I Salomos Höga Visa, Hosea, Joel och de tre första kapitlen av av Amos 1) tillämpas regeln: omedelbart framför pronomenet j brukas formen utan -n; annars formen på

-en, -n.

Överensstämmande med denna regel finner man

i Höga Visan "at j icke vpwecken eller omaken” 771, 1; 771, 31; 782, 3-4 men däremot Haffue j 771, 26;

Finne j 772, 42; see j 781, 25.

i Hosea jären 1092, 25; 1092, 31; 1132, 37; j... skolen 1101, 15; j plöyen . . . och vpskären .. och äten 1122, 31-32 men däremot wilie j 1121, 21.

i Joel j skolen 1151, 50; 1151, 52; 1152, 45; j tråtzen 1152, 22; j jw skullen 1152, 26; j haffuen 1152, 28 däremot haffue j 1152, 21; wilie j 1152, 22.

men

i Amos' tre första kapitel j... skullen 1171, 18; skolen 1172, 14; J skolen 1171, 21; J ... som ären, och gören ... och förtrycken ... och säyen 1172, 9—11; j måghen ib. r. 17; j haffuen r. 20; j woren r. 39 1171, 20; vmwende j 1172, 23; r. 29; r. 33; r. 36; wende j r. 40. Dock budhen j och sadhen 1171, 21.

men däremot gåffue j

Den här å daga lagda växlingen j haffuen: haffue j bekräftar till fullo min i Ark. N. F. X, 239 framställda förklaring av andra pl. haffue, j haffue. Jag visade där, att i ä. nysv. former av typen j haffue brukas även i sådana skrifter, som icke såsom ändelsevokal använda e i st. f. a, hvarför j haffue ej kan hava fått sitt e på analogisk väg från tredje pluralis (som genom danskt inflytande i vissa skrifter har -e [haffue] i st. f. -a [haffua]); fastmer har j haffue så uppstått, att haffuen j utvecklats till haffue ni, hvarefter senare även j haffue började användas. Språket i de nämnda delarna av Bibeln intar just den av mig anf. st. teoretiskt antagna ståndpunkten, då haffuen j blivit till haffue ni (1),

1) I vissa andra delar av Bibeln (t. ex. i fortsättningen av Amos) är bruket ett annat.

men då j haffuen ännu icke genom påvärkan från haffue ni (j) utbytts mot j haffue. När Bibeln brukar haffue j (icke haffue ni), har formen ni utbytts mot formen j, emedan den förra ansågs (liksom den ännu i dag anses) tillhöra blott det friare samtalsspråket, icke det vårdade skriftspråket.

3. Om ett par pronominal-former.

I reformationsperiodens språk har, såsom känt är, pronominal-böjningen så förenklats, att de fsv. dat.-formerna honom, hænne fungera både som dativer och som ackusativer, under det att de gamla ack. han, hana gått förlorade utom i de enklitiska formerna -en, -na. Blott mycket sällan finner man i ä. nysv. exempel på den gamla ack. han. Ett dylikt är dock "lät för Murarna han ["låt... honom"] sina dömmen fälla" (Börk: Darius s. 26), och ursprungligen väl även "Den som skiämmer sig sielff, han ährar ingen annan" (Grubb: Penu proverbiale2 s. 120), även om i detta ordspråk han måhända senare missuppfattats som nominativ och därför bibehållits. Sällsynt är i ä. nysv. även den genom kompromiss av ack. hana och dat.-gen. hænne uppkomna ack. henna (se s. 274).

Även i pl. av pron. then har i reformationsperiodens språk den forna dativen (them) undanträngt den gamla ack.formen (tha). Inträngandet av dessa dativ-former i ack. hade börjat redan i fsv.

Jag skall här söka besvara den, så vitt jag känner, outredda frågan, hvarför dativerna honom, hænne, them ersatte de gamla ackusativerna, men tvärtom de ursprungliga ackusativerna -en, -na kvarstodo och fingo fungera även som dativer. I sammanhang därmed skall jag omtala även ett par andra pronominal-former.

När de nämnda dativerna bliva de segrande formerna, är detta i strid med den i våra språk vanliga utvecklingen, att tvärtom det är ackusativerna, som pläga undantränga de gamla

dativformerna. I Tidskrift f. fil. N. R. III, 256 har jag framhållit, att emellertid även i engelskan och franskan dativ-formerna i vissa pronomina undanträngt ack.-formerna, och jag såg orsaken till denna företeelse däri, att pronomina oftare än substantiv och adjektiv beteckna personer och därför oftare brukas såsom indirekt objekt.

Det är otvivelaktigt, att denna omständighet spelat en viktig roll, och till denna min åsikt har Jespersen: Engelske kasus 106 anslutit sig.

Emellertid hava även andra faktorer havt betydelse vid dativernas seger i de nämnda svenska pronomina.

Man kan nämligen fråga: huru kommer det sig att, fastän i fsv. dativ-formerna mær, þær, sær undanträngdes av ack.-formerna mik, pik, sik, ändå tvärtom dat.-formerna honom, hænne segrade över ack. han, hana, och detta, ehuru naturligtvis även mær, þær, sær ofta brukades som indirekt objekt?

Det bör beaktas, att dessa två förändringar icke inträdde samtidigt. Redan i våra älsta fsv. urkunder finner man exempel på mik, pik, sik i dativisk funktion; detta är t. ex. fallet i Bryniulvs stadga, och i Upplandslagen hava de regelbundet denna användning (Söderwall: Hufvudepokerna s. 21). Däremot börja ack.-formerna han, hana att undanträngas av dativerna honom, hænne först vid mitten av 1400talet (ib. s. 63), således 150 år senare.

