den överväldigande massan

verb utan r i roten (senda, skodha etc. etc.). Dissimilationen i hören etc. är identisk eller åtminstone mycket nära besläktad med den av mig i Ark. N. F. X, 236 (jmf. ock II, 59 noten) påvisade dissimilation, genom hvilken i fsv. kompar. rættare dialektiskt blivit rættane etc. ').

Emellertid har 1500-talets växling sender, skodher men hören ett intresse utöver det, som man kan egna en böjningsform blott från den äldre nysv.

Denna växling giver nämligen ett synnerligen kraftigt stöd åt min i Ark. N. F. X, 234 ff. framställda förklaring av den fsv. och nysv. ändelsen -en i verbens andra pers. pl. Jag sökte där visa, att en äldre form på -ir (bindir etc.),

av

1) Det är möjligt att dissimilation av R-p till n—p föreligger i det fsv. genvarta nbröstvårta på män” av #gain- (jmf. isl. geirvarta).

som var identisk med den i fnorskan använda, i fsv. ljudlagsenligt genom dissimilation övergått till -in (bindin etc.): i indikativus och konjunktivus utvecklades ir bindir till ir bindin, men i imperativen kvarstod bindir (binder), emedan imperativen icke brukar föregås av något personligt pronomen. (Först senare har även imperativen genom påvärkan från indikativen och konjunktiven fått ändelsen -en).

Nu lär oss växlingen sender : hören under 1500-talet påtagligt, att dissimilation spelat en roll vid bruket av ändelserna -er : -en i andra pers. plur.

Hvad 1500-talets växling sender : hören angår, så kan förhållandet så uppfattas, att växlingen är av relativt ungt datum; då ändelsen -en började intränga från indikativen och konjunktiven till imperativen, och då man således hade valfrihet mellan -er och -en, så valde man -en i verb med p i roten. Men så vitt jag ser, hindrar intet att fatta förhållandet på så sätt att språket under förra delen av 1500talet i detta avseende representerar en dialekt, där överhuvud slutljudande -ir genom dissimilation övergick till -in (-en), när r-ljud (r eller r) föregick: ir bindir blev därför i indikativus och konjunktivus ir bindin; i imperat. blevo hørir, gørir till hørin (hören), gørin (gören), men imperat. sændir etc. kvarstod oförändrad (sender), emedan intet r-ljud föregick ändelsen -ir.

2. Växling av former med -n och former utan -N

i andra pers. pl. Det är bekant, att andra pers. pl. i indikativ (och konjunktiv) under 1500-talet dels ändades på -en, -n (haffuen, fåån), dels saknade -» (haffue, fåå). Däremot har man, så vitt mig är känt, icke å daga lagt, att formerna haffuen : haffue växla efter någon norm.

En dylik norm kan emellertid påvisas, åtminstone för språket i vissa delar av 1541 års Bibel.

1;

[ocr errors]

.

[ocr errors]

Ꭻ .

som

I Salomos Höga Visa, Hosea, Joel och de tre första kapitlen av Amos ?) tillämpas regeln: omedelbart framför pronomenet j brukas formen utan -n; annars formen på -en, -n.

Överensstämmande med denna regel finner man

i Höga Visan "at j icke vpwecken eller omaken77', 77', 31; 78, 3-4 men däremot Haff'ue j 77", 26; Finne j 77?, 42; see j 78', 25.

i Hosea j ären 1092, 25; 1092, 31; 1132, 37; j... skolen 110", 15; j plöyen .. och vpskären .. och äten 112, 31--32 men däremot wilie j 112', 21.

i Joel j skolen 1151, 50; 115?, 52; 1152, 45; j tråtzen 115?, 22; j jw skullen 1152, 26; j haffuen 1152, 28 — men däremot haffue j 115?, 21; wilie j 115?, 22.

i Amos' tre första kapitel j ... skullen 117', 18; skolen 117", 14; J skolen 117', 21; J

ären, och gören ... och förtrycken ... och säyen 117?, 9-11; j måghen ib. r. 17; j haffuen r. 20; j woren r. 39 men däremot gåffue j 117", 20; vmwende j 117", 23; r. 29; r. 33; r. 36; wende j r. 40. Dock budhen j och sadhen 117", 21.

Den här å daga lagda växlingen j haffuen : haffue j bekräftar till fullo min i Ark. N. F. X, 239 framställda förklaring av andra pl. haffue, j haffue. Jag visade där, att i ä. nysv. former av typen j haffue brukas även i sådana skrifter, som icke såsom ändelsevokal använda e i st. f. a, hvarför j haffue ej kan hava fått sitt e på analogisk väg från tredje pluralis (som genom danskt inflytande i vissa skrifter har -e [haffue] i st. f. -a [haffua]); fastmer har j haffue så uppstått, att haffuen j utvecklats till haffue ni, hvarefter senare även j haffue började användas. Språket i de nämnda delarna av Bibeln intar just den av mig anf. st. teoretiskt antagna ståndpunkten, då haffuen j blivit till haffue ni (1), men då j haffuen ännu icke genom påvärkan från haffue ni (j) utbytts mot j haffue. När Bibeln brukar haffue j (icke haffue ni), har formen ni utbytts mot formen j, emedan den förra ansågs (liksom den ännu i dag anses) tillhöra blott det friare samtalsspråket, icke det vårdade skriftspråket.

') I vissa andra delar av Bibeln (t. ex. i fortsättningen av Amos) är bruket ett annat,

3. Om ett par pronominal-former. I reformationsperiodens språk har, såsom känt är, pronominal-böjningen så förenklats, att de fsv. dat.-formerna honom, hænne fungera både som dativer och som ackusativer, under det att de gamla ack. han, hana gått förlorade utom i de enklitiska formerna -en, -na. Blott mycket sällan finner man i ä. nysv. exempel på den gamla ack. han. Ett dylikt är dock "lät för Murarna han ["låt ... honom"] sina dömmen fälla” (Börk: Darius s. 26), och ursprungligen väl även "Den som skiämmer sig sielff, han ährar ingen annan" (Grubb: Penu proverbiale? s. 120), även om i detta ordspråk han måhända senare missuppfattats som nominativ och därför bibehållits. Sällsynt är i ä. nysv. även den genom kompromiss av ack. hana och dat.-gen. hænne uppkomna ack. henna (se s. 274).

Även i pl. av pron. then har i reformationsperiodens språk den forna dativen (them) undanträngt den gamla ack.formen (tha). Inträngandet av dessa dativ-former i ack. hade börjat redan i fsv.

Jag skall här söka besvara den, så vitt jag känner, outredda frågan, hvarför dativerna honom, hænne, them ersatte de gamla ackusativerna, men tvärtom de ursprungliga ackusativerna -en, -na kvarstodo och fingo fungera även som dativer. I sammanhang därmed skall jag omtala även ett par andra pronominal-former.

När de nämnda dativerna bliva de segrande formerna, är detta i strid med den i våra språk vanliga utvecklingen, att tvärtom det är ackusativerna, som pläga undantränga de gamla

« AnteriorContinuar »