Imágenes de páginas
PDF
EPUB

utveckling, i det att de gamla ack.-formerna fått funktion även av dat. ').

I fsv. möter efter konsonant dels den äldre enklitiska formen -an (< han), t. ex. grepan "grep honom" RK. II, dels det därav försvagade -en, -in t. ex. hiølten ”höll honom” RK. II, badhin "bad honom" RK. I (jmf. Kock i Ark. N. F. VII, 123 ?). När föregående ord slutar på vokal, har dels denna bibehållits och vokalen i (h)an förlorats, dels tvärtom vokalen i (h)an bevarats, under det att den föregående ändelsevokalen gått förlorad, t. ex. dels førdon <førdho han "förde honom”, krønton < krønto han RK. II, giordhen < giorde han "giorde honom" RK. I, plæghadin < plæghadhe han eller plaghapi han "plägade honom" RK. I, dels ladhadhan < ladhadhe (eller ladhadho) han "lastade honom" Greg. Till. 365, 6, sloghen < slogho-en "slogo honom" RK. II. Den olika behandlingen av t. ex. førdho han och ladhadhe han beror på olika akcentuering. Vid akcentueringen førdho-han fick man førdon; vid den inkorporerande akcentueringen ládhadhe-hàn däremot ladhadhan; jmf. om liknande utveckling i isl. Kock i Ark. N. F. X, 224 ff. Former sådana som giordhen kunna hava uppstått antingen ur giordhe-(h)an eller ur giordhe + det -en, som utvecklats i sammanställningarna hiølten (< hiølt (h)an) etc. I detta senare fall kan merendels icke avgöras, om det är verbets ändelsevokal eller vokalen i -en, som gått förlorad. Stundom möter redan i fsv. -en, -n i funktion av dativus, t. ex. "aff ffladdhen alt skinnet” MB. II, 299.

I ä. nysv. är -en, -n vanligt både såsom direkt och såsom indirekt objekt i betydelsen "honom", "den", t. ex. "Ther som myckit folck war i huset, gingo the til och togho then

1) Citat för nedan nämnda från diktverk hämtade fsv. enklitiska pronominalformer finnas i Bures förtjänstfulla samling av dylika i hans Rytmiska studier 17–18; jmf. även Säve: Eriksvisan 22, Rydqvist II, 534. Söderwalls ordbok art. han.

2) Måhända har -en, -in delvis utvecklats ur andra pronominal-former; jmf. Kock i Ark. N. F. VII, 117 ff.

som fetast war, slachtaden, kokaden, steekten och åton" (Petreius II, 132) ”Att leka Natt-Hugg, Ticketack: Ok gien ["giva honom") snart här, snart där en Plack” (Lucidor Rr 1 s. 2). Förhållandet är detsamma i det moderna talspråket, t. ex. jag ser’en han gav'en ett slag.

Fsv. och ä. nysv. kunde i motsats till nutidssvenskan använda -en, -n även såsom nom. "han”, t. ex. i fsv. giordhin "gjorde han" RK. I, matten ”kunde han” RK. I; i ä. nysv. ställern "ställer han” Lucidor Qq. 1 s. 2, märkern "märker han” ib. De sista exemplen visa, att ei -en kunde förloras även efter r i ä. nysv.; detta är ock fallet i ack. -en, t. ex. fattarn "fattar honom” Stiernhielm Cupido A 4 s. 2 (jmf. Kock i Ark. N. F. VII, 124). Något exempel på -(e)n i betydelsen "hon” känner jag icke; i mondon > monde hon RK. har verbets ändelsevokal förlorats, under det att o-ljudet kvarstår (jmf. den nyss anförda utvecklingen ladhadhe han > ladhadhan).

Däremot förekommer stundom i ä. nysv. -(e)n såsom direkt eller indirekt objekt syftande på ett femininum. Detta är fallet t. ex. hos Bureus Sumlen: "soma fiskiare läggia en steen i ganen på gäddan och släppan så i stranden ther står hon länge til thes the vilja åter gen taghan” (s. 28); "humlan ... och tagan så up at hon icke brinner i hop” (s. 42). I det senare exemplet är det fråga om humle, ett ord, som i fsv. är mask., men som Bureus här använt som fem. Hos Spegel: Guds Verk 129, 17-9 läser man: "Then för godtroogne Flikkan: Blef Moder för än Brud, och Gilliaren lät stikkan ["lät henne sitta"]: I Skammen, hwilket och haar henne så förtruttit: Att...". Som indirekt objekt brukas 'en, syftande på den förut och efteråt med hon, henne omtalade "staden" av Lucidor:

”Hon gråter mången Natt, at Hennes salta Tårar
The lene Kinners hull af mykna flytning sårar
Och ingen Släkt ell Wänn af allom gijr'en Tröst” (Xx I s. 1).

Ett par exempel på -(e)n såsom direkt objekt syftande på femininum, anföras redan av Tegnér anf. st. 427 noten (jmf. även Rydqvist II, 536 noten).