Vid införandet av formen hanne i ack. var det av stor vikt, att hænne mot medeltidens slut fungerade icke blott såsom dat., utan även såsom gen. Utvecklingen av den äldre gen. hænnar (hænnar) till hænne (henne) är ljudlagsenlig. Såsom jag i annat sammanhang visat, förlorades -R och försvagades ändelsens a till e i hænnar > hænne (henne), emedan ordet synnerligen ofta var relativt oakcentuerat, och då hade levissimus på ultima (Sv. landsm. XI, 8 s. 26). Då man nu vid denna tid hade en växling iagh: migh, thu:

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

20

thigh, d. v. s. en form för nom. och en gemensam form för dat. och ack. i första och andra personens personliga pronomen, så var det naturligt, att antingen formen hana eller formen hænne uppoffrades i pronomenet för tredje personen. På enahanda sätt har nysv. kvar nom. de, men en gemensam form för dat. och ack. i dem (mot fsv. þem : þa); jmf. redan i fsv. vir os (dat. och ack.), ir: iper (dat. och ack.). Men då hana fungerade blott såsom ack., och däremot hænne representerade två kasus (gen. och dat.), så är det ej överraskande, att denna senare form kom att fungera även såsom ack. (På analogisk väg har gen. hænne senare fått -s: hennes 1)). Härmed är att jämföra, att genom inflytande från gen. hænnar (hænne) och dat. hænne ack.-formen hana stundom ombildades till henna. Redan under medeltiden möter ack. henna en gång i Schacktavels lek (jmf. Söderwalls ordbok). Lucidor rimmar Thenna: Henna (I 4 s. 1), och hos samme författare finner man "skadar henna ingen ting" (Qq 4 s. 2). Från ett par andra äldre nysvenska skribenter hava exempel på henna anförts av Tegnér i Svenska Akad. Handl. 1891 s. 426 noten 2. Denna förklaring av ack. henna är, särskilt på grund av dess långa n-ljud, att föredraga framför det antagandet, att henna i enklitisk ställning uppstått ur ack. hana, liksom ack. han i enklitisk ställning blev -en (jag ser'en etc.).

När åter ack.-formen han ersattes av dat.-formen honom, har en annan omständighet spelat en roll. I de två andra

1) Blott sällan möter i ä. nysv. gen. hennas (d. v. s. fsv. gen. hænna genitivt s). Detta är dock fallet t. ex. i 1526 års Nya Testamente Uppenb. 692, 712, i 1541 års Bibel Dom. 252 och ännu långt senare hos Frese: Werldslige Dickter (1726) s. 2. Hos Börk: Darius s. 46 vers 1099 anträffas den i skriftspråket mycket sällsynta gen. honoms i uttrycket honoms Smärta; jmf. [h]ånoms i bygdemål. Måhända är dock honoms här blott skrivfel för honom, hvilket även skulle giva mening (jmf. utgivaren K. Fr. Karlson s. 67). Nysv. har som bekant på den ursprungliga dativen hvem bildat gen. hvems. Här må erinras om den hos Svart (1560) anträffade, i SAO. (all sp. 935) antecknade, från dat. allom utgångna genitiven alloms. I TfF. N. R. VIII, 301 f. har jag anfört andra delvis likartade genitiver.

thigh användes olika Förhållandet var det

:

personliga pronomina iagh: migh, thu former som subjekt och som objekt. samma i hon: hana (senare hænne) ävensom i pl. the tha (them), vi: os, i: idher. Härigenom uppstod för språkmedvetandet den fordran, att om möjligt subjekts-formen icke häller fick sammanfalla med objekts-formen i maskulinum av tredje personens personliga pronomen. Därför valdes såsom objektsform till nom. han icke den gamla ack. han, utan den gamla dat. honom, när man i detta pronomen, liksom i åtskilliga andra, förändrade böjningen så, att blott en gemensam form för dat. och ack. började användas.

Vid motsvarande förenkling av den äldre böjningen pl. nom. the dat. them: ack. tha blev dativ-formen (icke ack.formen) den segrande på grund av sin större likhet med nom. the och gen. thera(s); en böjning the thera(s): them med samma rotvokal föreföll regelbundnare än en böjning the: thera(s): tha.

Då redan isl. icke har någon ack.-form, som motsvarar den interrogativa dativen hveim, är det icke överraskande, att dat.-formen hwem redan i början av den fsv. riksspråksperioden (Cod. Bueanus) kunde användas såsom ack. Till stadgandet av detta bruk har den omständigheten bidragit, att hwem i sin form skilde sig från flertalet maskulina adjektiva och pronominella dativformer (där ändelsen -om användes), hvilket för övrigt även är fallet med them: dessa ord (hwem och them) hade således icke något utpräglat dativiskt i sin form. Som bekant har redan i den ä. nysv. hwem börjat användas även såsom nom., t. ex. redan hos Peder Svart "Komme then fram som rettwijsligen bewisa kan... på hwadh rhum iagh eller the andre... stadde wore then tijdh wi worde fångade, eller hwem the wore som oss angripe" (s. 8). Här är hwem nom. pl.

De vid enklisis reducerade formerna -en (< han), -na (<hana) hava såsom nämnt havt en motsatt betydelse