Ack. -en blev (i motsats till ack. han) den segrande formen, emedan den var uteslutande enklitisk. Såsom vi sett, segrade dat. honom över ack. han, emedan man i harmoni med iagh : migh, thu : thigh etc. önskade olika former som subjekt och objekt. Då nom. han : dat. ack. honom, han liksom iagh : migh, thu : thigh etc. ej sällan voro fullt akcentuerade och ej såsom enklitiska undergått någon betydligare ljudreduktion, är det naturligt, att motsatsen iagh : migh etc. kunde utöva ett dylikt inflytande. Då däremot de till sin ljudmassa reducerade nom. -en : ack. -en alltid voro enklitiska, förbundos de av språkmedvetandet icke med de ej sällan fullt akcentuerade iagh : migh etc. på samma sätt, som fallet var med han : honom, han, och man kände därför intet behov att få olika former för nom. -en : ack. -en såsom subjekt och objekt i harmoni med iagh : migh etc. Härtill kom en annan faktor, nämligen den, att nom. -en är jämförelsevis mindre bruklig. Före verbet hette nom. alltid han, och denna form användes därför oftast även efter verbet, under det att objektsformen han såsom nästan alltid stående efter verbet ytterst ofta blev -en (jmf. Tegnér anf. arb. s. 439). Men då även den efter verbet följande nom. oftast hette han, under det att den enklitiska ack. ofta hette -en, hade man redan härigenom en växling mellan den efter verbet följande nom. och den enklitiska objektsformen, och ingen annan objektsform än -en behövde väljas. - I det nutida samtalsspråket har den äldre, mindre ofta använda postpositiva nom. -en alldeles undanträngts av han. Härmed är att jämföra, att den i det äldre språket förekommande enklitiska nom. -et (t. ex. fsv. æreth "är det” RK. I, ä. nysv. gråteret "gråter det" Grubb? s. 111) förlorats i nysv. samtalsspråket, ehuru den enklitiska objektsformen -et kvarstår (jag ser’et etc.).

Naturligtvis har bruket av -(e)n såsom objektsform om femininer överförts från dess användning i denna ställning om mask. Jag lemnar oavgjort, huruvida härvid användningen av -(e)n om den-könsord varit förmedlande, så att, då man sade t. ex. jag har'en om en stol, om hvilken både han och den kunde användas, man tillät sig att säga jag har'en även om t. ex. en bok, om hvilket ord både den och hon brukades, hvarefter -(e)n började brukas om ord, som uteslutande voro hon-kön (flicka etc.).

Då i ä. nysv. -en fungerar även såsom indirekt objekt i betydelsen "honom", är det naturligt, att det i fsv. förekommande, ur honom förkortade enklitiska nom (t. ex. møttenom RK. II) blott mycket sällan användes i ä. nysv. Ett exempel därpå är dock vnnanom "unna honom” (Rondeletius: Judas Redivivus 84).

Det fsv., ur ack. hana uppkomna -na (t. ex. komana Leg.) brukas i ä. nysv. liksom i modern hvardaglig nysv. både som ack.- och som dat.-objekt, t. ex. "I kännen 'na" Lucidor Pp 4 s. 2, ”måst han’na nämpna” ib. B 3 s. 1; "Seger står'na allwäg wederreda" Stiernhielm Fredz-AA C 4 s. 2 sp. 1 nysv. han slog'na, han gav 'na en slant. Numera kan -en icke brukas om ord med värkligt femi

nint genus.

Däremot hava inga enklitiska former med förlorad rotvokal av fsv. dat. hænne påvisats "). Orsaken är väl den, att hænne i motsats till de tvåstaviga hana, honom hade lång rotstavelse och därför såsom enklitiskt (giwa-hænne i motsats till satte-hana > sattena etc.) hade starkare akcent på rotstavelsen än hana, honom. Jmf. att t. ex. gen. sg. siælinnar (< *sialar-innar) bibehöll penultimas vokal och därför måste på denna hava havt en biakcent, under det att t. ex. pl. *sialarinar blev siæla(r)nar med förlust av penultimas vokal.

1) Söderwalls ordbok antecknar från Leg. ett en gång mötande mædhanne "med henne" med bibehållen rotvokal i hanne. Det är t. 0. m. ovisst, huruvida mædhanne angiver uttalet mæđanne eller mæðhanne.

Men då inga förkortade former av dat. hænne brukades, är det självklart, hvarför vid förenklingen av pronominas böjning ack. -na (< hana) kom att i enklitisk ställning fungera även som dativ.

Enligt Söderwall: Hufvudepokerna s. 90 brukas gen. sg. av de personliga pronomina icke längre under reformationsperioden. Dessa av mig ur literaturen antecknade exempel på gen. sg. min och gen. sg. sijn förtjena därför anföras:

Iagh beder eder, mina wäder båda,
I wilia folia migh hem till min
På en kanna glödgat wyn.

(Asteropherus: Tisbe (spelad 1610) s. 8). När gestabodet vthe war, och hwar skulle fara heem til sijn (Olaus Petri's Krönika 103, 25). kallade ... tiill syn "till sig" (Historia Trojana 25, 21).

Salmon brygger och blandar wijn,

Salinon.
Biuder han konungen hem til sin.

(Kongl. bibliotekets visbok i 4:0. Valda stycken af

svenska författare 1526–1732 s. 127). I Svenska Psalmboken av 1536 s. 21, 24 kvarstå versarna

Han badh sin wen

at koma til sijn från medeltidspsalmen Een rikir man (i Svenska medeltidsdikter 167) ?). Lund.

Axel Kock.

annars

-a.

1) I sammanhang med de ovan avhandlade böjningsformerna från den ä. nysv. må nämnas, att (åtminstone dialektiskt) adjektivens bestämda form under 1500-talet använde -e i nom. sg. mask. och nom. pl. mask., men

Detta är en böjning, som väsentligen överensstämmer med den moderna nysvenskans, om ser bort därifrån, att denna senare icke skiljer mellan olika kasusformer. Den nämnda 1500-tals-böjningen förekommer åtminstone i (senare delen av) 1571 års kyrkoordning. Förhållandet är värt uppmärksamhet, emedan man som bekant vanligen framställer sa

man

« AnteriorContinuar »